Man lär sig något nytt varje dag

Igår åkte vi bort till Loboo för att titta lite på nya leksaker till hundarna. Atlas har ju en förkärlek till mjuka kramdjur och liknande, och ankan som vi har hemma är lite svår att använda i träningen då den är lite stor. Vi hittade kampludd i behändig storlek, så vi köpte två stycken så att även Frodo skulle få en. Hade han fått bestämma hade vi köpt allihopa, han försökte plocka på sig varenda en, haha 🙂 I förmiddags tänkte jag att jag skulle prova använda denna i träning, så vi åkte bort till brukshundklubben. Hade det varit någon där hade jag passat på att passivitetsträna då vi verkligen behöver göra det, men tyvärr skulle de som var där när vi kom precis åka. Innan vi satte igång satt jag och bara samlade energi ett tag, då jag varit helt slut hela dagen men ändå känt att hundarna behövde göra något. Liam och Frodo tog med sig två leksaker, kampluddet vi köpte igår samt en kamptrasa, och gick ut på planen för att träna inkallning. Jag förbereder mig själv rent mentalt samtdigt som jag plockar på mig korv och kampluddet. Ut med hund ur buren, och sedan började vi värma upp på parkeringen. Atlas var jätteduktig, men jäklar vad ont det gör att belöna honom utan handskar nu när det börjar bli lite kallare, han tar ju liksom hela handen… Måste köpa ett par. Jag har funderat på BoT-handskar då de är tunna och enligt recensioner och produktbeskrivning håller värmer bra för att vara så tunna, men måste nog åka iväg och prova då det känns viktigt att de ändå sitter tight på handen och inte åker runt. Men nog om det. Efter att ha känt Atlas tänder mot mina kalla fingrar bestämde jag mig för att prova den här leksaken som han bara älskar. Det var vad jag trodde i alla fall. I träning var den uppenbarligen inte alls tillräckligt rolig för att hålla fokus på mig när lillebror var och sprang och kampade med husse på samma plan. Även om han tyckte det var kul att kampa med den släppte han den ändå efter ett tag i jakt om att få vara med i husses och Frodos lek. Jag har nog allt en godishund, leksaker är inte riktigt hans grej i träning även om det kan vara jätteroligt att leka med bara för att ha roligt tillsammans. Jag var helt inställd på att han skulle tycka den var precis lika rolig i träning som annars, men där hade jag jättefel. Man lär sig något nytt varje dag 🙂

Med Frodo tränade, som sagt, Liam lite inkallning, men främst var det bara lek för att han ska lära sig att det alltid är himla roligt att vara med husse 🙂 Med tanke på att han var lös, och bara sprang fram till mig och Atlas en gång i början, så tycker jag att han var jätteduktig. Han är ganska självständig och modig så han är inte rädd för att ge sig ut på egna äventyr, men idag har han trots allt hållt sig vid husse 🙂

Med fokus på följsamhet & inkallning

Idag kom det en kille som skulle sätta upp lite nya skåp i köket, så för att låta honom arbeta ifred utan 3 nyfikna, och halvt glada, hundar i sin omgivning valde jag och Liam att åkta iväg en sväng. In med alla hundar i bilen, och sedan åkte vi bort till brukshundklubben. Jag hade hoppats på lite andra ekipage på planen, för att kunna passivitetsträna med Atlas, men jag var inte alls förvånad när vi kom dit och jag insåg att vi var helt ensamma på klubben. Det är ju trots allt tisdag idag, och vi var där runt 10:00 redan 🙂 Jag började fundera på vad jag och Atlas istället skulle jobba med, och insåg att jag och Liam alltid har tränat hundarna var för sig när vi varit iväg. Inte för att vi har tänkt att hundarna inte skulle klara av att fokusera, då de trots allt bor tillsammans, utan snarare för att ytan vi befunnit oss på varit liten. Dessutom är det så praktiskt att kunna filma varandra, för att man ska kunna gå tillbaka efter träningen och se alla fel man omedvetet gör, och för att hjälpa varandra om så skulle behövas. Det här med träningsbilder är något jag älskar 🙂 Men, med det sagt valde vi att träna hundarna tillsammans, planen på brukshundklubben är stor och det finns en massa plats att utnyttja. Jag var inte helt förvånad över hur fint Atlas jobbade. Vi jobbade med inkallningen i startklass, då han tycker att alla moment som liknar fjärren, eller åtminstone börjar på samma sätt, automatiskt innebär ett snabbt läggande (oavsett om jag kommenderar eller inte). Så, idag jobbade jag lite annorlunda med momentet. I och med att han har en förmåga att lägga sig så fort jag gått ifrån och vänder upp, backade jag ifrån honom istället och kallade in medan jag fortsätte bakåt. På så sätt hade han inte tid att fundera på om han skulle lägga sig eller ej, så kommandot kom ”alldeles för tidigt” i hans värld. Detta fungerade bra, och i slutet av detta pass kunde jag stanna och ge kommando utan ett istället snabbt läggande 🙂 Lite kreativitet lönar sig!

Vi jobbade även lite med följsamheten då han har halkat lite långt fram. Efter att ha fått lite träningar filmade har jag också insett att jag blivit slarvig i belöningen (då jag vet att han kan) och råkat belöna lite långt fram. Idag började vi i stort sett om, jag höll handen tvärstill utmed låret och belönade på samma ställe hela tiden. Jag tror att detta kommer att bli bra, snart är han tillbaka i rätt position igen. Jag har inte velat lägga någon energi på detaljer och finslip i momenten förrän nu, då jag först och främst velat jobba upp en enorm glädje i alla momenten efter dippen i vintras/våras, men nu är vi redo! 🙂 Den här hunden visar mig varje dag hur jäkla duktiga vi kan bli, tillsammans.

Med lilleman har vi egentligen bara lekt, och tränat på att behålla fokus och koncentration på husse trots att storebror var och tränade samtidigt. Jag måste säga att han skötte sig bra, med tanke på hans ringa ålder. Han är ju faktiskt bara 16 veckor gammal. Det roliga med följsamheten/det fria följet är att vi faktiskt inte har tränat på det alls egentligen. Vi provade en gång för att se lite hur snabblärd och intresserade han var, och efter det liksom söker han spontan kontakt mest hela tiden. Så jäkla roligt! I jämförelse med Epic är han betydlgigt mer framåt och betydligt mer intresserad av samarbete, vilket är lite mer det vi söker i en hund. Dessutom har vi inte sett några som helst problem när det kommer till folk, utan han bara älskar allt och alla och tycker att livet leker. Han är väldigt lik Atlas när han var liten, vilket innebär att det kommer att bli mycket hund i denna lilla kille, men också en otroligt stabil individ med en stor nyfikenhet. Det vi hittills har sett av honom känns lovande! 🙂

Patrullhund? Nej. Polishund? Ja.

Epic var ju tänkt att gå i tjänst, som patrullhund men även inom väktartjänst. Tyvärr så är hon inte lämplig till denna typ av arbete på grund av sociala brister. Vi tog därför beslutet att omplacera henne, och letade efter ett hem där hon skulle få arbeta med spår- och nosarbete. Denna typ av arbete är något hon brinner för, och hon ser själva spåret som självbelönande. När vi bestämde oss för att omplacera Epic, förstod jag att det skulle bli svårt att hitta en förare som skulle vara intresserad av en malinois med låga ambitioner inom hundsport. Epic är väldigt loj i lydnaden, så inte heller BSL är någonting för henne. Så, vi behövde hitta ett hem som var otroligt intresserade av spår, och inte så mycket annat.. En svår uppgift när man ska omplacera en malinois. Vi lade ut en annons på facebook där jag försökte vara så ärlig som bara möjligt, jag tog upp både positiva och negativa egenskaper, för att hitta ett hem där hon får stanna livet ut. Det sista jag ville var att hon skulle bli någon vandringspokal…

Många hörde av sig, men det var inte en enda där det kändes helt rätt… Efter ett tag fick jag kontakt med en kille, en bekant till mig, som eventuellt skulle vara intresserad av henne. Han bor i hus, har 5 hundar sedan tidigare och utbildar alla mot polisiär tjänst. Hans hundar är utbildade inom liksök, narkotikasök och en av dem är även utbildad terapihund. Detta kändes perfekt, då det är precis den typen av hem och arbete som skulle passa Epic. Vi var och hälsade på, och allt kändes super. Den första mannen hon inte känner som hon ändå varit positiv till sedan start. Vi var där mitt i veckan och kom överrens om att vi skulle mötas även på fredagen för att han skulle få prova ha henne under helgen, och se hur hon fungerar med de övriga. Allt gick bra, hon var lite på sin vakt i början, men allt flöt på bra och hon blev mer och mer avslappnad hela tiden. I och med att det fungerat bra under helgen, fick hon stanna ytterligare och avtal skrevs där vi bland annat inkluderade en prövotid på 1 månad. Redan efter bara 12 dagar talades vi vid och han berättade att han nu har bestämt sig för att behålla henne. Han tycker verkligen om henne, han ser vilken potential hon har och hon passar verkligen in i flocken. Nu ska Epic få utbilda sig inom liksök och efter avslutad utbildning få hjälpa polisen vid brottsplatsundersökningar. Hon passade inte som väktarhund eller patrullhund, men hon fick ett annat sällhällsnyttigt arbete istället. Till Epic har vi hittat världens bästa hem 🙂

Malinator´s Fellow Frodo ”Frodo”

Under morgonen begav oss jag & Frodo ut på en promenad med Angelica. Jag bestämde mig för att ta Frodo ensam, då jag dels ville vara lite social (då jag lägger 100% fokus på hundarna nu när de ska vänja sig vid att gå i grupp) och dels ville träna Frodo i möten med andra hundar och människor. Det är mycket hund i denna lilla kille, och jag känner att jag kommer att bli gråhårig innan han landat med alla fyra tassarna på jorden, haha 🙂 För att kunna avleda honom tog jag med mig korv och en boll ut, för att kunna ta reda på vad han tycker bäst om. Korv har vi använt tidigare, vilket är ett säkert kort, men kanske tycker han även att leksaker är trevligt. Första mötet fick vi bara 10 meter utanför dörren, en kvinna kommer gående. Frodo reagerade kraftigt, kraftigare än han brukar, vilket jag tror kan bero på att denna kvinna bar slöja. Jag misstänker att vi skulle få samma reaktion i möte med någon som bär keps också, då de flesta valpar/unghundar brukar kunna reagera annorlunda på just detta. Jag tog fram bollen för att försöka avleda, men det gick sådär. Kvinnan blev dessutom lite småskraj vilket bara triggade lilleman, så vi gick med bestämda steg därifrån och jag tog till mig att leksaker kanske inte är den bästa belöningen i just denna träning. Därefter mötte vi Angelica, som han har träffat tidigare, så jag satte honom ner och avledde med korv för att han skulle behålla lugnet. När hon kom närmare fick hon en liten bit av korv av mig att ge till Frodo, för att han ska börja koppla människor med godsaker. Att avleda med korv gick hundra gånger bättre, och kanske är det just mat vi ska använda oss av när det kommer till situationer där man vill kunna avleda.

Senare under promenaden fick vi endast ett möte, en kvinna passerade och jag avledde Frodo innan han hann tänka tanken att reagera på denne. Han fokuserade helt på mig och skötte sig väldigt bra, så pass bra att vi dessutom fick beröm för hur fin och duktig han är 🙂 Tyvärr var det också det enda direkta mötet vi fick under resten av promenaden. Däremot passerade vi trädgårdar där människor var ute, vilket inte var några som helst problem att avleda. Då är ju ändå avståndet relativt stort och ingen som egentligen uppmärksammade honom. Snart kommer det här med möten inte längre att vara några som helst problem 🙂

Promenader i grupp

Idag var första dagen jag promenerade Frodo tillsammans med Tess & Atlas. Jag tog Tess & Atlas en åt gången då Frodo tycker att sina syskon är otroligt roliga och jag kände att jag ändå ville ha en viss koncentration och ett visst fokus. Först ut var Atlas & Frodo. I början ville båda två leka med varandra (ja, Atlas blir typ en valp på nytt när han umgås med sådana) men Atlas förstod ganska snabbt att det inte alls var det som var planen, och lugnade sig snabbt. Frodo däremot tycker att livet leker och försökte få igång Atlas mest hela tiden. Ett helt väntat agerande av lilleman. Jag kortade ner kopplet på båda två för att lättare kunna styra dem, och överraskande nog dämpade sig Frodo relativt snabbt. Kan ju kanske ha att göra med att han även blev tillsagd av Atlas, Atlas vet ju trots allt att man inte leker i koppel, haha. Jag måste ändå säga att Frodo är väldigt lyhörd och arbetsvillig för att bara vara dryga 15 veckor. Av hänsyn till hans ålder gick vi bara runt kvarteret, och i slutet av promenaden var de duktiga och struntade i varandra. Efter promenaden kröp Frodo in under soffan, hans favoritplats, och somnade snabbt.

Efter att Frodo sovit och lagrat på sig en massa energi var det dags att ta en kort promenad med Tess. Tess är världens snällaste hund och säger väldigt sällan till, det krävs otroligt mycket innan hon tappar tålamodet, så jag räknade med att denna promenad skulle bli lite flamsigare. Tess gick snällt vid min sida hela promenaden, med Frodo hoppandes runt ansiktet på henne. Han gjorde allt för att få igång henne. Tess leker inte med vem som helst, och framför allt inte med valpar, så hon ignorerade honom fullständigt. Det struntade dock Frodo helt i, så efter ett tag fick jag hjälpa henne med att hålla Frodo lite på avstånd. Även om hon är världens snällaste med ett tålamod som ingen annan, har även hon en gräns, och självklart hjälper jag henne om hon blir besvärad. När Frodo då istället hölls på avstånd kunde han inte riktigt släppa henne, och försökte då istället bita tag i hennes koppel. Han var så engagerad, och Tess var helt obrydd då han inte längre hoppade i ansiktet på henne. Det slutade med att Frodo var ute och gick med Tess, och jag var ute och gick med Frodo, haha 🙂

Då dessa två promenader under förmiddagen/lunchen var så otroligt korta, gick vi en till kortis alldeles nyss. Kvällsrundan fick jag sällskap på, då Liam nu vaknat efter nattjobb. Tess & Atlas fick promenera med mig, och jäklar vad dryg Atlas var. Han har verkligen sina stunder, där han antingen är perfekt eller jättejobbig. I julklapp önskar jag mig ett midjebälte, Baggen Softbelt Race, för att slippa påfresta min rygg och vänster axel (har två diskbråck i ryggen och en invaliditet i vänster axel efter en trafikolycka). Jag hade ett tidigare, men som nu blivit för stort. För att underlätta bytte vi hundar, så Liam fick promenera med Atlas och jag med de andra två. Med husse går Atlas bättre, han har nog mer respekt för honom, och dessutom är han bättre än mig på att leka med hundarna. Han är helt enkelt roligare än mig 🙂 Även om Atlas inte gick klockrent gick han betydligt bättre när han dessutom fick gå ensam. Han blir ju ofta ganska triggad av de andra när de går i grupp, något som känns som ett evighetsprojekt. En vacker dag trillar väl den där poletten ner… 🙂

Passivitetsträning

Jakten på en hund som kan köra igenom ett helt lydnadspass tillsammans med andra hundar med hundra procent fokus fortsätter… Ibland känns det lite som ett evighetsprojekt helt ärligt, ni vet när man tar 1 steg fram, och 2 steg bak? När man känner sig ganska värdelös som hundtränare för att man inte lyckas bryta den där hunden som man pratar så gott om, som är så jäkla rolig att arbeta med, men som aldrig visar denna sida på brukshundklubben? Ni vet blickarna man kan få, som att man ljuger och vill verka bättre än vad man är? Ja, det är en jobbig, och ganska frustrerande, känsla.

Jag vet ju med mig att vi inte har tränat tillräckligt mycket i miljöer med andra hundar, att jag hellre har velat träna bara han och jag. Det är det här återkommande temat, att man hellre tränar på sådant som man vet att hunden redan klarar av, för att få det där lilla extra och därmed ett perfekt utfört moment. Han är jättefokuserad och världens roligaste hund att jobba med, när det bara är han och jag, men när det är mycket andra hundar i rörelse runt omkring, blir han ofokuserad. Vi har varit iväg och jobbat med det, men det har ju gått sådär och jag har verkligen känt att vi inte kommer någonstans och att det kräver något så vansinnit mycket energi och tålamod från mig som förare. Jag har skjutit på det, och tänkt att jag tar det imorgon. Men imorgon händer det inget, utan jag skjuter det ännu en dag. Och så vidare. Idag har jag samlat på mig energi och byggt upp ett tålamod för att ta itu med problemet, så jag och Alicia åkte till BK där vi mötte Niki för att köra igenom hundarna. Niki ska köra ett lydnadspass, och jag känner att det nu är dags för lite passivitetsträning med Atlas. Man får passa på när retningen nere på plan inte är alltför stor, så som den hade varit om jag istället hade valt att träna med Atlas när Alicia och hennes lilla Alice körde agility. Jag plockar med mig kycklingkorven från bilen, och vi sätter oss på en bänk cirka 5-10 meter ifrån, och bara tittar på. I vanliga fall brukar han låsa sig helt, och kan nästan stå och skrika emellanåt av frustration, då han så gärna vill mingla med alla hundar han ser. Idag lyssnade han när jag bad honom att sitta ner bredvid mig. Han gnällde lite. Men det var också allt. Vi körde lite kontaktövningar, som faktiskt gick riktigt bra. Han sökte ögonkontakt med mig, även om han fortfarande satt bredvid mig vänd mot Niki och hennes hundar. Han var tyst. Efter en sisådär 10 minuter reser han sig och sätter sig mittemot mig, med ryggen åt dem. Han ville så gärna göra rätt, han fokuserade helt på mig. Den där känslan, när poletten liksom trillar ner… Den är magisk. Vi körde några snabba kontaktövningar för att sedan avsluta på topp!

Idag överraskade han mig, han presterade garanterat över förväntan och jag är heltnöjd med dagen. Fler dagar som denna, och vi kommer snart att ta oss ut på tävlingsplan 🙂

När han tar egna initiativ

Jag och Atlas kämpar vidare med lydnaden, vi tränar inför startklass och hans attityd är störtskön. Vi har börjat organisera våra träningar, brytit ner momenten till delmoment och jag har även köpt en anteckningsbok för att kunna anteckna under pågående träningar. Med tanke på att mitt minne sviker dagligen vill jag inte glömma bort detaljer och småsaker som har gjort att träningen fortskrider, eller små problem som man ibland stöter på som kräver att man funderar kring. Nu när vi verkligen har börjat komma igång ordentligt med träningen märker jag att han inte orkar riktigt lika långa pass som tidigare, men det gör faktiskt inte så mycket med tanke på att våra korta intensiva pass ger så mycket mer nu när jag hela tiden vet vad det är vi ska träna på. När vi åker iväg på träningen varvar vi hundarna, och kör kanske 10-15 minuter per hund för att sedan låta de vila medan den andra hunden kör. Detta gör att vi kan hålla på i 1-1,5 timme, men med korta pass med lika lång vila emellan gör det att han orkar och levererar på topp.

Vi har nu börjat lägga fokus på framför allt vänstersvängar i följsamheten. Han har en förmåga att halka efter och gena i svängen, men med hjälp av hörn (typ väggar, kompostgaller eller dylikt som bildar en 90-graders vinkel) börjar han få med sig rumpan. Vi palltränar också en del för att väcka den där bakdelen. Härom dagen när jag var på brukshundklubben med min kära vän Alicia (jajamen, vi befinner oss i Stockholm för tillfället) märkte jag direkt att vi har tränat för mycket på fjärren. Alicia fick kommendera mig och i inkallningen lägger han sig ner så fort jag vänt upp mot honom, alternativt när Alicia kommenderade. Att träningstävla var så viktigt kunde jag aldrig tro, haha… Igår tränade jag och Atlas därför stadga i sitt, för att i slutet få till några riktigt snygga inkallningar. Det här måste vi öva mer på. Svansen går och han är så taggad att han vill köra på en gång hela tiden, haha 🙂 Med lite stadgaövningar igen är vi dock snart på banan!

De andra momenten tycker jag sitter ganska bra nu, han har börjat komma tillbaka till snygga ingångar vilket känns riktigt bra. Hopp över hinder gör han riktigt snyggt! Även sitt under marsch utför han alldeles perfekt. Apporteringen har vi fortfarande inte börjat med…. Lite ångest över det momentet, men det ska nog gå bra sedan också. Jag har kommit på att jag ska träna in momentet helt annorlunda mot förra gången då det uppenbarligen inte fungerade speciellt bra. Förra gången lade jag mycket tid och energi på att göra den rolig, på att få honom att älska den där jäkla apportbocken. Den här gången ska jag hitta en belöning som han gör allt för, så att han istället känner att det är värt att greppa den där jäkla apporten. Jag tror att det blir bättre så 🙂