Spår gånger 4

Idag bestämde vi oss för att spåra med alla hundarna. Liam lade spårupptag till Epic och Lyra, och jag körde ”vanliga” spår på ca 75-100 meter med Tess och Atlas. Jag började med att lägga Atlas spår. Jag märkte ut det genom att knyta en svart plastpåse vid spårets start, traskade på i en relativt rak linje och lade sedan en liten kampleksak bakom ett träd. Jag fortsatte därefter att traska på ca 10 meter innan jag började gå tillbaka, för att inte förstöra spårkärnan. Därefter gick jag tillbaka till samma utgångspunkt, fortsatte på vägen en bit innan jag hittade en lämplig plats att lägga Tess spår på. Hennes spårstart märkte jag ut genom att knyta en rosa bajspåse runt en gren. Tess har spårat en del tidigare och tycker att det är väldigt roligt, så hennes spår blev lite längre och lite svårare än Atlas. Spåret blev nästan 100 meter långt, över stockar och en massa grenar som någon fällt, genom blåbärsris osv, för att sedan fortsätta i en relativt rak linje. Jag avslutade med en mjuk sväng för att sedan gömma en boll i ett snöre (Tess favoritleksak) bakom ett träd. Fortsatte sedan ca 10 meter för att sedan gå tillbaka till bilen där jag mötte Liam. Där väntade vi i 30 minuter innan vi satte hundarna i spåren! 🙂

Vi började med att ta Atlas och Lyra. Atlas fokuserade väldigt mycket på var Lyra tog vägen, och var allmänt ofokuserad på väg till spåret. Väl framme vid spårkärnan, och den berömda spårrutan, satte han nosen i backen och förstod precis vad han skulle göra. Problemet var att han inte tyckte att det var roligt, inte överhuvudtaget. Han spårade på kommando, men tröttnade väldigt fort och ville inte alls spåra. På kommando spårade han dock med nosen fint nere i backen, och blev överlycklig när han tillslut tagit sig till slutet och funnit sin leksak. Han vet precis vad det är han ska göra, men verkar inte alls tycka att det är speciellt roligt längre. Detta gör inte mig någonting, då jag inte heller tycker att det är speciellt kul och tänker inte skapa någon typ av glädje i en gren jag själv inte tycker är rolig att genomföra. Atlas får nog nöja sig med allt annat vi ägnar oss åt, draget, tävlingslydnad och nosework. Jag tror att det räcker för honom, trots allt… 🙂

Till Lyra lade Liam 3 stycken spårupptag. Tyvärr så var Lyra mer fokuserad på var Atlas tagit vägen än hon var på spåren, och spårade från och till. Hon stannade upp och gick i cirklar innan hon sedan fortsatte spåra. När hon väl spårade däremot, var hon fokuserad och verkade tycka att det var roligt. Spårupptagen var inte några problem att snappa upp. Jag får en känsla av att hon säkert kan tycka att det är ganska roligt det här med spår, men att vi kanske ska ta ut henne ensam istället så att hon inte blir så disträ.

Sedan var det dags att byta hundar! Tess var taggad på att få komma ut och visste precis vad hon skulle göra, även fast det var väldigt länge sedan hon spårade nu. Hon började spåra så fort hon kände mina fotsteg i backen, vilket inte riktigt var planen då det var på väg till spårstarten, haha 🙂 När vi vek av från vägen upp mot skogen och Tess fick nys på spårrutan, blev hon sjukt fokuserad och slog på nosen direkt. Hon spårar snabbt, men inte så pass noggrant som jag hade velat att hon skulle spåra. Däremot måste jag säga att hon är sjukt duktig, och hon blev riktigt glad när hon hittade sin favoritboll gömd bakom ett träd. Hon tycker att det är fruktansvärt roligt och just spår är någonting vi ska ägna oss mer åt, då det är den enda grenen hon verkligen uppskattar här i livet. Spår och drag. Nästa spår jag lägger till henne ska bli mycket längre, för hon är alldeles för snabb och skulle vilja arbeta mycket längre än så. Det kan inte ha tagit henne mer än kanske 2 minuter att genomföra hela spåret. Nästa gång ska vi också jobba med att inte arbeta för snabbt. Att försöka dra ner på tempot för att då också kanske lyckas få ett mer noggrant spårarbete.

Även Epic var riktigt grym idag. Hon tog alla sina spårupptag snabbt och fint, och arbetade fokuserat hela vägen till sluten. Idag gjorde vi även själva spåren lite längre, så första spåret var ca 25 meter och andra spåret ca 40 meter. Spårupptag nummer två mynnade också ut i ett längre spår på ca 100 meter, där hon fortsatte att arbeta noggrant och fokuserat. Epic släpper aldrig spårkärnan när hon spårar, vilket är jätteskönt. Till skillnad mot Tess är hon mycket mer noggrann. Däremot är hon fortfarande väldigt ung och lite lättdistraherad emellanåt, så idag när de passerade några männsikor som pratade med varandra stannade hon upp och tittade. Men, hon sänkte sedan nosen och fortsatte att fokusera i spårkärnan. Epic är fruktansvärt duktig, och tycker att det är väldigt roligt att spåra. Svansen går konstant, hon visar på fin arbetsglädje.

Efter att vi gått alla spåren lät vi hundarna springa av sig ordentligt uppe i sandtaget, för att bli av med lite spring i benen. Vi har aldrig släppt alla fyra tillsammans tidigare, men vi kände att det var dags idag. Även om Tess leker polis och springer runt och säger till de andra hundarna hela tiden, så gick det ändå bra. De blev lite hård lek emellanåt, men det gick att bryta (vilket ändå är det viktigaste). Att ha alla fyra lösa tillsammans kräver betydligt mer av mig och Liam, vi måste hålla koll på ett helt annat sätt och det blir inte riktigt lite avslappnande som att ta de i mindre grupper, men samtidigt hade det varit så himla skönt om de bara vänjer sig helt vid varandra och inser att man faktiskt inte behöver vara på varandra hela tiden. Att man faktiskt kan promenera bredvid varandra ibland också, att bara vara ute och strosa i grupp. Förhoppningsvis är vi snart där, jag håller tummarna för det.. 🙂

Stolt matte

Dagar som denna är dagar som gör att jag kan somna med gott samvete, dagar när vi har trötta och nöjda hundar här hemma. Dagar när man inte känner att man inte riktigt hunnit med alla fyra. Vi började dagen med att åka bort till mina föräldrar för att hämta Tess, då de passat henne under en period. Sedan var det dags att åka bort till sandtaget för att lägga ett spår till Epic, eller tre stycken spårupptag med utgångspunkt från en skogsväg. Jag vet inte vad som hände idag, men det var som att Epic funderat kring det här med spårupptag sedan sist för idag var hon helt fantatiskt bra på detta. Som att hon aldrig gjort någonting annat i hela sitt liv. I alla tre spårupptagen vikte hon av helt perfekt och bara följde spåret. Vi kände nästan att vi hade gjort det alldeles för lätt för henne, för hon jobbade så himla snabbt (men noggrant) och blev klar på nolltid. Hinder på vägen, såsom blåbärsris, var inte heller något problem idag. Jag tror inte ens att hon reflekterade över att det fanns på hinder på vägen, så fokuserad var hon på att fullfölja uppgiften. Jag är väldigt stolt över min yngsta lilla stjärna idag. Imorgon ska vi köra ännu några spårupptag, alternativt 2-3 stycken där de sista spårupptaget mynnar ut i ett lite längre spår. Sjukt roligt att se hur hon uvecklas! 🙂

Efter Epics fantastiska spårupptag körde vi en dw-runda med Atlas och Lyra. Härom dagen åkte jag bort till Jula för att köpa kätting, en på 2,7 kg och en på 2 kg, då Lyra inte har någon egen kätting än och då jag måste gå upp i vikt på Atlas kätting. Hans kätting vägde 6,3 kg, men nu när snön ligger märks det inte ens att han drar, jag tror knappt han märker av den om jag ska vara helt ärlig. Idag hängde jag på kättingen på 2 kg, vilket gjorde att Atlas idag drog 8,3 kg, vilket gjorde att han åtminstone fick jobba lite. Även om han fortfrande traskade på lättsamt och inte visade några egentliga tecken på att han skulle vara trött, lugnade han åtminstone ner sig snabbare och drog inte riktigt lika intensivt i kopplet som han annars gärna gör just under dw-rundor. Detta är ändå ett tecken på att han har insett att han har någonting bakom sig som han ska dra med sig, haha 🙂 Han jobbade på väldigt fint och fick även gå lös lite drygt halva rundan 🙂

Till Lyra har vi ju tidigare fått låna Alicias kätting som väger 2,3 kg, men denna har varit för lätt för Lyra och när jag sedan åkte till Jula köpte jag en kätting som väger 2,7 kg till henne. Hon är inte helt omusklad och med tanke på snön som ligger så glider kättingen på ett helt annat sätt och vikten blir inte riktigt densamma. Att jag skulle ha lagt på 0,4 kg på hennes kätting var ingenting som märkes, utan hon körde på med samma glädje och lättsamhet som tidigare. Hon börjar även att vänja sig vid dw-träningen nu och har börjat förstå att man exempelvis inte leker utan man fokuserar på sig själv och sin egen träning. Hon jobbar på lugnt och fint så länge vi går bredvid varandra, men så fort Atlas går framför henne tycker hon att det är lite jobbigt och böjar ljuda.. Men, hon kommer snart att vänja sig och inse att det inte är värt att lägga en massa onödig energi på fel saker 😉 Hon är trots allt väldigt duktig och fokuserad, idag var andra passet hon körde och hon har redan förstått att man inte ska bry sig om den man tränar tillsammans med, förrän träningspasset är över och frikommando har givits 🙂

Efter att ha genomfört all aktivering som kräver vissa förberedelser och planering, var det dags att åka hem för ett hundbyte. Tess var ensam hemma, och nu var det hennes tur att få hitta på något. Vi åkte hem och lämnade både Atlas & Lyra, och tog med oss Tess & Epic tillbaka till sandtaget där vi mötte Emma & Albin för en kvällspromenad. Att gå på hundpromenader när alla hundar kan vara lösa, när man med 99% säkerhet kan säga att vi inte lär få några möten av varken människor eller andra hundar/hästar, är fantastisk. Klockan var ändå 17:30 och det började bli ganska mörkt ute, så vi hade tur att snön låg kvar och bidrog med ett ljusare intryck. Lilla Epic var överlycklig över att äntligen få springa av sig ordentligt, och Tess tyckte det var härligt att få komma tillbaka till sandtaget och hennes delikatesser, nämligen hästbajs. Riktigt trevlig tycker Tess, mindre trevligt tycker matte. Tess var även glad över att få busa med Albin och Epic, som hon inte har träffat på ett tag nu. Jag tänkte även att jag skulle försöka ta lite bilder på alla tre, men det gick sådär kan man väl säga… Varken Tess eller Epic ville sitta kvar av någon anledning, och när de äntligen satte sig reste sig Albin istället (som suttit ner hur länge som helst och väntat på att de andra skulle bete sig, haha). Men men, allt kan ju inte alltid bli som man tänkt sig… Roligt har de i alla fall haft, och idag har vi väldigt trötta och nöjda hundar här hemma 🙂

Spårupptag med Malinator´s Epic Echo

Efter att ha gjort illa sitt bakben är Epic fortfarande under vila och får därför inte springa av sig. Jätteroligt med en malinois på 6 månader som inte får röra på sig… Så, vi har istället börja köra personspår med henne för att hon åtminstone ska bli trött mentalt. Vi har aldrig spårat med lillan förut, men valde att prova på ett spårupptag i personspår för att se hur väl hon använder nosen. Jag stannade i bilen medan Liam lade spåret till henne, och sedan var det bara att sitta och vänta/rasta henne i 30 minuter innan vi kunde börja 🙂

Vi går bort mot spåret och Epic är sjukt taggad, vilket jag förstår då hon har rätt mycket energi. Vanligtvis får hon jobba med både kropp och knopp regelbundet och hålls därför på en stabil nivå, men nu när hon inte fått springa av sig är det rätt mycket av henne överallt, haha.. Hon drar som sjutton och verkar spåra efter något. Ja, på sistone har hon börjat använda nosen allt mer, vilket är jätteroligt då nosen i framtiden kommer att vara hennes främsta arbetsverktyg. Tillbaka tillspårupptaget. Vi utgick ifrån en skogsväg där 3 spårupptag var utlagda. Alla korta på endast några meter där det i slutändan låg leksaker som markerade spårets slut. Första spårupptaget hade sin början vid en hög av stockar, vilket hon tyckte var riktigt märkligt. Innan vi kommit hela vägen fram började hon resa ragg och skällde ut stockhögen och tyckte inte alls om att den låg där. Ja, hon börjar väl reagera på det mesta just nu, den där spökåldern man pratar om börjar visa sitt rätta jag. Efter att ha gått fram och hälsat samt avreagerat sig var stockhögens existens inte längre några problem och hon hittade spårets start snabbt. Hon följde fotstegen och hittade sin belöning, vilket blev en väldigt glad överraskning för tjejen. Efter lite dragkamp fortsatte vi vidare till nästa spårupptag.

Spårupptag nummer 2 snappade hon upp fort även det. Problemet var att detta spår gick igenom lite granris vilket var ytterst märkligt, i hennes tycke. Hon ville inte alls följa spåret och för att inte förstöra spårkärnan valde vi att istället gå runt det lilla hindret och låta henne fånga upp spåret på andra sidan. Hon hittade tillbaka snabbt och blev även denna gång lycklig av att hitta sin belöning i spårets slut. På vägen tillbaka ut till skogsvägen, där vi utgår ifrån, passade vi på att gå igenom granriset som nu inte längre var några problem.

Vid spårupptag 3 fick hon däremot lite problem med att hitta spårets start. Hon kände det, men hade lite svårt att fånga upp precis var det började. Vi backade lite för att ge henne en ny chans, och fick göra det några gånger innan hon hittade spårets start. Vi började med att bara stå still och se om hon helt utan hjälp kunde hitta det, men då blev hon istället otålig och började hitta på andra saker istället. När hon väl hittat spårstarten arbetade hon mer fokuset än vid de tidigare två och hittade spårslutet snabbt. Den här gången blev hon helt överlycklig, för i detta spår (som också var det sista) låg hennes favoritleksak. En välanvänd kamptrasa som hon bara älskar. Hon försökte sig på ett segervarv, i koppel, och visade på en enorm glädje.

För att vara så pass ung arbetar hon fokuserat, även om hon inte har arbetsuthållighet som en vuxen hund än, och älskar verkligen alla uppgifter hon ställs inför. Det här kommer att bli så bra.