Bra start på det nya året

Efter gårdagens vilodag hade hundarna en del energi, så jag bestämde mig för att ta med mig Atlas ut för dragträning. Den här sparken är så jäkla rolig, och fort går det 🙂 I och med att Atlas har en förmåga att stanna och kissa emellanåt, kände jag att vi ska börja om med dragträningen nu när sparken har anlänt. Jag bad Liam att ta med sig Frodo ut på gatan (vill inte lämna Frodo ensam hemma alltför länge) och kalla på Atlas när vi är redo lite längre ner på gatan. Väl framme hos husse skulle han belöna Atlas med mjukost. Han var lite drögstartad (Atlas, inte sambon) men när han börjat förstå vad han skulle göra hjälpte jag till genom att själva sparka en del för att hjälpa honom upp i hastighet, och sedan gick det fort vill jag lova. Att husse stod med mjukost var inte jätteintressant, utan han sprang istället förbi och stannade lite längre fram efter att jag bromsat genom att sätta ner ena foten i backen (bromsen har inte kommit än). Han fick då mjukost av mig istället då husse var totalt ointressant. Vi provade en sväng till, och även den här gången sprang han förbi husse. ”Vad bra”, tänkte jag, ”då fortsätter vi!”. Tanken var att åka ett varv runt kvarteret, men självklart skulle vi stöta på 3 hundar inom loppet av 150 meter, så vi fick stanna till hela tiden då Atlas inte fixar att endast passera riktigt än. Jag försökte även svänga, och visst har jag lärt mig hur man gör nu, men det underlättar om man får med sig hunden…. ^^ I veckan kommer mitt midjebälte, och då ska vi ut på lite längre promenader och träna på höger och vänster. Det verkar som att han helt har glömt vad det innebär, åtminstone framför en spark 🙂

Även om vi stötte på en del hundar och att han inte riktigt villa svänga där jag tyckte att vi skulle göra det så var han duktig, och jäklar vad roligt vi hade! En annan sak som måste förbättras är Atlas kondition, där har han tappat en del och det märks i draget. Framför allt idag då snön som ligger är väldigt ”tung”, eller vad man ska säga, vilket gör att jag känns tyngre än om det hade varit nyplogat och packat underlag 🙂

Nyår

Igår var det nyår, den där dagen på året som man fruktar för hundarnas skull. Förra året tog jag och Liam in på Clarion Hotel Arlanda för att helt undkomma fyverkerierna, vilket verkligen var super! Otroligt nöjd, hade det inte varit så att vi flyttat upp till Norrland hade vi bokat rum där i år igen 🙂 Under dagen gjorde vi inte något speciellt, jag hade planerat en massa aktiviteter ute, men i och med snöstormen och vind på 22 m/s kändes det inte alls speciellt lockande längre. Vi stannade inne och kollade på Prison Break istället. Vid 15:00 kom Vicktor med Dutch som skulle få fira nyår med oss, då vi ändå bara skulle vara hemma och anpassa vår kväll efter hundarna och Miriam och Vicktor skulle ha gäster. Vi släppte in Dutch, medan våra hundar var i vardagsrummet avspärrade med kompostgaller. Vi presenterade dem en och en, och alla blev precis lika lyckliga av att få bekanta sig med Dutch 🙂 Även om alla hundarna har träffat Dutch tidigare, så har det skett under träning eller dylikt där de inte fått hälsa på varandra, så att de nu skulle få bekanta sig med varandra ”på riktigt” hade kunnat leda till överslag. Därför presenterade vi dem en och en och så fort vi såg att de båda var avslappnade och vänlgt inställda (alltså i stort sett direkt) bytte vi hund. Efter att de alla lugnat ner sig fick Dutch vara inne i vardagsrummet med oss, för att alla skulle vänja sig vid att vara lugna i samma rum då det var där vi skulle spendera kvällen/natten. Till en början sprang alla runt och skulle nosa och leka med Dutch, och Dutch var duktig på att bjuda in till lek, vilket resulterade i en otroligt lycka när alla faktiskt låg ner samtidigt i 30 sekunder. Då fick man andas ut. De första 2 timmarna var minst sagt intensiva. 🙂

Efter att vi ätit middag strax efter 18:00 var hundarna nu lugna och fina och de låg alla och sov i soffan. Frodo på ena schäslongen, Atlas & Dutch på varsin sida om mig, och Tess på andra schäslongen. De sov några timmar innan det var dags för att servera hundarnas nyårsmiddag, där de alla 4 satt så fint på en rad och väntade på att få äta. Mat är ju någonting som absolut kan trigga igång ett eventuellt resursförsvar, så för att vara på den säkra sidan fick Dutch äta mellan mina fötter (då våra hundar förstår vinkeln och då inte går fram) medan Liam höll koll så att ingen av dem ändå skulle försöka prova. Våra hundar går i regel inte fram till någon av de andra hundarna förrän hunden i fråga har ätit klart och lämnat sin matskål, då byter de matskål och håller tassarna för att kompisen ska ha missat lite i kanten. Men, Dutch tillhör inte flocken och det finns således en risk för en eventuell matkupp som hade slutat i att det inte var Dutch som slutfört sin måltid. Dutch slutförde dock aldrig, utan lämnade cirka hälften. Tydligen har han ätit dåligt även hemma, så ingenting som hade med att han var borta att göra. Inte ens konkurrensen från våra hundar hjälpte. Vi ställde upp matskålen på diskbänken för att kunna erbjuda honom senare, vilket han även då ratade. Vad gör man med färskfoder som tinat upp men som hunden ratar? Man kan ju inte slänga i soppåsen utan att det kommer att börja lukta något så fruktansvärt, det är ju liksom rått kött.. I brist på fantasi fick Tess & Atlas dela på hans mat som var kvar precis innan läggdags.

Klockan är nu 23:55 och alldeles strax kommer fyverkerier att skjutas upp. Vi har vid det här laget dragit för våra tjocka sammetsgardiner för fönstrena och satt på relativt hög musik för att överrösta ljudet av smällare. Klockan slår 00.00 och folk kör igång. De första raketerna gör att Dutch reagerar, han springer fram till kompostgallret och skäller ut dem jäkla fyverkerierna, vilket våra hundar snart hoppar på. Vi bestämde oss då för att höja musiken ytterligare, vilket gjorde att de inte riktigt hörde fyverkerierna. Dutch hoppade upp och lade sig på rygg bredvid Liam i soffan och blev kliad på magen, medan de andra hundarna satt lugnt och stilla och bara tog det lugnt. I låtbytet däremot blev det ju helt tyst här inne i någon sekund, vilket triggade framför allt Atlas till att skälla ut dem. I nästa byte hade jag varit och hämtat en tub med mjukost för att kunna distrahera dem. Nu gick de resterande 15 minutrarna superbra, inga skall, inga överstressade hundar. Dutch var absolut lite småstressad, men att han låg på rygg i soffan och ville bli kliad på magen säger ju ändå att han inte var speciellt rädd trots allt.

Så, hade vi rädda hundar på nyår? Nej, inte ens Tess var rädd trots att några ungdomar för 4-5 år sedan tyckte att det var en vettig idé att tända på precis bakom henne. Hon har varit väldigt rädd, men börjar nu komma över det. Hon noterade vad som skedde, men visade inga tecken på rädsla. Det här är första året hon inte tryckt i något hörn någonstans, så tänk då att det har tagit henne 4-5 år att komma över rädslan.. Atlas tyckte mest att det var irriterande och bad fyverkerierna att fara åt fanders, och Frodo brydde sig knappt överhuvudtaget. Han noterade, men var knäpptyst. Tidigare under kvällen när vi promenerat hundarna, tog sista vid 21:00, hörde man ljudet av något enstaka fyverkeri emellanåt, men det var ingenting som någon av hundarna reagerade på överhuvudtaget. Det var inte förrän det satte igång på riktigt vid 00:00 som någon av hundarna reagerade på ett eller annat sätt.

Avslutningsvis måste jag ändå säga att nyår gick över förväntan, och det känns skönt att för första året på väldigt länge inte ha en hund som visar på rädsla. 🙂

Hunden som inte kunde morra

Ja ni, Atlas har under de senaste månaderna förändrats en del. Jag har fått lyssna till ljud jag aldrig någonsin hört tidigare. Ja, till och med tänder jag aldrig sett tidigare (ja, om jag inte själv bidragit då förstås) har jag nu fått se. Att Atlas, som är hundvärldens minglare, skulle både morra och visa tänder trodde jag aldrig. Jag började helt ärligt fundera kring om han överhuvudtaget var kapabel till det, för under de 3 åren jag har fått äran att vara hans matte är de här saker jag aldrig tidigare fått erfara. Oavsett vilka situationer jag utsatt honom för, oavsett vilka individer han har träffat, har jag aldrig sett tillstymmelse till att något ont skulle finnas i denna individ. Men, sedan Frodo kom in i bilden har han visat att även han kan. Att få hem en valp som är precis lika dryg som han själv var i denna ålder, var ingenting han hade räknat med. Han har dessutom börjat tröttna på att Tess kör med honom, och det har han visat för hela kvarteret. Tess får inte längre springa runt och låta som hon annars ofta gör (det är ju schäfer i damen), åtminstone inte precis bredvid honom när han faktiskt försöker få till lite vila sådär på eftermiddagen. Nej, då säger han ifrån. När det kommer till Frodo är han inte alls lika hård på det här med att få lite lugn under vilan, det är till och med okej att han använder honom som ståbräda lite snabbt när han ska upp i soffan till husse. Men det finns en gräns. Kliver han på svansen, då jäklar ska han veta att det där är ett jäkla beteende som inte uppskattas för fem öre. Nej, Atlas har absolut förändrats, men inte till det sämre. Helt ärligt tycker jag att det är bra att han faktiskt säger ifrån om han känner att något inte är helt okej, så länge han håller det på en schysst nivå 🙂

Inkallning med Frodo

Imorse åkte mina föräldrar hem, efter att ha varit här över jul, så idag har vi fått till lite riktig hundträning. Vi började med Frodo, som suttit med en del överskottsenergi den senaste veckan, och valde att ta en promenad i långlina där vi kunde jobba med inkallningen. Till skillnad från Epic så har inte han den där viljan till att alltid vara nära, utan han är mer lik Atlas (på väldigt många plan förövrigt) vilket innebär att det krävs mer träning då de båda två är väldigt självsäkra och modiga (milt sagt). När jag kom in med långlinan, som jag hämtat ute i bilen, tittade Liam på mig frågande och undrade vad jag skulle med den till. ”Jo”, svarade jag, ”den där lilla Frodo kan vi inte ha helt lös, för han kommer inte att hejda sig från att springa fram i diverse olika möten. Jag litar inte på honom en enda sekund, precis som att jag inte litar på att Atlas skulle hejda sig”. Han har tidigare haft väldigt veka individer, precis som Tess, som har det i sig att alltid vilja vara nära. Detta har ju då också gjort att han är van vid att kunna träna inkallning med med valpen helt lös oavsett ålder. Jag var likadan innan jag köpte Atlas, men sedan fick man en hund som inte var den andra lik och man var tvungen att ta till andra verktyg. 🙂

Nog om det, med sele och lina på begav vi oss ut. Redan från start var Frodo lugn och sansad, vilket han för det mesta är när vi är ute och går, men efter att ha kommit på att den där linan han nu var kopplad i var längre än hans vanliga koppel tog han sig även friheten att springa lite framför. Detta gjorde såklart ingenting, då inkallning stod på schemat och vi då fick anledning att faktiskt kalla in honom. Han skötte sig fint, enda tills vi kom ner till grusplan där motionsspåren tar sin början. Han sprang fram, hoppade, reste den största raggen jag någonsin sett (han påminde lite om en varg där ett tag, skämt åsido) och skällde som bara den. Det enda jag kunde se när jag tittade i den riktningen han skällde, var en hög av skräp som någon dumpat. Vi lät honom därför röra sig fritt för att vi tillsammans, utan att påverka honom alltför mycket, skulle gå fram och utforska. Det tog kanske 10 sekunder, innan ett äldre par kommer gående ut från skogskanten. Det där paret noterade Frodo långt innan vi överhuvudtaget kunde höra att någon annan var där, så kanske är det ett gott tecken inför kommande patrullhundskurs? Att kalla in honom i denna stund var inte aktuellt, han låste sig en aning, och vi fick istället dra in honom i linan för att sedan lugna honom. Paret kom närmre, och i denna stund hade Frodo lugnat sig ordentligt och vi kunde höra damen leende säga ”och jag som är så rädd för hundar, men vad fin han är!”, jag svarade att han inte är så gammal och att allt i den här åldern är lite märkligt, varav hennes man svarar ”ja, jag sade ju att det bara var en valp”. Vi stod och pratade ett tag medan Frodo nu stod vid husse och bara tittade, om än dock inte helt lugn, men nu var det mer en nyfikenhet som visade sig. Precis såhär reagerade Atlas på andra människor och hundar när han var yngre, men precis som Frodo handlade det aldrig om aggresivitet utan en notering som sedan övergick till frustration av glädje.

Vi fortsatte in i skogen och resten av promenaden skötte han sig himla fint. Vi har fått se både sökande av kontakt på eget initiativ och några riktiga tvärvändningar när husse kallat på honom. Han är duktig, vår lilla malle. Väl hemma igen intog han soffläge och vilade upp sig inför kvällen bus som komma skall… Inte en lugn stund med denna här hemma, haha 🙂

Lunchprommis med Dutch

I och med att min familj är här blir det inte så mycket hundträning, mer än det man kan göra ute på tomten. Det blir inte heller lika fokuserade pass då jag ändå på något sätt alltid måste vara tillgänglig. Imorse skulle dock resten av min familj in till Umeå för att gå lite ärenden, bland annat skulle min far titta på en snöskoter att ha här hos oss (hur bra är inte det?) så att han har lite mer att hitta på när han kommer och hälsar på. Ja, min far som då är 100% stockholmare är inte riktigt lika fascinerad över livet i Norrland, och lugnet som hör därtill 😉

Medan de då åkte iväg en sväng passade jag på att ta med mig Frodo in till grannbyn för en lunchpromenad med Miriam och hennes Dutch. Det här med att promenera med hundkompisar är inte helt lätt tycker Frodo, det är ju så jäkla roligt! Enorm glädje + fokus på matte är en addition som vår 5-månaders malle inte finner helt lätt att lösa. Det började med att han skällde ut Dutch när han kom gående, han ville så gärna hälsa. Då Dutch även är en träningskompis, så lät vi de hälsa. I vanliga fall får ingen av våra hundar hälsa på någon, men med tanke på att vi umgås så himla mycket så har vi godkänt Dutch som en hundkompis till våra hundar 😉 Efter att ha fått hälsa lugnade han ner sig, även om han fortfarande tyckte att hela situationen var oslagbar, och gick väl okej tillsammans med mig. Emellanåt missuppfattade han vem som var ute och gick med vem, men efter att ha gått en 50 meter kom han in vid min vänstra sida och behärskade sig trots allt. Han hoppade en del, men han sprang inte fram. Han höll sig vid min sida trots att han så innerligt ville leka med Dutch som vid det här laget gick lös. Några få gånger blev frestningen för stark och han spring fram och drog i kopplet, men det räckte med att påminna honom en gång var gång och han kom in vid min sida. Med tanke på att Frodo är så himla ung fortfarande, så tycker jag att han skötte sig riktigt bra trots allt. Han gick för det mesta fint bredvid mig, och mer kan jag faktiskt inte begära av lillprinsen.

Premiärtur

Idag har jag äntligen, med lite hjälp, lyckats montera ihop hela sparken som jag fick i julklapp av världens bästa sambo. Det var inte helt lätt att få dit medarna och fotstöden, då de skulle slideas på och kändes alldeles för trånga, men efter att ha hamrar dit dem sitter de numera som berget. Jag skyndade mig ut för att hinna köra en premiärtur innan mörkrets inbrott, så jag rastade Atlas lite snabbt innan det bar iväg. Vi har ju dragtränat rätt mycket tidigare, både på atv och kickbike, så draget i sig är inget nytt för honom men att ha en spark bakom sig var däremot en nyhet som tåldes att diskuteras… 🙂 I början hade han vissa åsikter, han hoppade runt och körde med lekinviter samtidigt som han skällde glatt. Han visste nog inte riktigt hur han skulle reagera, skulle jag tro 🙂 Efter att ha bekantat sig med denna pryl började han springa framåt, och jag försökte hålla balansen på den där sparken som jag aldrig någonsin provat tidigare vilket gick sådär. Ja alltså, de här fotstödet känns större när sparken står still… Efter att ha fått kontroll på vart jag ska sätta fötterna kom första kurvan, där jag var tvungen att hoppa av då jag inte lärt mig hur mycket kraft jag måste lägga på medarna för att svänga. Efter första svägen, och en total sträcka på kanske 20 meter, kände jag att jag hade kontroll över det hela och Atlas sprang som aldrig förr. Jag tänkte att vi skulle ta en högersväng lite längre fram, men Atlas har nog glömt det här med höger och vänster så vi fortsatte helt enkelt rakt fram. Det gick rätt snabbt, man väger ju inte så mycket ståendes på medar ovanpå snö, så att köra lite längre distanser går nog på nolltid 🙂 På väg tillbaka gick det däremot segare, Atlas skulle nosa invid vägkanten och ha sig så jag ringde till Liam som fick komma ut och ropa på honom. Jag rastade honom inte ordentligt innan vi begav oss ut på nya äventyr, så det här med att han ville in till vägkanten var egentligen inte så konstigt och helt mitt fel. Tillsammans med husse sprang han hela vägen tillbaka till huset.

Det här var så jäkla roligt, garanterat det roligaste jag gjort på länge. Imorgon ska jag rasta honom ordentligt innan vi ska ta oss en lite längre dragrunda! 🙂 Förhoppningsvis kommer även bromsen snart (paketet var tydligen uppdelat i två olika leveranser av någon anledning), så jag slipper bromsa med fötterna… ^^

Den 25/12-18

Idag, dagen efter julafton till ära, är man allt lite seg. Idag har vi inte gjort mycket överhuvudtaget, mer än att ta en promenad med två av busarna. Jag, Liam, mamma och pappa tog med oss Tess & Frodo på en promenad på 4,3 kilometer. En härlig promenad i det fina vädret där Frodo visade vad han går för. Han drog lite i början, men fasen vad fort han kom in i det arbete han för stunden skulle utföra. Att inte dra var det han skulle fokusera på hela rundan, men sedan märkte han att om han på eget initiativ bjöd upp till ett vackert fotgående, trillade det ner en liten godisbit. Det där lärde han sig snabbt, och för mig som gick bakom såg det riktigt fint ut. Denna hund är så jäkla rolig 🙂

Vi var ute och gick i nästan en timme, och jag tänker att det absolut kan vara en sträcka som kan fungera vid fysträning under morgondagen! Antingen om man kör DW med Tess & Atlas, eller om jag sätter på snömedarna på min spark (som jag fick av världens bästa sambo i julklapp) och tar en vända med Atlas. Det sista låter ju otroligt lockande, måste jag ju säga… Men då sparkar jag nog bort till grusvägen och kör en repa mot grannbyn istället 🙂