”Sibirisk kyla” var det va?

De senaste dagarna har varit riktigt kalla, trots att de bara har varit -10 har man inte velat spendera mer tid än nödvändigt utomhus. I Stockholm har vi en sådan vidrig fuktig kyla, en kyla som går igenom varenda plagg man bär och som gör att man fryser något så fruktansvärt mycket bara genom att tänka tanken av att behöva gå ut. Tacka vet jag norr över, där kylan är torr och behaglig. När det börjar närma sig -10 grader ute blir hundarna märkbart kalla. Tess får en ordentlig köldkramp vid dessa låga temperaturer, vilket gjorde att jag för 2 år sedan köpte skor till henne för att överhuvudtaget kunna gå korta rundor med henne. Sist det var såhär kallt var ju faktiskt vintern 2015-2016, och då var Atlas så pass liten att han sprang runt och höll sig varm, och att vi på grund av hans ålder bara tog korta promenader i alla fall. Nu i dagarna har jag märkt även på Atlas att han är märkbart påverkad av kylan, då även han har börjat hoppa på tre ben och lägger sig för att slicka på tassarna. Även vilddjuret Epic, som i princip aldrig står still, har agerat på samma sät… Ja, det är faktiskt bara Lyra som tycker att det är skönt ute i snön såhär års, hon ligger gärna i snön och bara myser, haha 🙂

Under de här dagarna har vi därför tagit kortare promenader och ägnat oss åt aktiviteter som inte tar så lång tid att genomföra 🙂 I onsdags åkte vi bort med Lyra & Atlas till sandtaget för att låta de springa va sig. För Tess var det alldeles för kallt, så för hennes egen skull fick hon stanna hemma och vara barnvakt åt Epic (som fortfarande är skadad). Det tog dock inte lång tid innan Atlas började visa på frossa och höll sig på skogsvägen istället för att springa off-road med Lyra, och vi valde därför att vända istället för att gå hela rundan.  Till och med ”skägget” på Atlas frös, haha 🙂 De hade i alla fall roligt så länge de varade, vilket är det viktigaste! 🙂

I och med att Lyra faktiskt är den enda i flocken som tycker det är roligt och mysigt och sådär i ute i kylan så har vi fokuserat på fysträning och korta promenader. Igår gick bilen sönder och vi tog därför med hundarna på en promenad bort till Liams farmor som bor nära för att låna en bil därifrån. Vi passade då på att ”fysträna” Tess & Atlas. Tess fick gå med klövjeväska med typ ingen vikt överhuvudtaget, och Atlas fick gå med viktmanschetter med en vikt på 22 gram (Atlas sin vikt i gram), vilket är en bra startvikt. Till Liams farmor är det inte mer än 1 kilometer så det blev ett väldigt kort fyspass, men bättre än ingenting 🙂

Även idag har det varit väldigt kallt ute, men mitt på dagen blev det så varmt som -6 grader och vi passade därför på att köra en dw-runda med Tess & Atlas. I och med att Tess har dåliga höfter (HD D) så är dw-träningen viktig för henne, för att bibehålla en god muskelatur kring höfterna. Jag vill ju att älsklingen ska hålla så länge som möjligt så klart. Vi gick i sandtaget som möjligt, så himla mysigt där! Enda nackdelen är att det även är ett populärt stråk för ryttare vilket gör att framför allt Atlas spårar hästbajs… Vi har dem alltid lösa när vi kör dw men vissa gånger är han så fokuserad på att leta hästbajs att han av den anledningen inte kan gå lös, haha. Med en kätting på 8,3 kg efter sig är det viktigt att han går lugnt och försiktigt utan ryck för att undvika skador. Idag var en sådan där dag då vi var tvungna att koppla Atlas efter en stund… I och med att det var några grader varmare idag har inte hundarna heller blivit lika kalla och vi har sluppit krampande och onda tassar 🙂

Vi satsade på milen

Idag skulle husse, Lyra & Epic ut på äventyr, medan jag, Tess & Atlas fick vara hemma. Att vara hemma med bara två av dem är ganska skönt emellanåt, det tänker jag inte förneka, och jag valde därför att ta ut dem på en långpromenad. En sådan där långpromenad jag tog regelbundet med Tess & Atlas innan flocken utökades en aning… 🙂 Tidigare har jag haft 3 olika rundor jag valt emellan, en på 6 kilometer, en på 8 kilometer och en på 10 kilometer, och idag kände jag för att ta den allra längsta. Då går jag först en promenad utmed trottoaren och på gångvägar för att sedan avsluta i motionsspåret med det spåret på 5 kilometer.

Tess skötte sig bra under nästan hela promenaden, hon gick fint på min vänstra sida även om jag ibland var tvungen att påminna henne om att hålla rätt position. Atlas sktöte sig helt okej, han drog lite ibland men jag slapp åtminstone det där vidriga rycken som ger en ryggskott. Atlas är en sådan där hund som inte gillar att gå i kort koppel, så att gå en promenad bredvid matte utan att blanda in några lydnadsmoment, är inte riktigt hans grej. Han vill gå lite före, men det betyder inte att han per automatik drar i kopplet. Vi har under promenadens gång fått två hundmöten (ett med en hund, och ett med två hundar) och ett möte med två stycken på långfärdsskidor. Det första hundmötet fick vi redan efter några hundra meter, men det gick jättebra. Tess & Atlas tittade mot hunden men varken ljudade eller försökte ta sig i den passerande hundens riktning. Den andra hundar var också lös och gick jättesnällt förbi tillsammans med sin husse utan att bry sig överhuvudtaget om våra hundar, vilket brukar vara en förutsättning för att inte Atlas ska visa några tecken på upphetsning. Hundmöte nummer två fick vi efter ca 2 km och vi mötte då en ägare med två mindre hundar. Atlas har ju tidigare tyckt att småhundar är det bästa som finns, och har blivit ganska oral då skulle man väl kanske kunna säga… Han sjunger ett litet intro i ren upphetsning. Idag gick det däremot mycket bättre. Han tittade, han drog lite men ljudade inte mer än att han gnällde lite grann, trots att den ena av de passerande hundarna började skälla på honom. Tess brydde sig inte den här gången heller, precis som vanligt 🙂

När vi kom fram till spåret var tanken att jag skulle gå spåret på 5 kilometer, så jag började följa skyltarna precis som vanligt. Problemet var att just det spåret inte var upplyst, men jag påbörjade i alla fall spåret i hopp om att det snart skulle komma belysning. Jag hade väldigt fel, och det var bara att vända om och gå tillbaka för att sedan gå spåret på 2,8 kilometer istället. Jag hade planerat att låta hundarna springa av sig när vi ändå var i skogen, och går man då det mellanlånga (finns ett motionsspår på 10 kilometer också) en söndagkväll är det sällan man får några möten och kan därmed gå lite i sin egen värld (även om man så klart har koll på sin omgivning och är beredd att kalla in hundarna om man ändå trots allt skulle få ett möte)… 🙂  Precis i början i spåret på 2,8 kilometer får vi möte av två personer, som ser ut att vara mor och son, på långfärdsskidor. Tess har tidigare stött på människor på långfärdsskidor en gång, och för Atlas var det helt nytt och därmed väldigt främmande. Jag stannade till och kopplade upp hundarna lite för att underlätta för de passerande att ta sig förbi. Hundarna sköter sig fint, ändå tills sonen passerat. Då kunde de inte längre hålla sig utan försökte undersöka vad som precis passerade samtidigt som de drog ut mot andra sidan av skogsvägen. Därefter kom mamman och passerade, och hade jag inte hållt i hundarna hade hon troligtvis fått ett trevligt välkomnade när hon så snällt passerade oss… 🙂

Dagens kvällspromenad tog ca 2 timmar, och vi promenerade i nästan 8 kilometer.

Spår gånger 4

Idag bestämde vi oss för att spåra med alla hundarna. Liam lade spårupptag till Epic och Lyra, och jag körde ”vanliga” spår på ca 75-100 meter med Tess och Atlas. Jag började med att lägga Atlas spår. Jag märkte ut det genom att knyta en svart plastpåse vid spårets start, traskade på i en relativt rak linje och lade sedan en liten kampleksak bakom ett träd. Jag fortsatte därefter att traska på ca 10 meter innan jag började gå tillbaka, för att inte förstöra spårkärnan. Därefter gick jag tillbaka till samma utgångspunkt, fortsatte på vägen en bit innan jag hittade en lämplig plats att lägga Tess spår på. Hennes spårstart märkte jag ut genom att knyta en rosa bajspåse runt en gren. Tess har spårat en del tidigare och tycker att det är väldigt roligt, så hennes spår blev lite längre och lite svårare än Atlas. Spåret blev nästan 100 meter långt, över stockar och en massa grenar som någon fällt, genom blåbärsris osv, för att sedan fortsätta i en relativt rak linje. Jag avslutade med en mjuk sväng för att sedan gömma en boll i ett snöre (Tess favoritleksak) bakom ett träd. Fortsatte sedan ca 10 meter för att sedan gå tillbaka till bilen där jag mötte Liam. Där väntade vi i 30 minuter innan vi satte hundarna i spåren! 🙂

Vi började med att ta Atlas och Lyra. Atlas fokuserade väldigt mycket på var Lyra tog vägen, och var allmänt ofokuserad på väg till spåret. Väl framme vid spårkärnan, och den berömda spårrutan, satte han nosen i backen och förstod precis vad han skulle göra. Problemet var att han inte tyckte att det var roligt, inte överhuvudtaget. Han spårade på kommando, men tröttnade väldigt fort och ville inte alls spåra. På kommando spårade han dock med nosen fint nere i backen, och blev överlycklig när han tillslut tagit sig till slutet och funnit sin leksak. Han vet precis vad det är han ska göra, men verkar inte alls tycka att det är speciellt roligt längre. Detta gör inte mig någonting, då jag inte heller tycker att det är speciellt kul och tänker inte skapa någon typ av glädje i en gren jag själv inte tycker är rolig att genomföra. Atlas får nog nöja sig med allt annat vi ägnar oss åt, draget, tävlingslydnad och nosework. Jag tror att det räcker för honom, trots allt… 🙂

Till Lyra lade Liam 3 stycken spårupptag. Tyvärr så var Lyra mer fokuserad på var Atlas tagit vägen än hon var på spåren, och spårade från och till. Hon stannade upp och gick i cirklar innan hon sedan fortsatte spåra. När hon väl spårade däremot, var hon fokuserad och verkade tycka att det var roligt. Spårupptagen var inte några problem att snappa upp. Jag får en känsla av att hon säkert kan tycka att det är ganska roligt det här med spår, men att vi kanske ska ta ut henne ensam istället så att hon inte blir så disträ.

Sedan var det dags att byta hundar! Tess var taggad på att få komma ut och visste precis vad hon skulle göra, även fast det var väldigt länge sedan hon spårade nu. Hon började spåra så fort hon kände mina fotsteg i backen, vilket inte riktigt var planen då det var på väg till spårstarten, haha 🙂 När vi vek av från vägen upp mot skogen och Tess fick nys på spårrutan, blev hon sjukt fokuserad och slog på nosen direkt. Hon spårar snabbt, men inte så pass noggrant som jag hade velat att hon skulle spåra. Däremot måste jag säga att hon är sjukt duktig, och hon blev riktigt glad när hon hittade sin favoritboll gömd bakom ett träd. Hon tycker att det är fruktansvärt roligt och just spår är någonting vi ska ägna oss mer åt, då det är den enda grenen hon verkligen uppskattar här i livet. Spår och drag. Nästa spår jag lägger till henne ska bli mycket längre, för hon är alldeles för snabb och skulle vilja arbeta mycket längre än så. Det kan inte ha tagit henne mer än kanske 2 minuter att genomföra hela spåret. Nästa gång ska vi också jobba med att inte arbeta för snabbt. Att försöka dra ner på tempot för att då också kanske lyckas få ett mer noggrant spårarbete.

Även Epic var riktigt grym idag. Hon tog alla sina spårupptag snabbt och fint, och arbetade fokuserat hela vägen till sluten. Idag gjorde vi även själva spåren lite längre, så första spåret var ca 25 meter och andra spåret ca 40 meter. Spårupptag nummer två mynnade också ut i ett längre spår på ca 100 meter, där hon fortsatte att arbeta noggrant och fokuserat. Epic släpper aldrig spårkärnan när hon spårar, vilket är jätteskönt. Till skillnad mot Tess är hon mycket mer noggrann. Däremot är hon fortfarande väldigt ung och lite lättdistraherad emellanåt, så idag när de passerade några männsikor som pratade med varandra stannade hon upp och tittade. Men, hon sänkte sedan nosen och fortsatte att fokusera i spårkärnan. Epic är fruktansvärt duktig, och tycker att det är väldigt roligt att spåra. Svansen går konstant, hon visar på fin arbetsglädje.

Efter att vi gått alla spåren lät vi hundarna springa av sig ordentligt uppe i sandtaget, för att bli av med lite spring i benen. Vi har aldrig släppt alla fyra tillsammans tidigare, men vi kände att det var dags idag. Även om Tess leker polis och springer runt och säger till de andra hundarna hela tiden, så gick det ändå bra. De blev lite hård lek emellanåt, men det gick att bryta (vilket ändå är det viktigaste). Att ha alla fyra lösa tillsammans kräver betydligt mer av mig och Liam, vi måste hålla koll på ett helt annat sätt och det blir inte riktigt lite avslappnande som att ta de i mindre grupper, men samtidigt hade det varit så himla skönt om de bara vänjer sig helt vid varandra och inser att man faktiskt inte behöver vara på varandra hela tiden. Att man faktiskt kan promenera bredvid varandra ibland också, att bara vara ute och strosa i grupp. Förhoppningsvis är vi snart där, jag håller tummarna för det.. 🙂

Stolt matte

Dagar som denna är dagar som gör att jag kan somna med gott samvete, dagar när vi har trötta och nöjda hundar här hemma. Dagar när man inte känner att man inte riktigt hunnit med alla fyra. Vi började dagen med att åka bort till mina föräldrar för att hämta Tess, då de passat henne under en period. Sedan var det dags att åka bort till sandtaget för att lägga ett spår till Epic, eller tre stycken spårupptag med utgångspunkt från en skogsväg. Jag vet inte vad som hände idag, men det var som att Epic funderat kring det här med spårupptag sedan sist för idag var hon helt fantatiskt bra på detta. Som att hon aldrig gjort någonting annat i hela sitt liv. I alla tre spårupptagen vikte hon av helt perfekt och bara följde spåret. Vi kände nästan att vi hade gjort det alldeles för lätt för henne, för hon jobbade så himla snabbt (men noggrant) och blev klar på nolltid. Hinder på vägen, såsom blåbärsris, var inte heller något problem idag. Jag tror inte ens att hon reflekterade över att det fanns på hinder på vägen, så fokuserad var hon på att fullfölja uppgiften. Jag är väldigt stolt över min yngsta lilla stjärna idag. Imorgon ska vi köra ännu några spårupptag, alternativt 2-3 stycken där de sista spårupptaget mynnar ut i ett lite längre spår. Sjukt roligt att se hur hon uvecklas! 🙂

Efter Epics fantastiska spårupptag körde vi en dw-runda med Atlas och Lyra. Härom dagen åkte jag bort till Jula för att köpa kätting, en på 2,7 kg och en på 2 kg, då Lyra inte har någon egen kätting än och då jag måste gå upp i vikt på Atlas kätting. Hans kätting vägde 6,3 kg, men nu när snön ligger märks det inte ens att han drar, jag tror knappt han märker av den om jag ska vara helt ärlig. Idag hängde jag på kättingen på 2 kg, vilket gjorde att Atlas idag drog 8,3 kg, vilket gjorde att han åtminstone fick jobba lite. Även om han fortfrande traskade på lättsamt och inte visade några egentliga tecken på att han skulle vara trött, lugnade han åtminstone ner sig snabbare och drog inte riktigt lika intensivt i kopplet som han annars gärna gör just under dw-rundor. Detta är ändå ett tecken på att han har insett att han har någonting bakom sig som han ska dra med sig, haha 🙂 Han jobbade på väldigt fint och fick även gå lös lite drygt halva rundan 🙂

Till Lyra har vi ju tidigare fått låna Alicias kätting som väger 2,3 kg, men denna har varit för lätt för Lyra och när jag sedan åkte till Jula köpte jag en kätting som väger 2,7 kg till henne. Hon är inte helt omusklad och med tanke på snön som ligger så glider kättingen på ett helt annat sätt och vikten blir inte riktigt densamma. Att jag skulle ha lagt på 0,4 kg på hennes kätting var ingenting som märkes, utan hon körde på med samma glädje och lättsamhet som tidigare. Hon börjar även att vänja sig vid dw-träningen nu och har börjat förstå att man exempelvis inte leker utan man fokuserar på sig själv och sin egen träning. Hon jobbar på lugnt och fint så länge vi går bredvid varandra, men så fort Atlas går framför henne tycker hon att det är lite jobbigt och böjar ljuda.. Men, hon kommer snart att vänja sig och inse att det inte är värt att lägga en massa onödig energi på fel saker 😉 Hon är trots allt väldigt duktig och fokuserad, idag var andra passet hon körde och hon har redan förstått att man inte ska bry sig om den man tränar tillsammans med, förrän träningspasset är över och frikommando har givits 🙂

Efter att ha genomfört all aktivering som kräver vissa förberedelser och planering, var det dags att åka hem för ett hundbyte. Tess var ensam hemma, och nu var det hennes tur att få hitta på något. Vi åkte hem och lämnade både Atlas & Lyra, och tog med oss Tess & Epic tillbaka till sandtaget där vi mötte Emma & Albin för en kvällspromenad. Att gå på hundpromenader när alla hundar kan vara lösa, när man med 99% säkerhet kan säga att vi inte lär få några möten av varken människor eller andra hundar/hästar, är fantastisk. Klockan var ändå 17:30 och det började bli ganska mörkt ute, så vi hade tur att snön låg kvar och bidrog med ett ljusare intryck. Lilla Epic var överlycklig över att äntligen få springa av sig ordentligt, och Tess tyckte det var härligt att få komma tillbaka till sandtaget och hennes delikatesser, nämligen hästbajs. Riktigt trevlig tycker Tess, mindre trevligt tycker matte. Tess var även glad över att få busa med Albin och Epic, som hon inte har träffat på ett tag nu. Jag tänkte även att jag skulle försöka ta lite bilder på alla tre, men det gick sådär kan man väl säga… Varken Tess eller Epic ville sitta kvar av någon anledning, och när de äntligen satte sig reste sig Albin istället (som suttit ner hur länge som helst och väntat på att de andra skulle bete sig, haha). Men men, allt kan ju inte alltid bli som man tänkt sig… Roligt har de i alla fall haft, och idag har vi väldigt trötta och nöjda hundar här hemma 🙂

Idag övade vi på sången

Idag tog vi med Atlas & Lyra till sandtaget för att gå en dw-runda, där vi även mötte upp Alicia & Solo. Vi tog ut hundarna ur bilarna och höll avstånd till varandra för att sätta på selarna. Atlas, som i stort sett aldrig skäller, stod och gnällde och skällde om vartannat. Lyra, som av ren natur gillar att prata, stod och skällde mer än vanligt. Båda två var taggade och ville ut i spåret, men ljudade som aldrig förr. Lyra hoppade runt och krånglade med husse när selen skulle på, och var inte speciellt behjälplig överhuvudtaget. När selarna väl sitter på plats tar vi alla varsin kätting och börja knata upp i spåret. Alicia går först, och jag och Liam bakom. Herregud, Atlas & Lyra har övat ordentligt på sången idag. Hela första biten innan vi kopplade på kättingarna var det ett jäkla liv på dem. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, blev lite chockade över hur de båda betedde sig och skrattade åt hela situationen. Att Atlas som sällan ljudar förvandlades till en sångfågel var ett scenario jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Jag hade förhoppningar om att de skulle sluta sjunga efter att vi satt på dem kättingarna, men nej nej… Varför ändra på ett vinnande koncept? Tydligen var det här med sång Atlas & Lyra emellan en färdighet de ville finslipa lite extra på. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, de betedde sig så märkligt idag bara. Som tur var lugnade de ner sig med sången med tiden, och vi fick till slut en tyst och harmonisk dw-runda i det fina vädret. Nu har vi två trötta hundar här hemma, vilket inte är så konstigt med tanke på hur aktiva de varit idag, både i sången och i draget.

 

Spårupptag med Malinator´s Epic Echo

Efter att ha gjort illa sitt bakben är Epic fortfarande under vila och får därför inte springa av sig. Jätteroligt med en malinois på 6 månader som inte får röra på sig… Så, vi har istället börja köra personspår med henne för att hon åtminstone ska bli trött mentalt. Vi har aldrig spårat med lillan förut, men valde att prova på ett spårupptag i personspår för att se hur väl hon använder nosen. Jag stannade i bilen medan Liam lade spåret till henne, och sedan var det bara att sitta och vänta/rasta henne i 30 minuter innan vi kunde börja 🙂

Vi går bort mot spåret och Epic är sjukt taggad, vilket jag förstår då hon har rätt mycket energi. Vanligtvis får hon jobba med både kropp och knopp regelbundet och hålls därför på en stabil nivå, men nu när hon inte fått springa av sig är det rätt mycket av henne överallt, haha.. Hon drar som sjutton och verkar spåra efter något. Ja, på sistone har hon börjat använda nosen allt mer, vilket är jätteroligt då nosen i framtiden kommer att vara hennes främsta arbetsverktyg. Tillbaka tillspårupptaget. Vi utgick ifrån en skogsväg där 3 spårupptag var utlagda. Alla korta på endast några meter där det i slutändan låg leksaker som markerade spårets slut. Första spårupptaget hade sin början vid en hög av stockar, vilket hon tyckte var riktigt märkligt. Innan vi kommit hela vägen fram började hon resa ragg och skällde ut stockhögen och tyckte inte alls om att den låg där. Ja, hon börjar väl reagera på det mesta just nu, den där spökåldern man pratar om börjar visa sitt rätta jag. Efter att ha gått fram och hälsat samt avreagerat sig var stockhögens existens inte längre några problem och hon hittade spårets start snabbt. Hon följde fotstegen och hittade sin belöning, vilket blev en väldigt glad överraskning för tjejen. Efter lite dragkamp fortsatte vi vidare till nästa spårupptag.

Spårupptag nummer 2 snappade hon upp fort även det. Problemet var att detta spår gick igenom lite granris vilket var ytterst märkligt, i hennes tycke. Hon ville inte alls följa spåret och för att inte förstöra spårkärnan valde vi att istället gå runt det lilla hindret och låta henne fånga upp spåret på andra sidan. Hon hittade tillbaka snabbt och blev även denna gång lycklig av att hitta sin belöning i spårets slut. På vägen tillbaka ut till skogsvägen, där vi utgår ifrån, passade vi på att gå igenom granriset som nu inte längre var några problem.

Vid spårupptag 3 fick hon däremot lite problem med att hitta spårets start. Hon kände det, men hade lite svårt att fånga upp precis var det började. Vi backade lite för att ge henne en ny chans, och fick göra det några gånger innan hon hittade spårets start. Vi började med att bara stå still och se om hon helt utan hjälp kunde hitta det, men då blev hon istället otålig och började hitta på andra saker istället. När hon väl hittat spårstarten arbetade hon mer fokuset än vid de tidigare två och hittade spårslutet snabbt. Den här gången blev hon helt överlycklig, för i detta spår (som också var det sista) låg hennes favoritleksak. En välanvänd kamptrasa som hon bara älskar. Hon försökte sig på ett segervarv, i koppel, och visade på en enorm glädje.

För att vara så pass ung arbetar hon fokuserat, även om hon inte har arbetsuthållighet som en vuxen hund än, och älskar verkligen alla uppgifter hon ställs inför. Det här kommer att bli så bra.

Dagens DW-runda

Idag bestämde vi oss för att gå en DW-runda med Atlas och Lyra. Då Lyra aldrig har kört DW tidigare har vi inte hellre någon sele till henne, men vi provade Tess sele som satt bättre än förväntat på henne och idag fick hon gå sin första runda. I och med att hon numera väger ca 25,5 kg, och då alltså har gått upp 4 kilo sedan operationen och är mer normalviktig nu för tiden kände vi att det var dags att börja fysträna henne. Vi fick låna Alicias kätting, då mina kättingar väger 5,9 samt 6,3 kg, som väger ca 2,4 kg vilket är perfekt för Lyra att börja med (då man ska börja med 10% av hundens vikt). Lyra skötte sig bra, hon hade en stor vilja att dra och fokuserade bättre än förväntat på sin uppgift. Hon gick inte nosade överallt utan höll fokus hela tiden. Däremot så gick jag och Atlas framför henne och Liam, vilket gjorde att hon kanske var lite snabb emellanåt för att ta sig fram till mig och Atlas, men det känns som ett relativt obefintligt problem med tanke på att det var hennes första runda.. 🙂 Vikten var dessutom alldeles perfekt för henne, hon drog utan några vidare ansträngningar och visade inga som helst tecken på att hon skulle vara trött.

Även Atlas skötte sig bra, han gick första halvan kopplad och andra halvan lös. Släpper jag honom direkt har han tyvärr lite väl mycket energi för att promenera lugnt och sansat utan en massa ryck, men så fort han börjat bli lite trött sköter han sig väldigt bra. Inte brydde han sig om Lyra heller, trots att hon visade ett stort intresse för honom. Skönt att ha en hund som är van och vet vad som gäller, haha 🙂

Efter rundan var det dags för stretching, vilket Atlas har gjort hundra gånger säkert. Lyra däremot har nog inte ägnat många timmar åt det tidigare, och framför allt inte denna typ av stretching. Hon tyckte att det var lite märkligt, och kände sig lite obekväm emellanåt. Däremot gick det mycket bättre mot slutet, och hon lära vänja sig snart skulle jag tro 🙂 Nu väntar vi bara på att vi ska kunna beställa en DW-sele gjord efter hennes exakta mått,  så ska vi börja köra igång på riktigt sedan! 🙂

Lilla Epic har skadat sitt högra bakben, och får därför varken springa lös eller köra några ordentliga lydnadspass då hon måste ta det lugnt. I vanliga fall brukar man ju åtminstone kunna ägna sig åt lydnad och diverse andra aktiviteter som stimulerar huvudet på dem, men på en galen övertaggad mallevalp är det inte alltid så lätt att få till ett lugnt lydnadspass utan några som helst hopp. Epic har ju en förmåga att till exempel hoppa in i fotposition… 🙂 Epic har idag fått gå en koppelpromenad på golfbanan, vilket kan ha varit något av det tråkigaste hon någonsin gjort, men så är livet ibland…