När man som ekipage utvecklas för snabbt

Ännu en dag med fantastiskt väder och mildare temperaturer! I och med att vi körde drag igår bestämde jag mig för att ta en skogspromenad med Atlas, för att träna inkallning. Atlas har inte varit helt lätt att ha lös, då han gärna springer i sin egen värld och har funnit ett intresse i ”du-kan-inte-ta-mig”-leken. När jag och Liam träffades, tränade jag som mest. Jag hade fått tillbaka rutin och regelbundenhet i hundträningen, och tillsammans åkte vi ut till skogs åtminstone 5 dagar i veckan där hundarna fick springa av sig ordentligt. Atlas var jätteduktig lös, oavsett vad han hade för sig. När vi sedan flyttade kom livet emellan, och vi var dessutom tvungna att ta en paus från lydnaden då en del konflikter uppkom. Jag introducerade apprtbocken för tidigt och jobbade med den på fel sätt. Under denna period blev han också, återigen, svår att ha lös. Under sensommaren i år, efter ca 6 månaders lydnadsvila, återupptog vi lydnaden och har därefter fått en bra rutin och regelbundenhet i träningen igen. Jag hade honom lös för cirka 1,5 vecka sedan, då jag och Miriam var ut med hundarna, vilket gick bra. I början ville han inte riktigt komma, men när jag började springa ifrån honom kom han efter och därefter sökte han mycket spontan kontakt. Då jag inte riktigt litar på honom lös än, känns det alltid tryggare att gå med någon annan, som då skulle hjälpa mig att kunna kalla in honom om han får för sig att köra ”du-kan-inte-ta-mig”-leken med mig.

Idag bestämde jag mig däremot för att lita på Atlas. Vi har som ekipage vuxit och utvecklats någon enormt de senaste månaderna, och jag har kanske inte riktigt hunnit med i samma takt som utvecklingen har skett. Idag bestämde jag mig därför för att komma ikapp, att börja lita på min hund som faktiskt inte alls är omöjlig, och bara ha roligt tillsammans. Vi lämnade Tess & Frodo hemma och begav oss sedan ut på en skogspromenad, bara han och jag. På vägen dit drog han en del och var ganska jobbig helt ärligt, men det är han innan han fått göra sig av med all den där energin han besitter, så det var ingenting ovanligt. Väl framme kände jag mig lite osäker. För att komma över det helt gjorde jag lite småövningar med honom i koppel, för att han skulle förstå att det var han & jag och att jag faktiskt hade godis i fickan som han absolut fick ta del av om han gjorde bra ifrån sig. 3 minuter senare släppte jag honom lös, jag gav honom inget frikommando då jag vet att det springer så fort han kan då, utan vi bara fortsatte promenera. När han insåg att han faktiskt var lös, tog han ett glädjevarv på grusplan men vände när jag ropade på honom. För 1,5 vecka sedan lyssnade han inte första gången. Framsteg. Han tog otroligt mycket spontan kontakt och sökte sig till mig hela tiden för att då också i gengäld få en godisbit. Jag vågade släppa blicken från honom, ta fram kameran och filma lite när han var sådär otroligt lycklig över att få springa i djupsnö. Det finns ju ingenting som gör en så glad än att se sin älskade hund vara sådär toklycklig, det värmer ett mattehjärta. Resten av promenaden gick verkligen toppenbra, hädanefter kommer jag inte att vara orolig, även om jag kanske under en tid kommer att undvika helger just för att risken för möten är betydligt större.

Atlas behöver få arbeta och känns sig tillfreds ordentligt för att fungera lös. Han behöver sina regelbundna timmar varje vecka för att tycka att det är trevligt att promenera tillsammans med mig lös. Jag köper det helt. Det känns otroligt skönt att vi äntligen kunnat ta upp träningen ordentligt och att vi verkligen, under de senaste 6 månaderna, har kunnat hålla rutin och en regelbundenhet. Nu fortsätter vi såhär 🙂

Vecka 5

Denna vecka har varit en bra hundträningsvecka! Inte för att vi nödvändigtvis har haft en väldigt hög kvantitet av hundträning, men kvalitén har varit fantastisk! Vi började veckan med ett sjukt lyckat lydnadspass med lydnadsgruppen, som går att läsa i tidigare inlägg, därefter gick jag och Miriam en skogspromenad med hundarna där vi lade fokus på inkallning, i torsdags var det dags för hallträning igen och idag har Frodo varit på valpkurs och sedan ensamhetstränats under eftermiddagen.

Inkallningen i onsdags gick över förväntan, med båda hundarna. Vi började med Att promenera med Frodo & Dutch, där Frodo i början var lite av ett ”pain-in-the-ass” och blev därmed också tillsagd ganska ordentligt några gånger av Dutch. Inte så pass att Frodo skulle få men och lida av detta i framtiden, men tillräckligt för att Frodo skulle lägga ner med beteendet. Frodo höll sig därefter runt mig och Miriam hela tiden, även om han ibland sprang lite framför tillsammans med Dutch. Efter att han släppt Dutch lite och börjat inse att alla kanske inte tycker att han är så jäkla rolig att ha att göra med när han står och skäller på dem, så var det inte heller några problem för mig att kalla in honom oavsett vad han hade för sig. Att Dutch var närvarande gjorde inte retningen för stor i vår inkallningsträning, vilket var superskönt att se 🙂

Vi tog även en runda med Atlas helt ensam, då jag ville lägga fokus på inkallningen efter att ha haft ett ganska långt uppehåll. Då vi har haft lite svårt att få till regelbundna lydnadsträningar har jag inte heller tagit risken att han skulle springa för långt bort och och leka ”du-kan-inte-ta-mig”, men nu när vi faktiskt börjat få regelbundenhet i träningen och faktiskt 8/10 gånger får till riktigt bra pass kände jag att det var dags att prova. Jag släppte honom helt. Först sprang han väl lite väl långt fram, och ignorerade att jag ropade på honom, men efter att ha kallat på honom och sprungit åt andra håller fick jag helt plötsligt en hund som följde efter. Efter att han förstått vad den här övningen faktiskt gick ut på tog han spontankontakt konstant och höll sig nära mig hela tiden. Var sällan jag faktiskt fick chansen att ropa på honom, och de gånger jag gjorde det kom han ändå ganska omgående 🙂 Nu ska jag börja försöka få lite regelbundenhet även i denna träningen för att till slut kunna ha honom lös oavsett om vi får möten av andra hundar eller människor 🙂

I torsdags var det dags för hallträning med M och hennes Dutch, en helt vanlig torsdag med andra ord. Första passet där jag tränade honom lös, tidigare har jag haft honom kopplad då vi tränat bredvid M och Dutch och jag har inte velat riskera att han springer fram. I torsdags kopplade jag dock lös honom redan efter 2-3 minuter, då vi hittade in i vår bubbla fort och det ända som existerade var han och jag. Någonting som är så skönt är att alla våra träningar nu för tiden ser ut såhär, även det senaste passet med lydnadsgruppen (åtminstone 90% av det passet, de resterande 10% var när retningen blev för stor när någon annan hund skällde mer än 3 skall). Den här bubblan har han och jag inte riktigt kommit in i tidigare, så visst utvecklas vi som ekipage massor just nu! 🙂 Men, tillbaka till torsdagsträningen. Vi jobbade med uthållighet i startposition och ingångar i fotgåendet, samt teknik i läggandet. En riktigt bra, intensiv träning av god kvalité med en del vilopauser uppkopplad i hallen 🙂

Idag, söndag, for vi till Strandvallen för valp/allmänlydnadskurs med Frodo. Vi gick egentligen inte igenom några moment och ingen egentlig träning blev gjord, utan idag som var första tillfället lade vi fokus på att komma fram till en bra träningsplan och ett schema med dagar och tider som skulle passa alla deltagare. Men, alla hundar var tillsammans inne i salen. Valpar/unghundar i åldrarna 5-7 månader, cirka 10-12 ekipage som alla skulle ligga och ta det lugnt i en sal som inte är mycket större än vårt sovrum (ja, vi har ett ganska stort sovrum, men ändå). Frodo behöver träna på det här med att kunna slappna av tillsammans med andra hundar. Han hade svårt att finna ro och lätt till skall, även om han periodvis skötte sig exemplariskt trots att andra hundar skällde/gnällde. Däremot så undrar jag om han egentligen lade fokus på de andra hundarna, eller om han faktiskt betedde sig lite märkligt eftersom det satt en kvinna ganska nära som berättade att hon var rädd för ”sådana där korthåriga schäfrar” och därmed kanske också sände ut den typen av signaler. Jag säger inte att han skötte sig exemplariskt med de andra hundarna, han bjöd nog på sin vackra stämma där några gånger också, men för det mesta riktade han sitt fokus mot den här kvinnan. Ja, det återstår att se vad som händer nästa gång, om han kommer att bete sig annorlunda då. Valpkursen kommer nämligen att vara uppdelad på 2, en grupp på söndagar och en grupp på måndagar, och vi hamnde i olika grupper. Det återstår att se.

Vi har även hunnit med att ensamhetsträna med Frodo idag. Efter vlapkursen var han helt slut, och var inte ens jobbig mot de andra hundarna när han kom in. Han gick direkt till soffan och hoppade upp och lade sig för en välbehövlig vila. Han drömde sött, med en svans som snurrade i cirklar. Undra vad som försiggår i den där lilla valphjärnan emellanåt…. 🙂 M frågade om vi skulle hitta på något, typ ta en fika eller så, så vi lämnade Frodo hemma tillsammans med Tess & Atlas och for sedan hem till M och hennes sambo Vicktor. Under fikat kollade vi till kameran som stod i vardagsrummet, för att se vad de ägnade sig åt. De låg för det mesta i soffan och sov, även om de emellanåt tittade ut genom fönstret och larmade för förbipasserande. När vi kom hem, lite drygt 2,5 timmar senare, hade inga olyckor skett och han hade inte tuggat sönder någonting mer än lite tidnigspapper som tidigare låg i en korg på golvet. Vi får skylla oss själva som glömde ställa den på rätt sida om kompostgallret, för hade vi gjort det hade man troligtvis inte kunnat se någon skillnad från när vi lämnade. Idag var första gången som vi lämnade honom såhär länge, och visst har det gått bra. Så fort vi kom hem tog vi ut honom för att se om han behövde göra ifrån sig, och visst var han kissnödig. Han kissade så fort han kommit utanför dörren. Detta är också någonting jag är väldigt glad över, för hade det här varit för kanske 1 månad sedan finns det en ganska stor risk att olyckor skett inomhus. Han blir bättre och bättre, och nu börjar man verkligen se utveckling hos denna ”lilla” valpen! På tal om det, har jag nämnt att han även blivit könsmogen förresten?… 🙂

Hundägarens bästa vän

Jo, man brukar ju säga att hunden är människans bästa vän, men jag har idag återupplevt vad som är hundägarens bästa vän. Vilken hundägare älskar inte långa promenader i strålande solsken en kall, vit vinterdag? Hur många hundägare har inte problem med att hunden/hundarna drar i kopplet? Dessa hundägare känner troligtvis igen sig när jag säger att det hade varit skönt att komma in efter en långpromenad utan att de senaste 3 timmarna haft en återkommande mjölksyra i ena armen, och en ond rygg? När jag jobbade som hundrastare införskaffade jag ett midjebälte just av denna anledning. En av julklapparna jag fick i år var ett midjebälte från Non-Stop. Efter en lägre period utan ett midjebälte har jag helt glömt hur fatastiskt det är att slippa hålla kopplena i händerna, och bara promenera. Det här midjebältet kommer att användas flitigt, det kan jag lova. Idag promenerade vi bland annat i skogen en del, där det med andra ord var helt oplogat och utan fotsteg och av andra gående, och himmel vad skönt det var att dessutom få lite draghjälp när det för mig var rätt tungt att promenera av egen maskin 😉 Välkommen hem midjebältet, du har varit saknad.

PS. Någon som vet huruvida bältet håller för mer än 1 hund? Kopplade på Tess en liten stund också för att kunna fotografera lite, men blev osäker på om det håller i längden om jag kopplar på två hundar som båda, någon gång ibland, kan få för sig att dra? Det är ett Non-Stop Comfort Belt (trosan). DS.

Inkallning med Frodo

Imorse åkte mina föräldrar hem, efter att ha varit här över jul, så idag har vi fått till lite riktig hundträning. Vi började med Frodo, som suttit med en del överskottsenergi den senaste veckan, och valde att ta en promenad i långlina där vi kunde jobba med inkallningen. Till skillnad från Epic så har inte han den där viljan till att alltid vara nära, utan han är mer lik Atlas (på väldigt många plan förövrigt) vilket innebär att det krävs mer träning då de båda två är väldigt självsäkra och modiga (milt sagt). När jag kom in med långlinan, som jag hämtat ute i bilen, tittade Liam på mig frågande och undrade vad jag skulle med den till. ”Jo”, svarade jag, ”den där lilla Frodo kan vi inte ha helt lös, för han kommer inte att hejda sig från att springa fram i diverse olika möten. Jag litar inte på honom en enda sekund, precis som att jag inte litar på att Atlas skulle hejda sig”. Han har tidigare haft väldigt veka individer, precis som Tess, som har det i sig att alltid vilja vara nära. Detta har ju då också gjort att han är van vid att kunna träna inkallning med med valpen helt lös oavsett ålder. Jag var likadan innan jag köpte Atlas, men sedan fick man en hund som inte var den andra lik och man var tvungen att ta till andra verktyg. 🙂

Nog om det, med sele och lina på begav vi oss ut. Redan från start var Frodo lugn och sansad, vilket han för det mesta är när vi är ute och går, men efter att ha kommit på att den där linan han nu var kopplad i var längre än hans vanliga koppel tog han sig även friheten att springa lite framför. Detta gjorde såklart ingenting, då inkallning stod på schemat och vi då fick anledning att faktiskt kalla in honom. Han skötte sig fint, enda tills vi kom ner till grusplan där motionsspåren tar sin början. Han sprang fram, hoppade, reste den största raggen jag någonsin sett (han påminde lite om en varg där ett tag, skämt åsido) och skällde som bara den. Det enda jag kunde se när jag tittade i den riktningen han skällde, var en hög av skräp som någon dumpat. Vi lät honom därför röra sig fritt för att vi tillsammans, utan att påverka honom alltför mycket, skulle gå fram och utforska. Det tog kanske 10 sekunder, innan ett äldre par kommer gående ut från skogskanten. Det där paret noterade Frodo långt innan vi överhuvudtaget kunde höra att någon annan var där, så kanske är det ett gott tecken inför kommande patrullhundskurs? Att kalla in honom i denna stund var inte aktuellt, han låste sig en aning, och vi fick istället dra in honom i linan för att sedan lugna honom. Paret kom närmre, och i denna stund hade Frodo lugnat sig ordentligt och vi kunde höra damen leende säga ”och jag som är så rädd för hundar, men vad fin han är!”, jag svarade att han inte är så gammal och att allt i den här åldern är lite märkligt, varav hennes man svarar ”ja, jag sade ju att det bara var en valp”. Vi stod och pratade ett tag medan Frodo nu stod vid husse och bara tittade, om än dock inte helt lugn, men nu var det mer en nyfikenhet som visade sig. Precis såhär reagerade Atlas på andra människor och hundar när han var yngre, men precis som Frodo handlade det aldrig om aggresivitet utan en notering som sedan övergick till frustration av glädje.

Vi fortsatte in i skogen och resten av promenaden skötte han sig himla fint. Vi har fått se både sökande av kontakt på eget initiativ och några riktiga tvärvändningar när husse kallat på honom. Han är duktig, vår lilla malle. Väl hemma igen intog han soffläge och vilade upp sig inför kvällen bus som komma skall… Inte en lugn stund med denna här hemma, haha 🙂

Lunchprommis med Dutch

I och med att min familj är här blir det inte så mycket hundträning, mer än det man kan göra ute på tomten. Det blir inte heller lika fokuserade pass då jag ändå på något sätt alltid måste vara tillgänglig. Imorse skulle dock resten av min familj in till Umeå för att gå lite ärenden, bland annat skulle min far titta på en snöskoter att ha här hos oss (hur bra är inte det?) så att han har lite mer att hitta på när han kommer och hälsar på. Ja, min far som då är 100% stockholmare är inte riktigt lika fascinerad över livet i Norrland, och lugnet som hör därtill 😉

Medan de då åkte iväg en sväng passade jag på att ta med mig Frodo in till grannbyn för en lunchpromenad med Miriam och hennes Dutch. Det här med att promenera med hundkompisar är inte helt lätt tycker Frodo, det är ju så jäkla roligt! Enorm glädje + fokus på matte är en addition som vår 5-månaders malle inte finner helt lätt att lösa. Det började med att han skällde ut Dutch när han kom gående, han ville så gärna hälsa. Då Dutch även är en träningskompis, så lät vi de hälsa. I vanliga fall får ingen av våra hundar hälsa på någon, men med tanke på att vi umgås så himla mycket så har vi godkänt Dutch som en hundkompis till våra hundar 😉 Efter att ha fått hälsa lugnade han ner sig, även om han fortfarande tyckte att hela situationen var oslagbar, och gick väl okej tillsammans med mig. Emellanåt missuppfattade han vem som var ute och gick med vem, men efter att ha gått en 50 meter kom han in vid min vänstra sida och behärskade sig trots allt. Han hoppade en del, men han sprang inte fram. Han höll sig vid min sida trots att han så innerligt ville leka med Dutch som vid det här laget gick lös. Några få gånger blev frestningen för stark och han spring fram och drog i kopplet, men det räckte med att påminna honom en gång var gång och han kom in vid min sida. Med tanke på att Frodo är så himla ung fortfarande, så tycker jag att han skötte sig riktigt bra trots allt. Han gick för det mesta fint bredvid mig, och mer kan jag faktiskt inte begära av lillprinsen.

Den 25/12-18

Idag, dagen efter julafton till ära, är man allt lite seg. Idag har vi inte gjort mycket överhuvudtaget, mer än att ta en promenad med två av busarna. Jag, Liam, mamma och pappa tog med oss Tess & Frodo på en promenad på 4,3 kilometer. En härlig promenad i det fina vädret där Frodo visade vad han går för. Han drog lite i början, men fasen vad fort han kom in i det arbete han för stunden skulle utföra. Att inte dra var det han skulle fokusera på hela rundan, men sedan märkte han att om han på eget initiativ bjöd upp till ett vackert fotgående, trillade det ner en liten godisbit. Det där lärde han sig snabbt, och för mig som gick bakom såg det riktigt fint ut. Denna hund är så jäkla rolig 🙂

Vi var ute och gick i nästan en timme, och jag tänker att det absolut kan vara en sträcka som kan fungera vid fysträning under morgondagen! Antingen om man kör DW med Tess & Atlas, eller om jag sätter på snömedarna på min spark (som jag fick av världens bästa sambo i julklapp) och tar en vända med Atlas. Det sista låter ju otroligt lockande, måste jag ju säga… Men då sparkar jag nog bort till grusvägen och kör en repa mot grannbyn istället 🙂

Söndagsfys och långpromenad

Denna dag bjöd på ett otroligt vackert fyspass! Jag och Liam åkte bort och mötte Miriam och hennes fina Dutch för en dw-runda. I och med att vi aldrig promenerat Atlas och Dutch tillsammans förut, hade jag räknat med att Atlas skulle vilja mingla och bete sig ganska odrägligt, så för att underlätta för mig själv fick Liam hjälpa mig att ta ut honom ur bilen för att lättare kunna få på honom dragselen. Mot min förvåning hoppade Atlas ut hur lugnt som helst och bara stod snällt och stilla medan jag satte på honom selen, precis som han brukar när det bara är han, jag och Tess. Vi började promenera en bit, med Atlas i ena handen och kättingen i andra, och visst var han lite dragig, men det blir han alltid när dragselen åker fram, haha. Att dra är någonting han älskar. Jag kände lite att han betedde sig lite för bra för att vara sant, så när vi kom upp en bit där Miriam skulle sätta på selen och kättingen på Dutch, kände jag att de får passera innan jag kopplar på selen på Atlas. Visst att han gnällde lite, men han var ändå fruktansvärt medgörlig och det var hur lätt som helst att koppla på kättingen trots att M och D stod bara några meter ifrån. Jag fick lite av en glädjekick. Fyspasset sedan gick kanon. Han struntade fullständigt i D och fokuserade på sitt arbete, att dra. Atlas som ibland kan få för sig att springa och kissa mitt i draget, försökte inte ens. Han var helt fokuserad på sin uppgift. Efter nästan halva rundan ringer Liam och säger att han och Frodo vänder, då de gick bakom oss och koppeltränade. Träningarna med Frodo får inte bli för långa, då han är så ung fortfarande. Korta men intensiva pass är betydligt bättre, än långa halvfokuerade pass. Jag och M fortsatte en liten bit, varav M frågar om det är okej om hon kopplar lös Dutch och därmed tar av sele och kätting då han inte dragit på ett tag. Jag svarade att, så länge han inte springer runt för mycket utan håller sig lugn så borde det inte vara några problem. Hon släpper honom, och han var väl relativt lugn, åtminstone till en början, På vägen tillbaka ville han verkligen leka med Atlas, han ägnade sig åt lekinviter och sprang runt för att få igång Atlas (självklart blev han tillsagd), men Atlas bara totalignorerade honom. När Dutch sprang framför nosen på honom för att korsa vägen, stannade Atlas bara och väntade på att han skulle flytta på sig för att kunna fortsätta sin dragträning.

Jag är otroligt nöjd och stolt över Atlas som verkligen utvecklas för varje dag som går, man märker att han börjar bli äldre och för första gången känner jag att till och med den där lilla merlefärgade ”valpen” kanske börjar bli vuxen.

Jag och M avslutade denna dag med en promenad med Dutch och Tess (då hon inte fick dra idag) på 2 timmar. Idag har vi trötta och nöjda hundar här hemma 🙂