Nu är vi på banan igen!

Nu äntligen har vi börjat få ordning på hundträningen, och få en viss regelbundenhet i det hela. I och med flytten har det varit mycket med allt runt omkring, och sedan tar det ju ett tag innan man börjar lära känna området… Innan man hittar alla de där små spåren där man kan ta långa promenader, sandtag för fysträning, grusvägar för dragträning och bra spårmarker. Nu har vi hittat alla dessa marker, åtminstone någon enstaka för varje moment, så nu känns det som att vi är på banan igen.

Med Epic och Atlas har vi kommit igång ordentligt med dragträningen. Bortsett från min kickbike har vi även köpt oss en fyrhjuling och en ny expanderlina för att kunna köra hundarna tillsammans. Jag har märkt att vi har lite olika dragegenskaper hos Epic och Atlas. Atlas är både stark och snabb, vilket är fruktansvärt trevligt på framför allt kickbiken. Epic är inte speciellt stark, men därmeot snabb! Detta gör att det går jäkligt fort på plan mark, men att det sackar efter en del i uppförsbackar där Atlas i stort sett jobbar själv, med hjälp av matte, medan Epic springer bredvid. När det kommer till konditionen hos de båda, finns det absolut förbättringsmöjligheter. De drar jättefint i början, men ganska snart lägger det draget åt sidan och springer framför istället, i halvslak lina. Men jag ser det positivt, även om de inte drar hela tiden så springer de ju åtminstone av sig ordentligt mot en bättre kondition. Även med Tess har vi börjat komma igång med dragträningen, men då i form av dw. Däremot måste vi börja få till det mer regelbundet, men det kommer. Vi är snart där.

Epic. I spåret. Jäklar vad duktig hon är. Vi har inte jobbat med det på flera månader då hon blev ordinerad burvila i ca 4 månader, och på den tiden körde vi endast skogsspår. Vi provade köra ett hårt spår på grusväg med henne, för att se hur mycket hon egentligen klarar av och behärskar, och det fixade hon ju galant. Hon jobbar lugnt och noggrant i spåret vilket är fantastiskt roligt att se. Det enda problemet vi har är att spåret i sig är den största belöningen hon kan få. Hon spårar inte för att hitta leksaken i slutet, eller för att få den där bollen kastad mitt i spårarbetet som belöning för ett klockrent spårarbete. Hon spårar för att spåra. Detta har gjort att vi måste hitta en belöning som hon gör allt för, som gör att hon faktiskt ser det som en belöning. Just nu tar vi bara ut henne från spåret, klappar om henne, ger henne godis alternativt leker med någon av hennes tidigare favoritleksaker, men det är liksom inte tillräckligt. Vi vill inte hamna i en situation där hon ser det som en bestraffning, istället för en belöning. När Epic hittar leksaker i spåret skiter hon fullständigt i det och bara tittar på husse när han belönar hennes arbete, för det enda hon vill är att fortsätta spåra.

Medan spårarbetet med Epic går fantastiskt bra, går lydnaden inte riktigt lika bra. Hon tycker inte lydnaden är speciellt rolig. Hon blir tvärloj så fort vi lägger in ett lydnadsmoment i träningen. All annan träning tycker hon är kul, men lydnaden är inte hennes starkaste gren. När inte ens hennes favoritleksaker kan få henne tillräckligt motiverad, då har vi arbete framför oss… Så att säga. När hon var yngre var lydnaden det bästa hon visste, och numera har det svängt lite. Hon hade dock sitt första löp i slutet av juli, så det kan vara så att hon är lite loj på grund av det. Men samtidigt är det bara i lydnaden som detta märks av i sådana fall, vilket i mitt tycke bör anses en aning märkligt. Atlas å andra sidan, har börjat få upp intresset för lydnaden igen. Han har varit riktigt taggad de gångerna där vi jobbat på det i en lugn och trevlig miljö. Men, i och med att han tröttnade på det så tog vi en paus i vintras/tidig vår och har efter det inte tränat på ett endaste lydnadsmoment, så jag tänkte att jag här i veckan ska gå igenom alla lydnadsmoment med honom lite snabbt för att se hur mycket han minns och vad som fortfarande sitter för att sedan börja fokusera på lydnaden igen. Den här gången ska vi koncentrera oss på lek och glädje, för att  verkligen hålla honom taggad även fortsättningsvis. Och den dagen jag märker på honom att han verkligen älskar lydnaden, kommer jag att börja träna lite smått på apportbocken igen. Det var ju trots allt när jag började med den, som intresset för lydnaden bara försvann…

Händelsernas månad

Den senaste tiden har det hänt så himla mycket. Epic har varit på sitt andra ortopedbesök, där nya röntgenbilder togs för att se hur hennes höft har utvecklats. Denna gång var de tvungna att kalla in en specialist, då det var svårt att avgöra för en ”vanlig” veterinär. Det konstaterades att höften, trots allt, ser bra ut och att hon troligtvis skadat en muskel eller dylikt. Det finns ju trots allt en hel del mjukdelar som sitter precis där hon verkar ha ont, och det är svårt att veta exakt vad det beror på utan att göra en djupgående utredning. Nu, en månad senare, har hon blivit mycket bättre. Hon haltar inte, hon piper inte, hon kan vara ute och springa av sig och leka, om än försiktigt, med Tess och Atlas. Hon är fortfarande lite stel, men det går åt rätt håll. Smärtstillande har hon inte gått på sedan det senaste veterinärbesöket, den 23e mars 🙂 Nu kan vi snart börja sätta henne i aktivitet igen! Lydnaden gör henne så himla taggad, vilket gör att hon i vissa moment vrider om höften lite fort… Hönsmamma som man är, så blir man ju lite orolig över att hon ska få ont igen… Jag tänker att vi får börja om med alla moment på kortare avstånd, så att hon inte hinner komma upp i samma hastighet, samt göra alla moment lite lugnare och försiktigare tills hon är helt återställd 🙂 Spår däremot kan vi absolut ägna oss åt, och diverse olika motionsformer 🙂 Sist vi spårade hade hon glömt en del, men hon är nog snart tillbaka igen 🙂

Sedan har vi Lyra, älskade hund, som nu är omplacerad. Vi har hittat ett jättebra hem till henne, där både Lyra och hennes nya ägare verkar stormtrivas med varandra. Hon bor numera på en hästgård i Jämtland där hon får vara ute hela dagarna, och leva som gårdshund. Självklart saknar vi henne, men samtidigt kunde vi inte hitta ett bättre hem till henne.

Vi har även flyttat upp till Norrland, en flytt som kommer att göra mig gott. Än så länge trivs jag som fisken i vattnet, och även hundarna älskar livet här. Vi har bland annat en hundgård som framför allt Atlas & Epic bara älskar, släpper vi ut dem i trådgården springer de direkt till hundgården för att bli insläppta, haha 🙂 Enligt Epic är det mer värt att få vara ute och leka med Atlas och spana på grannarna även om hon fryser lite, än att få vara inne med mig, Liam och Tess. Lillan får därför ha täcke på sig, vilket hon i vanliga fall hatar men som verkar duga ute i hundgården, haha 🙂 Tess då… Ja, alltså hon älskar ju att få hänga med mig och Liam, att sitta ute  i hundgården med de andra hundarna när jag och Liam är inomhus eller fixar med andra saker, är inte hennes grej. Hon har stått och puttat på stängslet till hundgården med nosen, så att hon fått ett sår där… Numera får Tess vara med oss hela tiden, så är vi inomhus, är hon det med. Hon är ju trots allt lite mer av en sällskapshund 🙂 I övrigt har vi mest packat upp kartonger den senaste veckan, och hundarna har hängt med och varit väldigt nyfikna på vad som kan finnas däri. Aldrig är man ensam, och skönt är väl det 🙂

Atlas & Epic blir väldigt trötta av att sitta i hundgården, de leker för fullt och spanar på grannarna, men jag skulle aldrig ha dem ute i regnet. Häromdagen tog jag därför en paus i upp-packandet av flyttkartonger och tog istället en sväng på kickbiken med Atlas & Epic! Först med Atlas, som har gjort det några gånger, och sedan med Epic som aldrig någonsin haft varken dragsele på sig eller sprungit bredvid en cykel förut. Jag var lite osäker på hur hon skulle reagera på selen, om vi överhuvudtaget skulle ta oss framåt då hon med andra selar gör allt för att få av den, men hon var riktigt duktig faktiskt! Mattes yngsta stjärna fortsätter att leverera 😀  Även om hon korsade precis framför cykeln en gång (tur att matte var beredd) och att hon gärna springer och nosar bredvid vägen istället för att hålla sig nära mig, så var hon duktig. Påminner man henne om hennes position så kommer hon tillbaka på en gång, hon är så otroligt uppmärksam och vill gärna vara till lags… 🙂 Jag ser fram emot att sätta henne tillsammans med Atlas i draget senare när hon blivit lite äldre 🙂 Än så länge får de båda nöja sig med att springa bredvid, då vi inte har hittat någon bra skogsväg att träna drag på än 🙂

Spår gånger 4

Idag bestämde vi oss för att spåra med alla hundarna. Liam lade spårupptag till Epic och Lyra, och jag körde ”vanliga” spår på ca 75-100 meter med Tess och Atlas. Jag började med att lägga Atlas spår. Jag märkte ut det genom att knyta en svart plastpåse vid spårets start, traskade på i en relativt rak linje och lade sedan en liten kampleksak bakom ett träd. Jag fortsatte därefter att traska på ca 10 meter innan jag började gå tillbaka, för att inte förstöra spårkärnan. Därefter gick jag tillbaka till samma utgångspunkt, fortsatte på vägen en bit innan jag hittade en lämplig plats att lägga Tess spår på. Hennes spårstart märkte jag ut genom att knyta en rosa bajspåse runt en gren. Tess har spårat en del tidigare och tycker att det är väldigt roligt, så hennes spår blev lite längre och lite svårare än Atlas. Spåret blev nästan 100 meter långt, över stockar och en massa grenar som någon fällt, genom blåbärsris osv, för att sedan fortsätta i en relativt rak linje. Jag avslutade med en mjuk sväng för att sedan gömma en boll i ett snöre (Tess favoritleksak) bakom ett träd. Fortsatte sedan ca 10 meter för att sedan gå tillbaka till bilen där jag mötte Liam. Där väntade vi i 30 minuter innan vi satte hundarna i spåren! 🙂

Vi började med att ta Atlas och Lyra. Atlas fokuserade väldigt mycket på var Lyra tog vägen, och var allmänt ofokuserad på väg till spåret. Väl framme vid spårkärnan, och den berömda spårrutan, satte han nosen i backen och förstod precis vad han skulle göra. Problemet var att han inte tyckte att det var roligt, inte överhuvudtaget. Han spårade på kommando, men tröttnade väldigt fort och ville inte alls spåra. På kommando spårade han dock med nosen fint nere i backen, och blev överlycklig när han tillslut tagit sig till slutet och funnit sin leksak. Han vet precis vad det är han ska göra, men verkar inte alls tycka att det är speciellt roligt längre. Detta gör inte mig någonting, då jag inte heller tycker att det är speciellt kul och tänker inte skapa någon typ av glädje i en gren jag själv inte tycker är rolig att genomföra. Atlas får nog nöja sig med allt annat vi ägnar oss åt, draget, tävlingslydnad och nosework. Jag tror att det räcker för honom, trots allt… 🙂

Till Lyra lade Liam 3 stycken spårupptag. Tyvärr så var Lyra mer fokuserad på var Atlas tagit vägen än hon var på spåren, och spårade från och till. Hon stannade upp och gick i cirklar innan hon sedan fortsatte spåra. När hon väl spårade däremot, var hon fokuserad och verkade tycka att det var roligt. Spårupptagen var inte några problem att snappa upp. Jag får en känsla av att hon säkert kan tycka att det är ganska roligt det här med spår, men att vi kanske ska ta ut henne ensam istället så att hon inte blir så disträ.

Sedan var det dags att byta hundar! Tess var taggad på att få komma ut och visste precis vad hon skulle göra, även fast det var väldigt länge sedan hon spårade nu. Hon började spåra så fort hon kände mina fotsteg i backen, vilket inte riktigt var planen då det var på väg till spårstarten, haha 🙂 När vi vek av från vägen upp mot skogen och Tess fick nys på spårrutan, blev hon sjukt fokuserad och slog på nosen direkt. Hon spårar snabbt, men inte så pass noggrant som jag hade velat att hon skulle spåra. Däremot måste jag säga att hon är sjukt duktig, och hon blev riktigt glad när hon hittade sin favoritboll gömd bakom ett träd. Hon tycker att det är fruktansvärt roligt och just spår är någonting vi ska ägna oss mer åt, då det är den enda grenen hon verkligen uppskattar här i livet. Spår och drag. Nästa spår jag lägger till henne ska bli mycket längre, för hon är alldeles för snabb och skulle vilja arbeta mycket längre än så. Det kan inte ha tagit henne mer än kanske 2 minuter att genomföra hela spåret. Nästa gång ska vi också jobba med att inte arbeta för snabbt. Att försöka dra ner på tempot för att då också kanske lyckas få ett mer noggrant spårarbete.

Även Epic var riktigt grym idag. Hon tog alla sina spårupptag snabbt och fint, och arbetade fokuserat hela vägen till sluten. Idag gjorde vi även själva spåren lite längre, så första spåret var ca 25 meter och andra spåret ca 40 meter. Spårupptag nummer två mynnade också ut i ett längre spår på ca 100 meter, där hon fortsatte att arbeta noggrant och fokuserat. Epic släpper aldrig spårkärnan när hon spårar, vilket är jätteskönt. Till skillnad mot Tess är hon mycket mer noggrann. Däremot är hon fortfarande väldigt ung och lite lättdistraherad emellanåt, så idag när de passerade några männsikor som pratade med varandra stannade hon upp och tittade. Men, hon sänkte sedan nosen och fortsatte att fokusera i spårkärnan. Epic är fruktansvärt duktig, och tycker att det är väldigt roligt att spåra. Svansen går konstant, hon visar på fin arbetsglädje.

Efter att vi gått alla spåren lät vi hundarna springa av sig ordentligt uppe i sandtaget, för att bli av med lite spring i benen. Vi har aldrig släppt alla fyra tillsammans tidigare, men vi kände att det var dags idag. Även om Tess leker polis och springer runt och säger till de andra hundarna hela tiden, så gick det ändå bra. De blev lite hård lek emellanåt, men det gick att bryta (vilket ändå är det viktigaste). Att ha alla fyra lösa tillsammans kräver betydligt mer av mig och Liam, vi måste hålla koll på ett helt annat sätt och det blir inte riktigt lite avslappnande som att ta de i mindre grupper, men samtidigt hade det varit så himla skönt om de bara vänjer sig helt vid varandra och inser att man faktiskt inte behöver vara på varandra hela tiden. Att man faktiskt kan promenera bredvid varandra ibland också, att bara vara ute och strosa i grupp. Förhoppningsvis är vi snart där, jag håller tummarna för det.. 🙂

Stolt matte

Dagar som denna är dagar som gör att jag kan somna med gott samvete, dagar när vi har trötta och nöjda hundar här hemma. Dagar när man inte känner att man inte riktigt hunnit med alla fyra. Vi började dagen med att åka bort till mina föräldrar för att hämta Tess, då de passat henne under en period. Sedan var det dags att åka bort till sandtaget för att lägga ett spår till Epic, eller tre stycken spårupptag med utgångspunkt från en skogsväg. Jag vet inte vad som hände idag, men det var som att Epic funderat kring det här med spårupptag sedan sist för idag var hon helt fantatiskt bra på detta. Som att hon aldrig gjort någonting annat i hela sitt liv. I alla tre spårupptagen vikte hon av helt perfekt och bara följde spåret. Vi kände nästan att vi hade gjort det alldeles för lätt för henne, för hon jobbade så himla snabbt (men noggrant) och blev klar på nolltid. Hinder på vägen, såsom blåbärsris, var inte heller något problem idag. Jag tror inte ens att hon reflekterade över att det fanns på hinder på vägen, så fokuserad var hon på att fullfölja uppgiften. Jag är väldigt stolt över min yngsta lilla stjärna idag. Imorgon ska vi köra ännu några spårupptag, alternativt 2-3 stycken där de sista spårupptaget mynnar ut i ett lite längre spår. Sjukt roligt att se hur hon uvecklas! 🙂

Efter Epics fantastiska spårupptag körde vi en dw-runda med Atlas och Lyra. Härom dagen åkte jag bort till Jula för att köpa kätting, en på 2,7 kg och en på 2 kg, då Lyra inte har någon egen kätting än och då jag måste gå upp i vikt på Atlas kätting. Hans kätting vägde 6,3 kg, men nu när snön ligger märks det inte ens att han drar, jag tror knappt han märker av den om jag ska vara helt ärlig. Idag hängde jag på kättingen på 2 kg, vilket gjorde att Atlas idag drog 8,3 kg, vilket gjorde att han åtminstone fick jobba lite. Även om han fortfrande traskade på lättsamt och inte visade några egentliga tecken på att han skulle vara trött, lugnade han åtminstone ner sig snabbare och drog inte riktigt lika intensivt i kopplet som han annars gärna gör just under dw-rundor. Detta är ändå ett tecken på att han har insett att han har någonting bakom sig som han ska dra med sig, haha 🙂 Han jobbade på väldigt fint och fick även gå lös lite drygt halva rundan 🙂

Till Lyra har vi ju tidigare fått låna Alicias kätting som väger 2,3 kg, men denna har varit för lätt för Lyra och när jag sedan åkte till Jula köpte jag en kätting som väger 2,7 kg till henne. Hon är inte helt omusklad och med tanke på snön som ligger så glider kättingen på ett helt annat sätt och vikten blir inte riktigt densamma. Att jag skulle ha lagt på 0,4 kg på hennes kätting var ingenting som märkes, utan hon körde på med samma glädje och lättsamhet som tidigare. Hon börjar även att vänja sig vid dw-träningen nu och har börjat förstå att man exempelvis inte leker utan man fokuserar på sig själv och sin egen träning. Hon jobbar på lugnt och fint så länge vi går bredvid varandra, men så fort Atlas går framför henne tycker hon att det är lite jobbigt och böjar ljuda.. Men, hon kommer snart att vänja sig och inse att det inte är värt att lägga en massa onödig energi på fel saker 😉 Hon är trots allt väldigt duktig och fokuserad, idag var andra passet hon körde och hon har redan förstått att man inte ska bry sig om den man tränar tillsammans med, förrän träningspasset är över och frikommando har givits 🙂

Efter att ha genomfört all aktivering som kräver vissa förberedelser och planering, var det dags att åka hem för ett hundbyte. Tess var ensam hemma, och nu var det hennes tur att få hitta på något. Vi åkte hem och lämnade både Atlas & Lyra, och tog med oss Tess & Epic tillbaka till sandtaget där vi mötte Emma & Albin för en kvällspromenad. Att gå på hundpromenader när alla hundar kan vara lösa, när man med 99% säkerhet kan säga att vi inte lär få några möten av varken människor eller andra hundar/hästar, är fantastisk. Klockan var ändå 17:30 och det började bli ganska mörkt ute, så vi hade tur att snön låg kvar och bidrog med ett ljusare intryck. Lilla Epic var överlycklig över att äntligen få springa av sig ordentligt, och Tess tyckte det var härligt att få komma tillbaka till sandtaget och hennes delikatesser, nämligen hästbajs. Riktigt trevlig tycker Tess, mindre trevligt tycker matte. Tess var även glad över att få busa med Albin och Epic, som hon inte har träffat på ett tag nu. Jag tänkte även att jag skulle försöka ta lite bilder på alla tre, men det gick sådär kan man väl säga… Varken Tess eller Epic ville sitta kvar av någon anledning, och när de äntligen satte sig reste sig Albin istället (som suttit ner hur länge som helst och väntat på att de andra skulle bete sig, haha). Men men, allt kan ju inte alltid bli som man tänkt sig… Roligt har de i alla fall haft, och idag har vi väldigt trötta och nöjda hundar här hemma 🙂

Spårupptag med Malinator´s Epic Echo

Efter att ha gjort illa sitt bakben är Epic fortfarande under vila och får därför inte springa av sig. Jätteroligt med en malinois på 6 månader som inte får röra på sig… Så, vi har istället börja köra personspår med henne för att hon åtminstone ska bli trött mentalt. Vi har aldrig spårat med lillan förut, men valde att prova på ett spårupptag i personspår för att se hur väl hon använder nosen. Jag stannade i bilen medan Liam lade spåret till henne, och sedan var det bara att sitta och vänta/rasta henne i 30 minuter innan vi kunde börja 🙂

Vi går bort mot spåret och Epic är sjukt taggad, vilket jag förstår då hon har rätt mycket energi. Vanligtvis får hon jobba med både kropp och knopp regelbundet och hålls därför på en stabil nivå, men nu när hon inte fått springa av sig är det rätt mycket av henne överallt, haha.. Hon drar som sjutton och verkar spåra efter något. Ja, på sistone har hon börjat använda nosen allt mer, vilket är jätteroligt då nosen i framtiden kommer att vara hennes främsta arbetsverktyg. Tillbaka tillspårupptaget. Vi utgick ifrån en skogsväg där 3 spårupptag var utlagda. Alla korta på endast några meter där det i slutändan låg leksaker som markerade spårets slut. Första spårupptaget hade sin början vid en hög av stockar, vilket hon tyckte var riktigt märkligt. Innan vi kommit hela vägen fram började hon resa ragg och skällde ut stockhögen och tyckte inte alls om att den låg där. Ja, hon börjar väl reagera på det mesta just nu, den där spökåldern man pratar om börjar visa sitt rätta jag. Efter att ha gått fram och hälsat samt avreagerat sig var stockhögens existens inte längre några problem och hon hittade spårets start snabbt. Hon följde fotstegen och hittade sin belöning, vilket blev en väldigt glad överraskning för tjejen. Efter lite dragkamp fortsatte vi vidare till nästa spårupptag.

Spårupptag nummer 2 snappade hon upp fort även det. Problemet var att detta spår gick igenom lite granris vilket var ytterst märkligt, i hennes tycke. Hon ville inte alls följa spåret och för att inte förstöra spårkärnan valde vi att istället gå runt det lilla hindret och låta henne fånga upp spåret på andra sidan. Hon hittade tillbaka snabbt och blev även denna gång lycklig av att hitta sin belöning i spårets slut. På vägen tillbaka ut till skogsvägen, där vi utgår ifrån, passade vi på att gå igenom granriset som nu inte längre var några problem.

Vid spårupptag 3 fick hon däremot lite problem med att hitta spårets start. Hon kände det, men hade lite svårt att fånga upp precis var det började. Vi backade lite för att ge henne en ny chans, och fick göra det några gånger innan hon hittade spårets start. Vi började med att bara stå still och se om hon helt utan hjälp kunde hitta det, men då blev hon istället otålig och började hitta på andra saker istället. När hon väl hittat spårstarten arbetade hon mer fokuset än vid de tidigare två och hittade spårslutet snabbt. Den här gången blev hon helt överlycklig, för i detta spår (som också var det sista) låg hennes favoritleksak. En välanvänd kamptrasa som hon bara älskar. Hon försökte sig på ett segervarv, i koppel, och visade på en enorm glädje.

För att vara så pass ung arbetar hon fokuserat, även om hon inte har arbetsuthållighet som en vuxen hund än, och älskar verkligen alla uppgifter hon ställs inför. Det här kommer att bli så bra.