Gårdsliv & Stockholms Hundmässa

Efter en tid i Stockholm är vi äntligen hemma igen. Liam var tvungen att åka ner för jobb, och vi passade då bo att bo hos hans mor i Knivsta. Vi har ju alltid bott på mina föräldrars landställe tidigare, men att bo i Knivsta är betydligt trevligare. Det är alltid någon hemma så jag slipper vara själv, det ligger ute på landsbygden där de även har hästar och stallet som granne, det finns promenadvägar mellan åkrar som är sådär mysiga och perfekta att promenera med hund på. Denna vistelse har bjudit på en del fysträning, då det bara är 150 meter till närmsta skogsväg. Med tanke på alla intryck som hundarna ändå fått, i form av olika djur (på gården finns det kaniner, marsvin och katter) så har de trots allt ändå fått det de behöver. Denna aktivering har jag varvat med att lägga pärlplattor, spela mobilspel, leka kull, leka kurragömma, rita och läsa för barnen innan läggdags. Det har varit en intensiv tid, men ack så mysig!

I helgen var även hundmässan, och oj vad jag har längtat! Det enda jag egentligen planerat att köpa detta år var en apportbock från lg.apporter och tre fällar till bilen, men det blev en del annat också… Bland annat ett blått lydnadskoppel till Atlas på 120 cm, ett helt nytt BoT värmetäcke för 299:- och en orange spårlina till Frodo 🙂 Vi har även färgkodat bilen och hundarna har fått en varsin vattenskål så att de har tillgång till vatten under längre bilturer. Så nöjd med helgens shopping! 🙂

Att umgås med barn är mysigt, men risken för att man ska bli sjuk är ju också större. Självklart så drog ju jag nitlotten, och har sedan i torsdags drabbats av säsongssjuka (som hon på 1177 så fint uttryckte det) och jag har nu blivit ordinerad skonkost. Förhoppningsvis är man frisk efter 2 veckor (wohoo, det har inte ens gått en vecka än). Med tanke på detta spenderade vi dagen inomhus igår, och istället för träning klippte jag 54 klor och rengjorde hundarnas tänder från eventuell plack och tandsten. Atlas är så himla lätt att klippa klorna på, medan Tess tycker att det inte alls är så kul. Framför allt inte klorna i bak. När det däremot kommer till att göra rent tänderna, är det tvärtom. Tess nästan drar upp läppen själv och sitter tvärstill, medan Atlas måste sitta i husses knä när jag håller på för att minska skaderisken som kan uppstå om han början svänga med huvudet mitt i akten så att säga. Lilla Frodo… Ja, han är valp och han beter sig som valpar gör. Ibland är han kolugn, och ibland så bara dör han av tristess och vill springa därifrån fortare än kvickt, haha.

 

I en period av fysträning

Under den senaste veckan har vi lagt mer tid på fysträning. Jag är ju lite av en periodare, så ibland lägger jag en massa fokus på lydnaden, och sedan kommer det en period där jag lägger mer tid på fysträningen. Emellanåt, när jag mår riktigt bra och känner mig otroligt taggad, blir det en blandning av båda. Dessa perioder är dock betydligt kortare, kanske bara några dagar, haha. Tidigare har jag pressat mig själv alldeles för mycket och ställt alldeles för höga krav på mig själv, och det har istället skapat en stress och en ond cirkel av att jag vill så mycket, men att jag då istället inte har någon ork kvar då all energi har gått åt att stressa kring allt jag ”måste” göra. Nu har jag börjat lära mig lite mer hur jag själv fungerar, och har kommit fram till att jag inte ska pressa mig själv så ofantligt, och att det är bättre att jag gör något, oavsett om det bara är en sak av allt jag vill göra, än ingenting alls. Med det sagt var tanken för dagen att åka iväg för ett lydnadspass, men när Miriam som jag och Liam skulle träna tillsammans med fick förhinder kände vi att vi inte orkade åka iväg alltför långt. Vi bestämde oss istället för att köra dw med hundarna här i området. Lite lyxigt är det allt att både ha ett motionsspår i skogen och en dryga fem kilometer lång grusväg inom en radie av 500 meter från huset.

Efter att ha selat hundarna startade vi uppvärmningen. Idag har det varit -5 ute, och även om solen sken känner man att vintern börjar komma, vilket gör att upp- och nedvärmingen blir allt viktigare. Som vanligt under uppvärmningen har hundarna en jäkla massa energi som måste ut, så jag skulle ljuga om jag sade att vi fick oss en lugn promenad. Efter att sedan ha kopplat på kättingarna släppte jag Tess, då hon har en förmåga att inte vilja gå framåt om husse och Frodo halkar efter för långt. Då är det lättare om hon får gå lite på mitten och hålla koll på att vi alla är med. Efter ett tag började hon dock känna vittringen av vilt, så då var det dags att koppla henne. Efter att ha gått halva promenaden och därmed börjat gå tillbaka mot bilen, släppte jag Atlas. När Atlas inte har så fruktansvärt mycket energi lugnar han sig och går faktiskt ganska fint, han kan få för sig att gå och kissa emellanåt men sköter sig ändå relativt bra. Viktigast av allt, han går lugnt och stilla utan en massa hastiga ryck som annars kan leda till skador. Det finns dock en sak som gör att han släpper allt, och det är om han får syn på vatten. Att bada och skita ner sig är det bästa han vet, och självklart insåg han att det fanns vatten nere i diket vid sidan av vägen. Där bestämde han sig så klart för att springa ner, och inte lyssnade han på inkallning heller, så det var bara för Liam att gå ner och hämta upp honom. Därefter fick även Atlas gå kopplad sista biten, haha.

Som balsam för själen

Efter långpromenaden igår känner jag mig nästan lite halt, är helt svullen i ena knävecket så idag har vi tagit det lugnt. Jag och Atlas startade dagen med en promenad där han fick bära klövjeväska, för att ändå få göra någonting vettigt även idag. I och med att det var så himla länge sedan sist började jag om från början, och började på startvikt på 5% av hans egen vikt, vilket är 1,2 kg. Därav omvandlade jag det till deciliter och delade upp det i två pet-flaskor som jag lade i varsin ficka på klövjeväskan. Promenaden vi gick var inte längre än ca 1 kilometer, inklusive upp- och nedvärmning, då jag vill vänja honom långsamt. Han har ju gått med tom klövjeväska tidigare, vilket aldrig har varit några problem, men i början av detta pass tyckte han att det var märkligt att det lät från sidorna på honom (vattnet som åkte runt i flaskorna), haha. Som tur var gick det över otroligt snabbt och han traskade på som vanligt. Väl hemma igen hade jag en trött aussie redan innan lunch 🙂

Efter att besiktningsmannen från försäkringsbolaget varit här på eftermiddagen (för att se över skadorna efter branden) åkte vi iväg för en dw-runda med Tess, som inte fick dra igår, och en promenad med Frodo där vi tränade inkallning och att hålla sig nära. Tess är så himla enkel, hon drar inte i kopplet och hon är otroligt lugn under fyspassen vilket gör att hon faktiskt får gå lös trots sällskap av andra hundar. Jag kunde därför vila mitt knä lite och gå i min egen takt, samtidigt som Tess fick jobba sig trött 🙂 Att promenera med henne är som balsam för själen, jag litar på henne så pass väl att jag kan gå lite i min egen värld och bara vara… Välbehövligt. Efter dw-rundan fick Tess hoppa in i bilen medan vi gick med Frodo, som även han skötte sig fint. Han höll sig relativt nära hela tiden, och sprang han iväg lite för långt var det bara att gå mot andra hållet så kom han springandes direkt. Han vill inte bli lämnad helt ensam, haha.

Söndagsfys och långpromenad

Denna dag bjöd på ett otroligt vackert fyspass! Jag och Liam åkte bort och mötte Miriam och hennes fina Dutch för en dw-runda. I och med att vi aldrig promenerat Atlas och Dutch tillsammans förut, hade jag räknat med att Atlas skulle vilja mingla och bete sig ganska odrägligt, så för att underlätta för mig själv fick Liam hjälpa mig att ta ut honom ur bilen för att lättare kunna få på honom dragselen. Mot min förvåning hoppade Atlas ut hur lugnt som helst och bara stod snällt och stilla medan jag satte på honom selen, precis som han brukar när det bara är han, jag och Tess. Vi började promenera en bit, med Atlas i ena handen och kättingen i andra, och visst var han lite dragig, men det blir han alltid när dragselen åker fram, haha. Att dra är någonting han älskar. Jag kände lite att han betedde sig lite för bra för att vara sant, så när vi kom upp en bit där Miriam skulle sätta på selen och kättingen på Dutch, kände jag att de får passera innan jag kopplar på selen på Atlas. Visst att han gnällde lite, men han var ändå fruktansvärt medgörlig och det var hur lätt som helst att koppla på kättingen trots att M och D stod bara några meter ifrån. Jag fick lite av en glädjekick. Fyspasset sedan gick kanon. Han struntade fullständigt i D och fokuserade på sitt arbete, att dra. Atlas som ibland kan få för sig att springa och kissa mitt i draget, försökte inte ens. Han var helt fokuserad på sin uppgift. Efter nästan halva rundan ringer Liam och säger att han och Frodo vänder, då de gick bakom oss och koppeltränade. Träningarna med Frodo får inte bli för långa, då han är så ung fortfarande. Korta men intensiva pass är betydligt bättre, än långa halvfokuerade pass. Jag och M fortsatte en liten bit, varav M frågar om det är okej om hon kopplar lös Dutch och därmed tar av sele och kätting då han inte dragit på ett tag. Jag svarade att, så länge han inte springer runt för mycket utan håller sig lugn så borde det inte vara några problem. Hon släpper honom, och han var väl relativt lugn, åtminstone till en början, På vägen tillbaka ville han verkligen leka med Atlas, han ägnade sig åt lekinviter och sprang runt för att få igång Atlas (självklart blev han tillsagd), men Atlas bara totalignorerade honom. När Dutch sprang framför nosen på honom för att korsa vägen, stannade Atlas bara och väntade på att han skulle flytta på sig för att kunna fortsätta sin dragträning.

Jag är otroligt nöjd och stolt över Atlas som verkligen utvecklas för varje dag som går, man märker att han börjar bli äldre och för första gången känner jag att till och med den där lilla merlefärgade ”valpen” kanske börjar bli vuxen.

Jag och M avslutade denna dag med en promenad med Dutch och Tess (då hon inte fick dra idag) på 2 timmar. Idag har vi trötta och nöjda hundar här hemma 🙂

Samtal till 112 & fredagsfys

Igår var första dagen sedan jag skaffade hund, eller första dagen någonsin, som jag har behövt ringa ett nödsamtal. Det började brinna i huset, nere i källaren. Vi skulle elda nere i vedpannan för att värma upp alla element i huset, och efter ett tag börjar det komma ut en del rök från vedpannan. Visst att det kan komma ut lite rök, men den mängden som kom var inte normal. Jag gick ut och tittade och insåg att det inte kom ut någon rök överhuvudtaget genom skorstenen. Vi öppnade därför upp alla fönster och ställde upp ytterdörren på glänt, för att vädra ur (finns inte några fönster osv i källaren)- Hundarna tyckte att det var jobbigt, framför allt Atlas och Frodo. Atlas ville gå iväg och lägga sig för sig själv i något hörn någonstans medan Frodo sökte betydligt mer närhet än vad han någonsin gjort tidigare. Tess gick mest runt och fnös, men var inte alltför påverkad av röken. Att ställa upp ytterdörren gjorde att röken i stort sett försvann, vilket gjorde att vi valde att stänga till igen för att få behålla lite värme i huset. Efter ett tag märkte vi att röken börjar tjockna igen, så vi öppnade ytterdörren och gick uppför trappan och in i sovrummet för att komma undan från röken. Atlas ville inte alls gå uppför trappan, han var märkbart påverkad och tyckte att situationen var jobbig. Tess kom springandes som vanligt och sprang in i sovrummet. Atlas fick jag gå och hämta och nästan bära upp honom för trappan för att han överhuvudtaget skulle gå upp där. Jag hinner inte längre än att stänga dörren till sovrummet innan Liam kommer upp och säger, ”vi ska nog bege oss ut och ringa 112 nu”- Det visade sig att röken hade tjockat ordentligt, och när Liam stoppade in handen i källaren var det otroligt varmt där nere. Man kunde också höra hur någonting droppade och hur det gnistrade där nere. Jag öppnade sovrumsdörren och möttes av en vit väg av tjock rök. Jag sprang nerför trappan samtidigt som jag försökte andas så lite som möjligt för att hämta koppel till Tess & Atlas, och sprang sedan uppför trappan igen och in i sovrummet. Det var otroligt svårt att andas och jag kände hur viktigt det var att nu behålla lugnet. När jag kommer tillbaka in i sovrummet pratar Liam med larmcentralen. Kopplade hundarna, öppnar sovrumsdörren och ska springa nerför trappan. Atlas är otroligt påverkad nu och tycker att det är väldigt jobbigt, jag fick i stort sett bära honom nerför början på trappan för att vi skulle komma framåt. Tess började streta lite grann men höll sig vid mig och följde till slut efter. Väl nerför trappan sprang hundarna direkt till ytterdörren och vi gick ut och ställde oss på gräsmattan. Jag ser hur mycket rök det är som tar sig ut genom dörren, och till slut hör jag hur Liam springer nerför trappen. Han kommer ut, jag möter honom och tar Frodo under armen medan han springer in i hallen och letar efter bilnyckeln. Med bilnyckeln i handen kommer han ut och vi lyckas få in alla hundarna i bilen.

Det dröjer inte mer än max 5 minuter från att vi larmat till att ambulansen är på plats. De tar personnummer och vi står och pratar en kort stund innan första brandbilen kommer. Jag och Liam är okej, och de bestämmer sig för att åka tillbaka samtidigt som de säger att det bara är att ringa om vårt hälsotillstånd förändras. Efter att första brandbilen anlänt kommer det ytterligare fyra brandbilar och rökdykare springer ner i källaren. Det visade sig att det måste varit stopp i skorstenen, och att elden som då brann inne i vedpannan tagit sig ut och börjat sprida sig upp mot källartaket. Vi hade tur att vi larmade så pass snabbt trots allt, det hade kunnat sluta betydligt värre. Hundarna mår bra. Vi mår bra. Efter att jag kollat hur hundarna mådde började jag dock hosta en del, fick lite svårt med andningen, fick huvudvärk och blev illamående. Ambulansen kommer tillbaka och de kollar mina värden, vilka alla ser bra ut. Däremot är det inte så konstigt att jag mådde som jag gjorde, då vi ändå vistas inne i huset med en pågående brand nere i källaren. Mina ögonbryn var också svedda.

Idag har röksarnerarna varit här, då det luktar otroligt mycket brandrök i hela huset. Sovrummet är det enda rummet som är mest okej, så det är där vi spenderar all vår tid hemma. Vi lyxar också till det och låter hundarna sova i sängen, då vi alla är lite tagna. Med tanke på situationen skötte sig hundarna otroligt bra allihopa. Tess reagerade inte förrän i slutet, Atlas tyckte det var väldigt jobbigt men var fortfarande medgörlig, och lilla Frodo sökte egentligen bara närhet (vilket underlättade otroligt när vi var tvungna att bära honom nerför trappen och ut till bilen). I och med att det lukar otroligt mycket brandrök här hemma (inklusive hundarna och all textil i hela huset), har vi idag spenderat så mycket tid som möjligt på annan plats. Vi har bland annat hunnit med ett kortare fyspass 🙂

Nu är vi på banan igen!

Nu äntligen har vi börjat få ordning på hundträningen, och få en viss regelbundenhet i det hela. I och med flytten har det varit mycket med allt runt omkring, och sedan tar det ju ett tag innan man börjar lära känna området… Innan man hittar alla de där små spåren där man kan ta långa promenader, sandtag för fysträning, grusvägar för dragträning och bra spårmarker. Nu har vi hittat alla dessa marker, åtminstone någon enstaka för varje moment, så nu känns det som att vi är på banan igen.

Med Epic och Atlas har vi kommit igång ordentligt med dragträningen. Bortsett från min kickbike har vi även köpt oss en fyrhjuling och en ny expanderlina för att kunna köra hundarna tillsammans. Jag har märkt att vi har lite olika dragegenskaper hos Epic och Atlas. Atlas är både stark och snabb, vilket är fruktansvärt trevligt på framför allt kickbiken. Epic är inte speciellt stark, men därmeot snabb! Detta gör att det går jäkligt fort på plan mark, men att det sackar efter en del i uppförsbackar där Atlas i stort sett jobbar själv, med hjälp av matte, medan Epic springer bredvid. När det kommer till konditionen hos de båda, finns det absolut förbättringsmöjligheter. De drar jättefint i början, men ganska snart lägger det draget åt sidan och springer framför istället, i halvslak lina. Men jag ser det positivt, även om de inte drar hela tiden så springer de ju åtminstone av sig ordentligt mot en bättre kondition. Även med Tess har vi börjat komma igång med dragträningen, men då i form av dw. Däremot måste vi börja få till det mer regelbundet, men det kommer. Vi är snart där.

Epic. I spåret. Jäklar vad duktig hon är. Vi har inte jobbat med det på flera månader då hon blev ordinerad burvila i ca 4 månader, och på den tiden körde vi endast skogsspår. Vi provade köra ett hårt spår på grusväg med henne, för att se hur mycket hon egentligen klarar av och behärskar, och det fixade hon ju galant. Hon jobbar lugnt och noggrant i spåret vilket är fantastiskt roligt att se. Det enda problemet vi har är att spåret i sig är den största belöningen hon kan få. Hon spårar inte för att hitta leksaken i slutet, eller för att få den där bollen kastad mitt i spårarbetet som belöning för ett klockrent spårarbete. Hon spårar för att spåra. Detta har gjort att vi måste hitta en belöning som hon gör allt för, som gör att hon faktiskt ser det som en belöning. Just nu tar vi bara ut henne från spåret, klappar om henne, ger henne godis alternativt leker med någon av hennes tidigare favoritleksaker, men det är liksom inte tillräckligt. Vi vill inte hamna i en situation där hon ser det som en bestraffning, istället för en belöning. När Epic hittar leksaker i spåret skiter hon fullständigt i det och bara tittar på husse när han belönar hennes arbete, för det enda hon vill är att fortsätta spåra.

Medan spårarbetet med Epic går fantastiskt bra, går lydnaden inte riktigt lika bra. Hon tycker inte lydnaden är speciellt rolig. Hon blir tvärloj så fort vi lägger in ett lydnadsmoment i träningen. All annan träning tycker hon är kul, men lydnaden är inte hennes starkaste gren. När inte ens hennes favoritleksaker kan få henne tillräckligt motiverad, då har vi arbete framför oss… Så att säga. När hon var yngre var lydnaden det bästa hon visste, och numera har det svängt lite. Hon hade dock sitt första löp i slutet av juli, så det kan vara så att hon är lite loj på grund av det. Men samtidigt är det bara i lydnaden som detta märks av i sådana fall, vilket i mitt tycke bör anses en aning märkligt. Atlas å andra sidan, har börjat få upp intresset för lydnaden igen. Han har varit riktigt taggad de gångerna där vi jobbat på det i en lugn och trevlig miljö. Men, i och med att han tröttnade på det så tog vi en paus i vintras/tidig vår och har efter det inte tränat på ett endaste lydnadsmoment, så jag tänkte att jag här i veckan ska gå igenom alla lydnadsmoment med honom lite snabbt för att se hur mycket han minns och vad som fortfarande sitter för att sedan börja fokusera på lydnaden igen. Den här gången ska vi koncentrera oss på lek och glädje, för att  verkligen hålla honom taggad även fortsättningsvis. Och den dagen jag märker på honom att han verkligen älskar lydnaden, kommer jag att börja träna lite smått på apportbocken igen. Det var ju trots allt när jag började med den, som intresset för lydnaden bara försvann…

Löptik & en översexuell hane

De senaste dagarna har Epic betett sig lite märkligt… Hon har till exempel börjat ”hacka tänder”, ni vet som hanar kan göra i närheten av löptikar, och igår under kvällspromenaden kissade hon även 3 gånger. Vanligtvis under liknande promenader kissar hon endast 1 gång, så 3 gånger är mycket för henne. Imorse såg jag en fläck i vardagsrummet som såg ut som blod, så jag torkade upp det och bad sedan Liam att lyfta upp henne så att jag kunde kolla om hon möjligtvis börjat löpa… Det hade hon… Jippie, tänkte jag medan jag föreställde mig livet de kommande tre dagarna med en löptik under samma tak som en hane med diagnosen ”översexuell”. Som pricken över i:et åkte Liam till Stockholm strax efter det, så är nu gräsänka till och med tisdag kväll. Jag slängde in Epic i bilen för att sedan åka bort till den lokala djuraffären i grannbyn för att inhadla en löptrosa, men väl framme har de såklart stängt på söndagar… Ja, att jag inte tänkte på det, jag vet ju att de håller söndagsstängt varje vecka… Jag tänkte först om jag skulle ta en sväng till Umeå, men insåg sedan att jag faktiskt lämnat Atlas ute i hundgården och ville inte lämna honom där alldeles för länge… Jag har istället valt att spärra av här inne så att jag slipper våttorka 140 kvadratmeter hus uppdelat på två våningar samt lämna in alla mattor för kemtvätt efter att jag varit tillbaka till djuraffären imorgonbitti 🙂

För att underlätta för Epic nu när hennes första löp anlänt tänkte jag att vi skulle öka på motionen något under denna tid, så att hon får tänka lite på annat och dessutom bli tröttare än vanligt. Under eftermiddagen tog vi därför en långpromenad hon och jag, runt byn där vi bor. I ett relativt långsamt tempo betade vi av cirka 6 kilometer på 90 minuter, inklusive 2 vattenpauser utmed vägen. Precis som under kvällspromenaden igår kissade hon mycket mer än vanligt idag. Det här med att hon löper sätter sina spår, hon kissade hela 7 gånger under denna promenad, vilket är helt otroligt med tanke på hennes vardagliga rutiner. Det har varit mycket hundar ute idag, vi har inte mött en enda hund men sett en hund på säkerligen var femte tomt vi passerat. En hund har också sprungit ut från en tomt för att hälsa på Epic, men då Epic inte ska hälsa på främmande hundar valde vi att inte möta utan endast stå helt stilla för att se om husse tänkte kalla in sin hund. Han ropade på den, men den lyssnade inte. Han kom därför gåendes och försöka få in sin hund, vilket uppskattades. Hunden ifråga var snäll men Epic ville inte, och ska som sagt inte, hälsa på andra hundar så det blev lite fel i alla fall tyvärr. Innan husse hann fram gick den andra hunden fram och försökte hälsa på Epic, vilket hon tydligt visade inte var av intresse. Epic är inte jätteintresserad av främmande hundar, och jag har nu konstaterat att intresset inte blir större direkt under löp, haha. Mannen ifråga bad om ursäkt, och förhoppningsvis kommer de att ha bättre koll på hunden nästa gång 🙂 Vi fortsatte vår promenad i det fina vädret, och jag njuter varenda sekund av att promenera med henne, då hon är så otroligt trevlig att ha att göra med. Epic har varit lite ynklig och ”mammig” idag, vilket har gjort att hon velat ha mer uppmärksamhet än tidigare och vill väldigt gärna vara nära en 🙂

Atlas och Tess har varit ute i hundgården i stort sett hela dagen, och när klockan började närma sig 21:00 kände jag att det nu är dags att ta in hundarna. Men då kom jag på, Epic löper ju faktiskt…. Lika bra att låta hundarna jobba, eller framför allt Atlas, innan jag släpper in dem under samma tak. Jag valde därför att gå en kort dw-runda uppe i motionsspåret här i byn, då hundarna inte kört dw på ett tag nu. Vi åker upp och allt är frid och fröjd, inte en människa i närheten. Skönt, då kanske jag kan släppa dem och ta lite fina bilder, tänkte jag. Efter uppvärmning var det dags att sätta på kättingarna på hundarnas selar, och det var det jag märkte det…. Ungefär tusen myggor flockades runt mig, och säkerligen ännu fler runt hundarna. Självklart är själva haken på kopplet som sitter fast i kättingen för liten för att kunna spännas fast i selen (selarna är nya), så där står jag och försöker komma på någon suverän lösning på kättingproblemet med den största mängden av myggor runt omkring mig jag någonsin skådat. Slutar med ett dubbelknut i all hast för att bara komma vidare och hålla oss i rörelse hela tiden. Vi skulle bara gå 1,5 kilometer, och det var nog den värsta 1,5 kilometern jag någonsin promenerat. Informationen om att motionsspåret låg i ett träsk var någonting jag aldrig tagit del av, så då kanske ni förstår hur otroligt jävla mycket myggor det var. Nästa gång det står dw på schemat, ska det ske dagtid alternativt på helt annan plats, för förföjd av tusen myggor tänkte jag inte bli igen. Väl hemma igen är de trötta och nöjda trots allt, och inget pipande eller större intresse för Epic finns där heller 🙂