Lydnad i -17

Idag var både vi och hundarna sugna på ett lydnadspass ute i solen, för denna dag har ju varit helt fantastisk! Men, när jag kollade hur kallt det var ute visade termometern -17, och jag insåg ganska snabbt att det inte lär bli något långt pass idag inte. Om man bortser från att speciellt jag är otroligt köldkänslig, så blir även hundarna påverkade när det går under -15. Tillsammans med allt annat vi behövde för dagens pass, såsom godis, plockade vi även med oss deras vintertäcke. Väl framme började jag med Atlas, och idag fokuserade vi på fotgåendet. Jäklar vilket bra pass vi fick till idag! Han har hållt en riktigt snygg position och jag är så lycklig över att poletten nu äntligen börjar trilla ner! 🙂 Att ta vänstersvängar har idag inte varit svårt överhuvudtaget, jag kände att jag var tvungen att prova nu när han gick så himla fint… 🙂 Jag belönar fortfarande korrekt position rätt ofta, och det kommer jag nog att göra ett tag framöver då han har vant sig vid att gå för långt fram och som mest troligt kommer att hamna där igen om jag inte fortsätter belöna honom. Men, så jäkla lycklig över dagens pass! 🙂 Vi provade även lite inkallingar, och det det går verkligen så himla bra nu när jag struntat i röstkommandon och istället helt gått över på handtecken. Detta gör också att jag skiljer på momenten ordentligt (inkallningen och fjärren), då jag ger röstkommando vid fjärren, vilket gör att Atlas har lättare för att göra rätt 🙂

Även lilla Frodo har fått jobba med fotgåendet idag. I början av passet var han lite överallt, och husse var nära på att bara avbryta för att prova imorgon igen, men vi kom ganska snabbt fram till att det var belöningen det var fel på. När vi var på hundmässan fick vi en del prover på olika foder och godis, så idag tog jag med mig en förpackning torrfoder från Magnussons. Detta var någonting som Frodo ratade till 100, han spottade till och med ut det, och då älskar ändå Frodo mat i alla dess former. Gick tillbaka till bilen och hämtade en annan liten påse med torrfoder från Best in Show istället, vilket han älskade. Nu jäklar taggade han till ordentligt! Han bjöd på ett fint fotgående och arbetade med en härlig attityd! Detta visar ju hur viktigt det är att hitta en bra belöning som passar till det ändamål man just för stunden ska jobba med. Kanske ännu viktigare med valpar som annars kanske är lite överallt och gärna utforskar omgivningen om man som förare inte har något bättre att komma med 😉 Liam & Frodo jobbade även med ligg utomhus, och denna gång medan husse stod upp, om än dock med lite hjälper. Med, i Frodos tycke, otrevlig belöning ville han inte lägga sig alls, men efter ett byte av godis gick det helt plötsligt mycket bra att ligga ner.. 🙂

Liam & Frodo körde även ett kvällspass, på dagspasset blev väldigt kort och Frodo hade en del energi senare under kvällskvisten, där de jobbade vidare med ”sitt” och ”ligg” med låsta baktassar. Denna gång i fotposition, vilket gick precis lika bra det som framifrån. Han lär sig fort, den här lilla mallen. De jobbade även med ”ligg, stanna”, vilket de till slut fick till efter att Frodo på eget initiativ kört lite ”sitt” och ”ligg” ett tag, haha 🙂 Snart ligger han kvar, varenda gång. 🙂

Nöta, nöta, nöta

Vi fortsätter att jobba med korrekt position i fotgåendet. Han har under en lång tid gått väldigt snyggt, men alldeles för långt fram, vilket har gjort att vänstersvängarna har blivit ett bekymmer. När jag ska svänga vänster, har jag i sådana fall varit tvungen att gå in i honom och flytta honom med benet, vilket såklart inte fungerar på tävling. Nu sedan cirka 2 veckor tillbaka har jag jobbat mycket med att ändra hans position, att få honom att gå längre bak och inte ha för bråttom fram. Tidigare har han nästan vänt huvudet bakåt för att kunna behålla ögonkontakt, vilket dessutom inte kan vara så skönt för nacken, men nu börjar vi äntligen få till det! Jag har nu slutat att använda mig av food-drive, och belönar istället korrekt position. Än så länge går vi inte längre än kanske 2 meter innan belöning, men vad gör det när han faktiskt håller en fin position 🙂 Det får ta den tid det tar, jag har ju trots allt belönat ett för långt fram fotgående tidigare och självklart tar det ett tag för Atlas att lära om. Så fort han fått till positionen helt och vi kan gå ca 15-20 steg utan belöning, kommer jag att börja ge mig på vänstersvängarna, men först vill jag vara noga med att positionen sitter helt 🙂 Nu ligger han i soffan med huvudet i mitt knä och sover gott 🙂

Bra pass idag!

Idag for vi till hundhallen för att köra ett lydnadspass! Jag och Liam varvade hundarna, och när det var Atlas tur började vi med lite apporteringsträning. Vi kastade boll och lite leksaker, men insåg ganska snabbt att tennisbollen blev en favorit och då jag inte hade två likadana var han nöjd så länge han fick ha sin tennisboll. Det gjorde ju att det jag höll i inte riktigt var så intressant längre. Misstänkte att det skulle kunna bli så redan innan, men kände att jag åtminstone ville prova. Kanske skulle jag ha fel, men det visade sig att jag kände honom alltför väl. Inför nästa apporteringsträning ska jag köpa två likadana bollar, så att han inte tycker den ena är roligare än den andra 🙂

Vi nötade också fotgåendet. Atlas har en fin position, och har haft väldigt länge, men han har tyvärr hamnat lite långt fram så den senaste veckan har jag börjat food-drivea honom med mjukost för att få tillbaka korrekt position. Idag fick jag ett kvitto på att det har fungerat. Idag värmde jag honom på samma sätt, men tog sedan bort mjukosten och belönade mer för korrekt utfört beteende, än att låta honom äta hela tiden. Även om jag var snabb med att belöna hela tiden, höll han sig där han ska. Efter ett tag tog jag helt bort den, och använde mig istället av extern belöning. Detta gjorde att han hade förväntan bakom sig och kröp därför inte fram. Jag belönade efter endast 2-4 steg varje gång, men jäklar vilken fin position jag fått se idag! Dessutom har vi lyckats, med viss hjälp av min (tomma) hand intill höften som påminde honom om rätt position, få till några riktigt snygga vänstersvängar! 🙂 Nu ska vi bara nöta, nöta och nöta. Köra mycket korta, men intensiva, pass så går han snart som en klocka 🙂

Vi gick även igenom de andra momenten, bortsett från hindret, i startklass för att få ett nytt utgångsläge. De andra, de sitter. Jag bad dessutom Liam att kommendera mig i inkallningen, för att se om han fortfarande skulle lägga sig ner när han hör ”kommendera”, vilket han inte gjorde. Stadga-övningarna har gjort sitt. Jag kallade in honom 3 gånger, och tyvärr lade han sig ner när jag kommenderade honom sista gången. Liam såg då att jag ger ett dubbelkommando, jag använder rösten samtidigt som jag ger honom handtecken. Handtecknet har jag tänkt träna bort, men då undrade han varför jag inte gör tvärtom? Det är ju bara när jag kommenderar med rösten som han, ibland, får för sig att lägga sig ner. Liam sade också att mitt ”hit” ibland kan låta som ”ligg”, så kanske är det jag som gör det svårare än vad det är? Vi provade en gång till, när Liam kommenderade mig, och valde att inte använda rösten alls, utan endast ge handtecken. Det gick galant. Kanske är det så jag ska göra istället… 🙂

De sista 10 minutrarna fick även Tess komma in och leka av sig lite med Atlas, då även hon hade spring i benen idag 🙂

”Jag måste bara lära mig att jobba på hans sätt”

Idag for vi till hundhallen för att få hjälp med apporteringen, då jag i tidigare inlägg skrev om hur vi tidigare jobbat med momentet utan framgång, var det skönt att idag få hjälp av någon med mycket kunskap och erfarenhet inom området. Vi började med att bara prata om hur jag tidigare jobbat med det, huruvida det finns något föremålsintresse överhuvudtaget, och hur jag ser på momentet. Vi kom ganska fort fram till att jag ser apporteringen som någonting så otroligt viktigt, någonting vi bara måste bemästra för att komma vidare, vilket tyvärr har satt sina spår. Det har lett till att jag sitter där med en käsla av att detta bara måste fungera, medan Atlas bara hatar den där apporten och vi kommer inte vidare. Jag måste helt enkelt lära mig att sluta lägga en sådan stor vikt vid just apportbocken, och lära mig att använda den som en leksak, som vilken som helst. Att sluta se apportbocken som så otroligt viktig. Egentligen är det ju faktiskt bara en leksak, en leksak som han tillsammans med mig ska lära sig att leka med på rätt sätt.

Jag hämtade in Atlas som suttit i bilen medan vi pratade, värmde honom lite snabbt och släppte honom sedan lös för att instruktören i fråga skulle vi känna av honom. Hon började med att kasta lite olika leksaker, en leksak åt gången, för att se huruvida ett föremålsintresse fanns där eller om det var helt icke existerande. Visst tyckte han att det var intressant då saker och ting rörde sig bort från honom, och visst sprang han efter, men vi fick aldrig se något gripande. Efter att Atlas kommit underfund med det här att hon hittade alla leksaker i en väska mitt på plan, hämtade han en egen leksak som skulle lekas med. Han hittade en boll, och som tur var fanns där två. Jag vet ju att Atlas absolut har ett föremålsintresse på så sätt att han kan springa segervarv med en leksak i munnen, men för att man ska lyckas få leken att fortsätta krävs att antingen Atlas eller föremålet är i rörelse. Han triggas av jakten, och det var också det vi idag skulle utnyttja. Instruktören började rulla iväg en boll åt gången fort i en riktning, varav Atlas sprang efter. Han greppade och sprang runt med bollen i munnen, varav hon kastade ännu en boll i en annan riktning. Detta skapade en jaktlek som Atlas tyckte var mer än godkänd, och han sprang efter varenda boll hon kastade. Vi fick se gripande vid varje föremål, och en himla glad aussie. Efter att ha kastat boll cirka 20 gånger, blandade hon in en apportbock. Hon kastade den, Atlas sprang fram, men insåg att ”nejdu, den där har jag och matte använt förut och det är inget jag tycker om att göra”, och sprang istället förbi. Hon lurade honom lite, lekte med den för sig själv, triggade Atlas att ta den, kastade den igen. Atlas sprang dit, men samma reaktion som förra gången. Hon körde om proceduren en gång till, och Atlas ändrar nu uppfattning och känner att den där nog var ganska rolig trots allt. ”Hon leker med mig med den här leksaken precis som med alla andra leksaker, och den här leken gillar jag!”.

Det slutade med att Atlas tillsammans med instruktören hade dragkamp om en apportbock, någonting jag aldrig någonsin trodde jag skulle få se. Han valde dessutom apportbocken framför bollen, som han tidigare valt ut alldeles själv och haft så roligt med, vilket var en ännu trevligare syn. Nu ska jag bara fortsätta leka med Atlas på samma sätt, bygga upp ett föremålsintresse och sedan kontakta instruktören på nytt för att se hur vi ska gå vidare.

Atlas är trots allt inte ett hopplöst fall, jag måste bara lära mig att utnyttja hans jaktinstinkt och träna på hans sätt. 🙂

Vi avslutade med att han fick vila i bilen en stund, innan vi gick tillbaka in för att lära honom att ta det lugnt bland andra hundar. Instruktören skulle nämligen värma sin hund inför träningen de skulle ha direkt efter vår träning. Atlas skötte sig fint, trots att hon berömde sin hund med både leksaker och glada rop. Det kan nog kanske bli en debut i startklassen i år, trots allt 🙂

Ett hopplöst fall?

Jag och Atlas jobbar med lydnaden för att tillslut kunna debutera i lydnad startklass. Nu finslipar jag mycket på alla momenten, bortsett från apporten, samt jobbar med stadgan i vissa moment, men den där jäkla apporteringen känns så långt borta. Jag har hittills provat att träna på följande sätt:

  1. Jag har försökt att leka in den, göra så att han förknippar den med någonting roligt och fartfyllt (då han älskar fart). Detta har inte gått överhuvudtaget. Det slutade med att han tröttnade på allt som hade med lydnad att göra vilket ledde till en ofrivillig lydnadspaus på ungefär ett halvår.
  2. Jag har jobbat helt tvärtom, att han istället får det godaste han vet om han rör vid/greppar apporten. Detta har inte heller fungerat, så fort jag tar fram den där apporten så bara tvärvänder han och går och lägger sig så långt ifrån mig han bara kan.
  3. Sist, men inte minst, har jag provat att träna in det med hjälp av andra saker. Han har tillexempel fått belöning om han haft en leksak i munnen, eller något annat trevligt. Allt han greppar har jag belönat. Detta utan resutat.

Jag har en hund som inte har något som helst föremålsintresse, och har aldrig haft det heller för den delen. Att tro att man, som många andra, kan köra ett lydnadspass med endast en tennisboll som belöning finns inte i denna värld. Atlas skulle knappt sitta ner om han visste att jag hade en leksak i ena handen. Nej, Atlas har jag tränat in allt genom att använda mig av mat. Kycklingkorv, köttbullar, mjukost, hundgodis, torrfoder. Allt är roligare än just leksaker. Just nu står vi i fast i vår träning och kommer liksom inte vidare, på något sätt måste jag få honom att tycka om den där jäkla apportbocken, så att han faktiskt vill greppa om den och vi tillslut får ett färdigt apporteringsmoment. En bekant till mig berättade att hon haft precis samma problem, att det tog henne två år att få till apporteringen, och att hennes hund numera springer och stjäl saker från andras träningsväskor för att apportera till henne. Vissa ser det som olater och någonting oacceptabelt, själv hade jag varit överlycklig om Atlas gjorde så.

Med tanke på detta problem har jag nu tagit kontakt med en instruktör som ska vara väldigt duktig när det kommer till just apportering, så imorgon 16:30 ska vi få hjälp med detta och förhoppningsvis finner hon ett sätt att reda ut detta 🙂 Jag håller tummarna för att det ändå, med ytterligare kreativitet, finns ett sätt att få honom att apportera. Jag hoppas att han inte är ett hopplöst fall, även om det många gånger känns just så. 🙂

Inkallning med Frodo

Imorse åkte mina föräldrar hem, efter att ha varit här över jul, så idag har vi fått till lite riktig hundträning. Vi började med Frodo, som suttit med en del överskottsenergi den senaste veckan, och valde att ta en promenad i långlina där vi kunde jobba med inkallningen. Till skillnad från Epic så har inte han den där viljan till att alltid vara nära, utan han är mer lik Atlas (på väldigt många plan förövrigt) vilket innebär att det krävs mer träning då de båda två är väldigt självsäkra och modiga (milt sagt). När jag kom in med långlinan, som jag hämtat ute i bilen, tittade Liam på mig frågande och undrade vad jag skulle med den till. ”Jo”, svarade jag, ”den där lilla Frodo kan vi inte ha helt lös, för han kommer inte att hejda sig från att springa fram i diverse olika möten. Jag litar inte på honom en enda sekund, precis som att jag inte litar på att Atlas skulle hejda sig”. Han har tidigare haft väldigt veka individer, precis som Tess, som har det i sig att alltid vilja vara nära. Detta har ju då också gjort att han är van vid att kunna träna inkallning med med valpen helt lös oavsett ålder. Jag var likadan innan jag köpte Atlas, men sedan fick man en hund som inte var den andra lik och man var tvungen att ta till andra verktyg. 🙂

Nog om det, med sele och lina på begav vi oss ut. Redan från start var Frodo lugn och sansad, vilket han för det mesta är när vi är ute och går, men efter att ha kommit på att den där linan han nu var kopplad i var längre än hans vanliga koppel tog han sig även friheten att springa lite framför. Detta gjorde såklart ingenting, då inkallning stod på schemat och vi då fick anledning att faktiskt kalla in honom. Han skötte sig fint, enda tills vi kom ner till grusplan där motionsspåren tar sin början. Han sprang fram, hoppade, reste den största raggen jag någonsin sett (han påminde lite om en varg där ett tag, skämt åsido) och skällde som bara den. Det enda jag kunde se när jag tittade i den riktningen han skällde, var en hög av skräp som någon dumpat. Vi lät honom därför röra sig fritt för att vi tillsammans, utan att påverka honom alltför mycket, skulle gå fram och utforska. Det tog kanske 10 sekunder, innan ett äldre par kommer gående ut från skogskanten. Det där paret noterade Frodo långt innan vi överhuvudtaget kunde höra att någon annan var där, så kanske är det ett gott tecken inför kommande patrullhundskurs? Att kalla in honom i denna stund var inte aktuellt, han låste sig en aning, och vi fick istället dra in honom i linan för att sedan lugna honom. Paret kom närmre, och i denna stund hade Frodo lugnat sig ordentligt och vi kunde höra damen leende säga ”och jag som är så rädd för hundar, men vad fin han är!”, jag svarade att han inte är så gammal och att allt i den här åldern är lite märkligt, varav hennes man svarar ”ja, jag sade ju att det bara var en valp”. Vi stod och pratade ett tag medan Frodo nu stod vid husse och bara tittade, om än dock inte helt lugn, men nu var det mer en nyfikenhet som visade sig. Precis såhär reagerade Atlas på andra människor och hundar när han var yngre, men precis som Frodo handlade det aldrig om aggresivitet utan en notering som sedan övergick till frustration av glädje.

Vi fortsatte in i skogen och resten av promenaden skötte han sig himla fint. Vi har fått se både sökande av kontakt på eget initiativ och några riktiga tvärvändningar när husse kallat på honom. Han är duktig, vår lilla malle. Väl hemma igen intog han soffläge och vilade upp sig inför kvällen bus som komma skall… Inte en lugn stund med denna här hemma, haha 🙂

Lunchprommis med Dutch

I och med att min familj är här blir det inte så mycket hundträning, mer än det man kan göra ute på tomten. Det blir inte heller lika fokuserade pass då jag ändå på något sätt alltid måste vara tillgänglig. Imorse skulle dock resten av min familj in till Umeå för att gå lite ärenden, bland annat skulle min far titta på en snöskoter att ha här hos oss (hur bra är inte det?) så att han har lite mer att hitta på när han kommer och hälsar på. Ja, min far som då är 100% stockholmare är inte riktigt lika fascinerad över livet i Norrland, och lugnet som hör därtill 😉

Medan de då åkte iväg en sväng passade jag på att ta med mig Frodo in till grannbyn för en lunchpromenad med Miriam och hennes Dutch. Det här med att promenera med hundkompisar är inte helt lätt tycker Frodo, det är ju så jäkla roligt! Enorm glädje + fokus på matte är en addition som vår 5-månaders malle inte finner helt lätt att lösa. Det började med att han skällde ut Dutch när han kom gående, han ville så gärna hälsa. Då Dutch även är en träningskompis, så lät vi de hälsa. I vanliga fall får ingen av våra hundar hälsa på någon, men med tanke på att vi umgås så himla mycket så har vi godkänt Dutch som en hundkompis till våra hundar 😉 Efter att ha fått hälsa lugnade han ner sig, även om han fortfarande tyckte att hela situationen var oslagbar, och gick väl okej tillsammans med mig. Emellanåt missuppfattade han vem som var ute och gick med vem, men efter att ha gått en 50 meter kom han in vid min vänstra sida och behärskade sig trots allt. Han hoppade en del, men han sprang inte fram. Han höll sig vid min sida trots att han så innerligt ville leka med Dutch som vid det här laget gick lös. Några få gånger blev frestningen för stark och han spring fram och drog i kopplet, men det räckte med att påminna honom en gång var gång och han kom in vid min sida. Med tanke på att Frodo är så himla ung fortfarande, så tycker jag att han skötte sig riktigt bra trots allt. Han gick för det mesta fint bredvid mig, och mer kan jag faktiskt inte begära av lillprinsen.