Hundägarens bästa vän

Jo, man brukar ju säga att hunden är människans bästa vän, men jag har idag återupplevt vad som är hundägarens bästa vän. Vilken hundägare älskar inte långa promenader i strålande solsken en kall, vit vinterdag? Hur många hundägare har inte problem med att hunden/hundarna drar i kopplet? Dessa hundägare känner troligtvis igen sig när jag säger att det hade varit skönt att komma in efter en långpromenad utan att de senaste 3 timmarna haft en återkommande mjölksyra i ena armen, och en ond rygg? När jag jobbade som hundrastare införskaffade jag ett midjebälte just av denna anledning. En av julklapparna jag fick i år var ett midjebälte från Non-Stop. Efter en lägre period utan ett midjebälte har jag helt glömt hur fatastiskt det är att slippa hålla kopplena i händerna, och bara promenera. Det här midjebältet kommer att användas flitigt, det kan jag lova. Idag promenerade vi bland annat i skogen en del, där det med andra ord var helt oplogat och utan fotsteg och av andra gående, och himmel vad skönt det var att dessutom få lite draghjälp när det för mig var rätt tungt att promenera av egen maskin 😉 Välkommen hem midjebältet, du har varit saknad.

PS. Någon som vet huruvida bältet håller för mer än 1 hund? Kopplade på Tess en liten stund också för att kunna fotografera lite, men blev osäker på om det håller i längden om jag kopplar på två hundar som båda, någon gång ibland, kan få för sig att dra? Det är ett Non-Stop Comfort Belt (trosan). DS.

Inkallning med Frodo

Imorse åkte mina föräldrar hem, efter att ha varit här över jul, så idag har vi fått till lite riktig hundträning. Vi började med Frodo, som suttit med en del överskottsenergi den senaste veckan, och valde att ta en promenad i långlina där vi kunde jobba med inkallningen. Till skillnad från Epic så har inte han den där viljan till att alltid vara nära, utan han är mer lik Atlas (på väldigt många plan förövrigt) vilket innebär att det krävs mer träning då de båda två är väldigt självsäkra och modiga (milt sagt). När jag kom in med långlinan, som jag hämtat ute i bilen, tittade Liam på mig frågande och undrade vad jag skulle med den till. ”Jo”, svarade jag, ”den där lilla Frodo kan vi inte ha helt lös, för han kommer inte att hejda sig från att springa fram i diverse olika möten. Jag litar inte på honom en enda sekund, precis som att jag inte litar på att Atlas skulle hejda sig”. Han har tidigare haft väldigt veka individer, precis som Tess, som har det i sig att alltid vilja vara nära. Detta har ju då också gjort att han är van vid att kunna träna inkallning med med valpen helt lös oavsett ålder. Jag var likadan innan jag köpte Atlas, men sedan fick man en hund som inte var den andra lik och man var tvungen att ta till andra verktyg. 🙂

Nog om det, med sele och lina på begav vi oss ut. Redan från start var Frodo lugn och sansad, vilket han för det mesta är när vi är ute och går, men efter att ha kommit på att den där linan han nu var kopplad i var längre än hans vanliga koppel tog han sig även friheten att springa lite framför. Detta gjorde såklart ingenting, då inkallning stod på schemat och vi då fick anledning att faktiskt kalla in honom. Han skötte sig fint, enda tills vi kom ner till grusplan där motionsspåren tar sin början. Han sprang fram, hoppade, reste den största raggen jag någonsin sett (han påminde lite om en varg där ett tag, skämt åsido) och skällde som bara den. Det enda jag kunde se när jag tittade i den riktningen han skällde, var en hög av skräp som någon dumpat. Vi lät honom därför röra sig fritt för att vi tillsammans, utan att påverka honom alltför mycket, skulle gå fram och utforska. Det tog kanske 10 sekunder, innan ett äldre par kommer gående ut från skogskanten. Det där paret noterade Frodo långt innan vi överhuvudtaget kunde höra att någon annan var där, så kanske är det ett gott tecken inför kommande patrullhundskurs? Att kalla in honom i denna stund var inte aktuellt, han låste sig en aning, och vi fick istället dra in honom i linan för att sedan lugna honom. Paret kom närmre, och i denna stund hade Frodo lugnat sig ordentligt och vi kunde höra damen leende säga ”och jag som är så rädd för hundar, men vad fin han är!”, jag svarade att han inte är så gammal och att allt i den här åldern är lite märkligt, varav hennes man svarar ”ja, jag sade ju att det bara var en valp”. Vi stod och pratade ett tag medan Frodo nu stod vid husse och bara tittade, om än dock inte helt lugn, men nu var det mer en nyfikenhet som visade sig. Precis såhär reagerade Atlas på andra människor och hundar när han var yngre, men precis som Frodo handlade det aldrig om aggresivitet utan en notering som sedan övergick till frustration av glädje.

Vi fortsatte in i skogen och resten av promenaden skötte han sig himla fint. Vi har fått se både sökande av kontakt på eget initiativ och några riktiga tvärvändningar när husse kallat på honom. Han är duktig, vår lilla malle. Väl hemma igen intog han soffläge och vilade upp sig inför kvällen bus som komma skall… Inte en lugn stund med denna här hemma, haha 🙂

Lunchprommis med Dutch

I och med att min familj är här blir det inte så mycket hundträning, mer än det man kan göra ute på tomten. Det blir inte heller lika fokuserade pass då jag ändå på något sätt alltid måste vara tillgänglig. Imorse skulle dock resten av min familj in till Umeå för att gå lite ärenden, bland annat skulle min far titta på en snöskoter att ha här hos oss (hur bra är inte det?) så att han har lite mer att hitta på när han kommer och hälsar på. Ja, min far som då är 100% stockholmare är inte riktigt lika fascinerad över livet i Norrland, och lugnet som hör därtill 😉

Medan de då åkte iväg en sväng passade jag på att ta med mig Frodo in till grannbyn för en lunchpromenad med Miriam och hennes Dutch. Det här med att promenera med hundkompisar är inte helt lätt tycker Frodo, det är ju så jäkla roligt! Enorm glädje + fokus på matte är en addition som vår 5-månaders malle inte finner helt lätt att lösa. Det började med att han skällde ut Dutch när han kom gående, han ville så gärna hälsa. Då Dutch även är en träningskompis, så lät vi de hälsa. I vanliga fall får ingen av våra hundar hälsa på någon, men med tanke på att vi umgås så himla mycket så har vi godkänt Dutch som en hundkompis till våra hundar 😉 Efter att ha fått hälsa lugnade han ner sig, även om han fortfarande tyckte att hela situationen var oslagbar, och gick väl okej tillsammans med mig. Emellanåt missuppfattade han vem som var ute och gick med vem, men efter att ha gått en 50 meter kom han in vid min vänstra sida och behärskade sig trots allt. Han hoppade en del, men han sprang inte fram. Han höll sig vid min sida trots att han så innerligt ville leka med Dutch som vid det här laget gick lös. Några få gånger blev frestningen för stark och han spring fram och drog i kopplet, men det räckte med att påminna honom en gång var gång och han kom in vid min sida. Med tanke på att Frodo är så himla ung fortfarande, så tycker jag att han skötte sig riktigt bra trots allt. Han gick för det mesta fint bredvid mig, och mer kan jag faktiskt inte begära av lillprinsen.

Den 25/12-18

Idag, dagen efter julafton till ära, är man allt lite seg. Idag har vi inte gjort mycket överhuvudtaget, mer än att ta en promenad med två av busarna. Jag, Liam, mamma och pappa tog med oss Tess & Frodo på en promenad på 4,3 kilometer. En härlig promenad i det fina vädret där Frodo visade vad han går för. Han drog lite i början, men fasen vad fort han kom in i det arbete han för stunden skulle utföra. Att inte dra var det han skulle fokusera på hela rundan, men sedan märkte han att om han på eget initiativ bjöd upp till ett vackert fotgående, trillade det ner en liten godisbit. Det där lärde han sig snabbt, och för mig som gick bakom såg det riktigt fint ut. Denna hund är så jäkla rolig 🙂

Vi var ute och gick i nästan en timme, och jag tänker att det absolut kan vara en sträcka som kan fungera vid fysträning under morgondagen! Antingen om man kör DW med Tess & Atlas, eller om jag sätter på snömedarna på min spark (som jag fick av världens bästa sambo i julklapp) och tar en vända med Atlas. Det sista låter ju otroligt lockande, måste jag ju säga… Men då sparkar jag nog bort till grusvägen och kör en repa mot grannbyn istället 🙂

Söndagsfys och långpromenad

Denna dag bjöd på ett otroligt vackert fyspass! Jag och Liam åkte bort och mötte Miriam och hennes fina Dutch för en dw-runda. I och med att vi aldrig promenerat Atlas och Dutch tillsammans förut, hade jag räknat med att Atlas skulle vilja mingla och bete sig ganska odrägligt, så för att underlätta för mig själv fick Liam hjälpa mig att ta ut honom ur bilen för att lättare kunna få på honom dragselen. Mot min förvåning hoppade Atlas ut hur lugnt som helst och bara stod snällt och stilla medan jag satte på honom selen, precis som han brukar när det bara är han, jag och Tess. Vi började promenera en bit, med Atlas i ena handen och kättingen i andra, och visst var han lite dragig, men det blir han alltid när dragselen åker fram, haha. Att dra är någonting han älskar. Jag kände lite att han betedde sig lite för bra för att vara sant, så när vi kom upp en bit där Miriam skulle sätta på selen och kättingen på Dutch, kände jag att de får passera innan jag kopplar på selen på Atlas. Visst att han gnällde lite, men han var ändå fruktansvärt medgörlig och det var hur lätt som helst att koppla på kättingen trots att M och D stod bara några meter ifrån. Jag fick lite av en glädjekick. Fyspasset sedan gick kanon. Han struntade fullständigt i D och fokuserade på sitt arbete, att dra. Atlas som ibland kan få för sig att springa och kissa mitt i draget, försökte inte ens. Han var helt fokuserad på sin uppgift. Efter nästan halva rundan ringer Liam och säger att han och Frodo vänder, då de gick bakom oss och koppeltränade. Träningarna med Frodo får inte bli för långa, då han är så ung fortfarande. Korta men intensiva pass är betydligt bättre, än långa halvfokuerade pass. Jag och M fortsatte en liten bit, varav M frågar om det är okej om hon kopplar lös Dutch och därmed tar av sele och kätting då han inte dragit på ett tag. Jag svarade att, så länge han inte springer runt för mycket utan håller sig lugn så borde det inte vara några problem. Hon släpper honom, och han var väl relativt lugn, åtminstone till en början, På vägen tillbaka ville han verkligen leka med Atlas, han ägnade sig åt lekinviter och sprang runt för att få igång Atlas (självklart blev han tillsagd), men Atlas bara totalignorerade honom. När Dutch sprang framför nosen på honom för att korsa vägen, stannade Atlas bara och väntade på att han skulle flytta på sig för att kunna fortsätta sin dragträning.

Jag är otroligt nöjd och stolt över Atlas som verkligen utvecklas för varje dag som går, man märker att han börjar bli äldre och för första gången känner jag att till och med den där lilla merlefärgade ”valpen” kanske börjar bli vuxen.

Jag och M avslutade denna dag med en promenad med Dutch och Tess (då hon inte fick dra idag) på 2 timmar. Idag har vi trötta och nöjda hundar här hemma 🙂

Malinator´s Fellow Frodo ”Frodo”

Under morgonen begav oss jag & Frodo ut på en promenad med Angelica. Jag bestämde mig för att ta Frodo ensam, då jag dels ville vara lite social (då jag lägger 100% fokus på hundarna nu när de ska vänja sig vid att gå i grupp) och dels ville träna Frodo i möten med andra hundar och människor. Det är mycket hund i denna lilla kille, och jag känner att jag kommer att bli gråhårig innan han landat med alla fyra tassarna på jorden, haha 🙂 För att kunna avleda honom tog jag med mig korv och en boll ut, för att kunna ta reda på vad han tycker bäst om. Korv har vi använt tidigare, vilket är ett säkert kort, men kanske tycker han även att leksaker är trevligt. Första mötet fick vi bara 10 meter utanför dörren, en kvinna kommer gående. Frodo reagerade kraftigt, kraftigare än han brukar, vilket jag tror kan bero på att denna kvinna bar slöja. Jag misstänker att vi skulle få samma reaktion i möte med någon som bär keps också, då de flesta valpar/unghundar brukar kunna reagera annorlunda på just detta. Jag tog fram bollen för att försöka avleda, men det gick sådär. Kvinnan blev dessutom lite småskraj vilket bara triggade lilleman, så vi gick med bestämda steg därifrån och jag tog till mig att leksaker kanske inte är den bästa belöningen i just denna träning. Därefter mötte vi Angelica, som han har träffat tidigare, så jag satte honom ner och avledde med korv för att han skulle behålla lugnet. När hon kom närmare fick hon en liten bit av korv av mig att ge till Frodo, för att han ska börja koppla människor med godsaker. Att avleda med korv gick hundra gånger bättre, och kanske är det just mat vi ska använda oss av när det kommer till situationer där man vill kunna avleda.

Senare under promenaden fick vi endast ett möte, en kvinna passerade och jag avledde Frodo innan han hann tänka tanken att reagera på denne. Han fokuserade helt på mig och skötte sig väldigt bra, så pass bra att vi dessutom fick beröm för hur fin och duktig han är 🙂 Tyvärr var det också det enda direkta mötet vi fick under resten av promenaden. Däremot passerade vi trädgårdar där människor var ute, vilket inte var några som helst problem att avleda. Då är ju ändå avståndet relativt stort och ingen som egentligen uppmärksammade honom. Snart kommer det här med möten inte längre att vara några som helst problem 🙂

Promenader i grupp

Idag var första dagen jag promenerade Frodo tillsammans med Tess & Atlas. Jag tog Tess & Atlas en åt gången då Frodo tycker att sina syskon är otroligt roliga och jag kände att jag ändå ville ha en viss koncentration och ett visst fokus. Först ut var Atlas & Frodo. I början ville båda två leka med varandra (ja, Atlas blir typ en valp på nytt när han umgås med sådana) men Atlas förstod ganska snabbt att det inte alls var det som var planen, och lugnade sig snabbt. Frodo däremot tycker att livet leker och försökte få igång Atlas mest hela tiden. Ett helt väntat agerande av lilleman. Jag kortade ner kopplet på båda två för att lättare kunna styra dem, och överraskande nog dämpade sig Frodo relativt snabbt. Kan ju kanske ha att göra med att han även blev tillsagd av Atlas, Atlas vet ju trots allt att man inte leker i koppel, haha. Jag måste ändå säga att Frodo är väldigt lyhörd och arbetsvillig för att bara vara dryga 15 veckor. Av hänsyn till hans ålder gick vi bara runt kvarteret, och i slutet av promenaden var de duktiga och struntade i varandra. Efter promenaden kröp Frodo in under soffan, hans favoritplats, och somnade snabbt.

Efter att Frodo sovit och lagrat på sig en massa energi var det dags att ta en kort promenad med Tess. Tess är världens snällaste hund och säger väldigt sällan till, det krävs otroligt mycket innan hon tappar tålamodet, så jag räknade med att denna promenad skulle bli lite flamsigare. Tess gick snällt vid min sida hela promenaden, med Frodo hoppandes runt ansiktet på henne. Han gjorde allt för att få igång henne. Tess leker inte med vem som helst, och framför allt inte med valpar, så hon ignorerade honom fullständigt. Det struntade dock Frodo helt i, så efter ett tag fick jag hjälpa henne med att hålla Frodo lite på avstånd. Även om hon är världens snällaste med ett tålamod som ingen annan, har även hon en gräns, och självklart hjälper jag henne om hon blir besvärad. När Frodo då istället hölls på avstånd kunde han inte riktigt släppa henne, och försökte då istället bita tag i hennes koppel. Han var så engagerad, och Tess var helt obrydd då han inte längre hoppade i ansiktet på henne. Det slutade med att Frodo var ute och gick med Tess, och jag var ute och gick med Frodo, haha 🙂

Då dessa två promenader under förmiddagen/lunchen var så otroligt korta, gick vi en till kortis alldeles nyss. Kvällsrundan fick jag sällskap på, då Liam nu vaknat efter nattjobb. Tess & Atlas fick promenera med mig, och jäklar vad dryg Atlas var. Han har verkligen sina stunder, där han antingen är perfekt eller jättejobbig. I julklapp önskar jag mig ett midjebälte, Baggen Softbelt Race, för att slippa påfresta min rygg och vänster axel (har två diskbråck i ryggen och en invaliditet i vänster axel efter en trafikolycka). Jag hade ett tidigare, men som nu blivit för stort. För att underlätta bytte vi hundar, så Liam fick promenera med Atlas och jag med de andra två. Med husse går Atlas bättre, han har nog mer respekt för honom, och dessutom är han bättre än mig på att leka med hundarna. Han är helt enkelt roligare än mig 🙂 Även om Atlas inte gick klockrent gick han betydligt bättre när han dessutom fick gå ensam. Han blir ju ofta ganska triggad av de andra när de går i grupp, något som känns som ett evighetsprojekt. En vacker dag trillar väl den där poletten ner… 🙂