Som balsam för själen

Efter långpromenaden igår känner jag mig nästan lite halt, är helt svullen i ena knävecket så idag har vi tagit det lugnt. Jag och Atlas startade dagen med en promenad där han fick bära klövjeväska, för att ändå få göra någonting vettigt även idag. I och med att det var så himla länge sedan sist började jag om från början, och började på startvikt på 5% av hans egen vikt, vilket är 1,2 kg. Därav omvandlade jag det till deciliter och delade upp det i två pet-flaskor som jag lade i varsin ficka på klövjeväskan. Promenaden vi gick var inte längre än ca 1 kilometer, inklusive upp- och nedvärmning, då jag vill vänja honom långsamt. Han har ju gått med tom klövjeväska tidigare, vilket aldrig har varit några problem, men i början av detta pass tyckte han att det var märkligt att det lät från sidorna på honom (vattnet som åkte runt i flaskorna), haha. Som tur var gick det över otroligt snabbt och han traskade på som vanligt. Väl hemma igen hade jag en trött aussie redan innan lunch 🙂

Efter att besiktningsmannen från försäkringsbolaget varit här på eftermiddagen (för att se över skadorna efter branden) åkte vi iväg för en dw-runda med Tess, som inte fick dra igår, och en promenad med Frodo där vi tränade inkallning och att hålla sig nära. Tess är så himla enkel, hon drar inte i kopplet och hon är otroligt lugn under fyspassen vilket gör att hon faktiskt får gå lös trots sällskap av andra hundar. Jag kunde därför vila mitt knä lite och gå i min egen takt, samtidigt som Tess fick jobba sig trött 🙂 Att promenera med henne är som balsam för själen, jag litar på henne så pass väl att jag kan gå lite i min egen värld och bara vara… Välbehövligt. Efter dw-rundan fick Tess hoppa in i bilen medan vi gick med Frodo, som även han skötte sig fint. Han höll sig relativt nära hela tiden, och sprang han iväg lite för långt var det bara att gå mot andra hållet så kom han springandes direkt. Han vill inte bli lämnad helt ensam, haha.

Söndagsfys och långpromenad

Denna dag bjöd på ett otroligt vackert fyspass! Jag och Liam åkte bort och mötte Miriam och hennes fina Dutch för en dw-runda. I och med att vi aldrig promenerat Atlas och Dutch tillsammans förut, hade jag räknat med att Atlas skulle vilja mingla och bete sig ganska odrägligt, så för att underlätta för mig själv fick Liam hjälpa mig att ta ut honom ur bilen för att lättare kunna få på honom dragselen. Mot min förvåning hoppade Atlas ut hur lugnt som helst och bara stod snällt och stilla medan jag satte på honom selen, precis som han brukar när det bara är han, jag och Tess. Vi började promenera en bit, med Atlas i ena handen och kättingen i andra, och visst var han lite dragig, men det blir han alltid när dragselen åker fram, haha. Att dra är någonting han älskar. Jag kände lite att han betedde sig lite för bra för att vara sant, så när vi kom upp en bit där Miriam skulle sätta på selen och kättingen på Dutch, kände jag att de får passera innan jag kopplar på selen på Atlas. Visst att han gnällde lite, men han var ändå fruktansvärt medgörlig och det var hur lätt som helst att koppla på kättingen trots att M och D stod bara några meter ifrån. Jag fick lite av en glädjekick. Fyspasset sedan gick kanon. Han struntade fullständigt i D och fokuserade på sitt arbete, att dra. Atlas som ibland kan få för sig att springa och kissa mitt i draget, försökte inte ens. Han var helt fokuserad på sin uppgift. Efter nästan halva rundan ringer Liam och säger att han och Frodo vänder, då de gick bakom oss och koppeltränade. Träningarna med Frodo får inte bli för långa, då han är så ung fortfarande. Korta men intensiva pass är betydligt bättre, än långa halvfokuerade pass. Jag och M fortsatte en liten bit, varav M frågar om det är okej om hon kopplar lös Dutch och därmed tar av sele och kätting då han inte dragit på ett tag. Jag svarade att, så länge han inte springer runt för mycket utan håller sig lugn så borde det inte vara några problem. Hon släpper honom, och han var väl relativt lugn, åtminstone till en början, På vägen tillbaka ville han verkligen leka med Atlas, han ägnade sig åt lekinviter och sprang runt för att få igång Atlas (självklart blev han tillsagd), men Atlas bara totalignorerade honom. När Dutch sprang framför nosen på honom för att korsa vägen, stannade Atlas bara och väntade på att han skulle flytta på sig för att kunna fortsätta sin dragträning.

Jag är otroligt nöjd och stolt över Atlas som verkligen utvecklas för varje dag som går, man märker att han börjar bli äldre och för första gången känner jag att till och med den där lilla merlefärgade ”valpen” kanske börjar bli vuxen.

Jag och M avslutade denna dag med en promenad med Dutch och Tess (då hon inte fick dra idag) på 2 timmar. Idag har vi trötta och nöjda hundar här hemma 🙂

Samtal till 112 & fredagsfys

Igår var första dagen sedan jag skaffade hund, eller första dagen någonsin, som jag har behövt ringa ett nödsamtal. Det började brinna i huset, nere i källaren. Vi skulle elda nere i vedpannan för att värma upp alla element i huset, och efter ett tag börjar det komma ut en del rök från vedpannan. Visst att det kan komma ut lite rök, men den mängden som kom var inte normal. Jag gick ut och tittade och insåg att det inte kom ut någon rök överhuvudtaget genom skorstenen. Vi öppnade därför upp alla fönster och ställde upp ytterdörren på glänt, för att vädra ur (finns inte några fönster osv i källaren)- Hundarna tyckte att det var jobbigt, framför allt Atlas och Frodo. Atlas ville gå iväg och lägga sig för sig själv i något hörn någonstans medan Frodo sökte betydligt mer närhet än vad han någonsin gjort tidigare. Tess gick mest runt och fnös, men var inte alltför påverkad av röken. Att ställa upp ytterdörren gjorde att röken i stort sett försvann, vilket gjorde att vi valde att stänga till igen för att få behålla lite värme i huset. Efter ett tag märkte vi att röken börjar tjockna igen, så vi öppnade ytterdörren och gick uppför trappan och in i sovrummet för att komma undan från röken. Atlas ville inte alls gå uppför trappan, han var märkbart påverkad och tyckte att situationen var jobbig. Tess kom springandes som vanligt och sprang in i sovrummet. Atlas fick jag gå och hämta och nästan bära upp honom för trappan för att han överhuvudtaget skulle gå upp där. Jag hinner inte längre än att stänga dörren till sovrummet innan Liam kommer upp och säger, ”vi ska nog bege oss ut och ringa 112 nu”- Det visade sig att röken hade tjockat ordentligt, och när Liam stoppade in handen i källaren var det otroligt varmt där nere. Man kunde också höra hur någonting droppade och hur det gnistrade där nere. Jag öppnade sovrumsdörren och möttes av en vit väg av tjock rök. Jag sprang nerför trappan samtidigt som jag försökte andas så lite som möjligt för att hämta koppel till Tess & Atlas, och sprang sedan uppför trappan igen och in i sovrummet. Det var otroligt svårt att andas och jag kände hur viktigt det var att nu behålla lugnet. När jag kommer tillbaka in i sovrummet pratar Liam med larmcentralen. Kopplade hundarna, öppnar sovrumsdörren och ska springa nerför trappan. Atlas är otroligt påverkad nu och tycker att det är väldigt jobbigt, jag fick i stort sett bära honom nerför början på trappan för att vi skulle komma framåt. Tess började streta lite grann men höll sig vid mig och följde till slut efter. Väl nerför trappan sprang hundarna direkt till ytterdörren och vi gick ut och ställde oss på gräsmattan. Jag ser hur mycket rök det är som tar sig ut genom dörren, och till slut hör jag hur Liam springer nerför trappen. Han kommer ut, jag möter honom och tar Frodo under armen medan han springer in i hallen och letar efter bilnyckeln. Med bilnyckeln i handen kommer han ut och vi lyckas få in alla hundarna i bilen.

Det dröjer inte mer än max 5 minuter från att vi larmat till att ambulansen är på plats. De tar personnummer och vi står och pratar en kort stund innan första brandbilen kommer. Jag och Liam är okej, och de bestämmer sig för att åka tillbaka samtidigt som de säger att det bara är att ringa om vårt hälsotillstånd förändras. Efter att första brandbilen anlänt kommer det ytterligare fyra brandbilar och rökdykare springer ner i källaren. Det visade sig att det måste varit stopp i skorstenen, och att elden som då brann inne i vedpannan tagit sig ut och börjat sprida sig upp mot källartaket. Vi hade tur att vi larmade så pass snabbt trots allt, det hade kunnat sluta betydligt värre. Hundarna mår bra. Vi mår bra. Efter att jag kollat hur hundarna mådde började jag dock hosta en del, fick lite svårt med andningen, fick huvudvärk och blev illamående. Ambulansen kommer tillbaka och de kollar mina värden, vilka alla ser bra ut. Däremot är det inte så konstigt att jag mådde som jag gjorde, då vi ändå vistas inne i huset med en pågående brand nere i källaren. Mina ögonbryn var också svedda.

Idag har röksarnerarna varit här, då det luktar otroligt mycket brandrök i hela huset. Sovrummet är det enda rummet som är mest okej, så det är där vi spenderar all vår tid hemma. Vi lyxar också till det och låter hundarna sova i sängen, då vi alla är lite tagna. Med tanke på situationen skötte sig hundarna otroligt bra allihopa. Tess reagerade inte förrän i slutet, Atlas tyckte det var väldigt jobbigt men var fortfarande medgörlig, och lilla Frodo sökte egentligen bara närhet (vilket underlättade otroligt när vi var tvungna att bära honom nerför trappen och ut till bilen). I och med att det lukar otroligt mycket brandrök här hemma (inklusive hundarna och all textil i hela huset), har vi idag spenderat så mycket tid som möjligt på annan plats. Vi har bland annat hunnit med ett kortare fyspass 🙂

Nu är vi på banan igen!

Nu äntligen har vi börjat få ordning på hundträningen, och få en viss regelbundenhet i det hela. I och med flytten har det varit mycket med allt runt omkring, och sedan tar det ju ett tag innan man börjar lära känna området… Innan man hittar alla de där små spåren där man kan ta långa promenader, sandtag för fysträning, grusvägar för dragträning och bra spårmarker. Nu har vi hittat alla dessa marker, åtminstone någon enstaka för varje moment, så nu känns det som att vi är på banan igen.

Med Epic och Atlas har vi kommit igång ordentligt med dragträningen. Bortsett från min kickbike har vi även köpt oss en fyrhjuling och en ny expanderlina för att kunna köra hundarna tillsammans. Jag har märkt att vi har lite olika dragegenskaper hos Epic och Atlas. Atlas är både stark och snabb, vilket är fruktansvärt trevligt på framför allt kickbiken. Epic är inte speciellt stark, men därmeot snabb! Detta gör att det går jäkligt fort på plan mark, men att det sackar efter en del i uppförsbackar där Atlas i stort sett jobbar själv, med hjälp av matte, medan Epic springer bredvid. När det kommer till konditionen hos de båda, finns det absolut förbättringsmöjligheter. De drar jättefint i början, men ganska snart lägger det draget åt sidan och springer framför istället, i halvslak lina. Men jag ser det positivt, även om de inte drar hela tiden så springer de ju åtminstone av sig ordentligt mot en bättre kondition. Även med Tess har vi börjat komma igång med dragträningen, men då i form av dw. Däremot måste vi börja få till det mer regelbundet, men det kommer. Vi är snart där.

Epic. I spåret. Jäklar vad duktig hon är. Vi har inte jobbat med det på flera månader då hon blev ordinerad burvila i ca 4 månader, och på den tiden körde vi endast skogsspår. Vi provade köra ett hårt spår på grusväg med henne, för att se hur mycket hon egentligen klarar av och behärskar, och det fixade hon ju galant. Hon jobbar lugnt och noggrant i spåret vilket är fantastiskt roligt att se. Det enda problemet vi har är att spåret i sig är den största belöningen hon kan få. Hon spårar inte för att hitta leksaken i slutet, eller för att få den där bollen kastad mitt i spårarbetet som belöning för ett klockrent spårarbete. Hon spårar för att spåra. Detta har gjort att vi måste hitta en belöning som hon gör allt för, som gör att hon faktiskt ser det som en belöning. Just nu tar vi bara ut henne från spåret, klappar om henne, ger henne godis alternativt leker med någon av hennes tidigare favoritleksaker, men det är liksom inte tillräckligt. Vi vill inte hamna i en situation där hon ser det som en bestraffning, istället för en belöning. När Epic hittar leksaker i spåret skiter hon fullständigt i det och bara tittar på husse när han belönar hennes arbete, för det enda hon vill är att fortsätta spåra.

Medan spårarbetet med Epic går fantastiskt bra, går lydnaden inte riktigt lika bra. Hon tycker inte lydnaden är speciellt rolig. Hon blir tvärloj så fort vi lägger in ett lydnadsmoment i träningen. All annan träning tycker hon är kul, men lydnaden är inte hennes starkaste gren. När inte ens hennes favoritleksaker kan få henne tillräckligt motiverad, då har vi arbete framför oss… Så att säga. När hon var yngre var lydnaden det bästa hon visste, och numera har det svängt lite. Hon hade dock sitt första löp i slutet av juli, så det kan vara så att hon är lite loj på grund av det. Men samtidigt är det bara i lydnaden som detta märks av i sådana fall, vilket i mitt tycke bör anses en aning märkligt. Atlas å andra sidan, har börjat få upp intresset för lydnaden igen. Han har varit riktigt taggad de gångerna där vi jobbat på det i en lugn och trevlig miljö. Men, i och med att han tröttnade på det så tog vi en paus i vintras/tidig vår och har efter det inte tränat på ett endaste lydnadsmoment, så jag tänkte att jag här i veckan ska gå igenom alla lydnadsmoment med honom lite snabbt för att se hur mycket han minns och vad som fortfarande sitter för att sedan börja fokusera på lydnaden igen. Den här gången ska vi koncentrera oss på lek och glädje, för att  verkligen hålla honom taggad även fortsättningsvis. Och den dagen jag märker på honom att han verkligen älskar lydnaden, kommer jag att börja träna lite smått på apportbocken igen. Det var ju trots allt när jag började med den, som intresset för lydnaden bara försvann…

Löptik & en översexuell hane

De senaste dagarna har Epic betett sig lite märkligt… Hon har till exempel börjat ”hacka tänder”, ni vet som hanar kan göra i närheten av löptikar, och igår under kvällspromenaden kissade hon även 3 gånger. Vanligtvis under liknande promenader kissar hon endast 1 gång, så 3 gånger är mycket för henne. Imorse såg jag en fläck i vardagsrummet som såg ut som blod, så jag torkade upp det och bad sedan Liam att lyfta upp henne så att jag kunde kolla om hon möjligtvis börjat löpa… Det hade hon… Jippie, tänkte jag medan jag föreställde mig livet de kommande tre dagarna med en löptik under samma tak som en hane med diagnosen ”översexuell”. Som pricken över i:et åkte Liam till Stockholm strax efter det, så är nu gräsänka till och med tisdag kväll. Jag slängde in Epic i bilen för att sedan åka bort till den lokala djuraffären i grannbyn för att inhadla en löptrosa, men väl framme har de såklart stängt på söndagar… Ja, att jag inte tänkte på det, jag vet ju att de håller söndagsstängt varje vecka… Jag tänkte först om jag skulle ta en sväng till Umeå, men insåg sedan att jag faktiskt lämnat Atlas ute i hundgården och ville inte lämna honom där alldeles för länge… Jag har istället valt att spärra av här inne så att jag slipper våttorka 140 kvadratmeter hus uppdelat på två våningar samt lämna in alla mattor för kemtvätt efter att jag varit tillbaka till djuraffären imorgonbitti 🙂

För att underlätta för Epic nu när hennes första löp anlänt tänkte jag att vi skulle öka på motionen något under denna tid, så att hon får tänka lite på annat och dessutom bli tröttare än vanligt. Under eftermiddagen tog vi därför en långpromenad hon och jag, runt byn där vi bor. I ett relativt långsamt tempo betade vi av cirka 6 kilometer på 90 minuter, inklusive 2 vattenpauser utmed vägen. Precis som under kvällspromenaden igår kissade hon mycket mer än vanligt idag. Det här med att hon löper sätter sina spår, hon kissade hela 7 gånger under denna promenad, vilket är helt otroligt med tanke på hennes vardagliga rutiner. Det har varit mycket hundar ute idag, vi har inte mött en enda hund men sett en hund på säkerligen var femte tomt vi passerat. En hund har också sprungit ut från en tomt för att hälsa på Epic, men då Epic inte ska hälsa på främmande hundar valde vi att inte möta utan endast stå helt stilla för att se om husse tänkte kalla in sin hund. Han ropade på den, men den lyssnade inte. Han kom därför gåendes och försöka få in sin hund, vilket uppskattades. Hunden ifråga var snäll men Epic ville inte, och ska som sagt inte, hälsa på andra hundar så det blev lite fel i alla fall tyvärr. Innan husse hann fram gick den andra hunden fram och försökte hälsa på Epic, vilket hon tydligt visade inte var av intresse. Epic är inte jätteintresserad av främmande hundar, och jag har nu konstaterat att intresset inte blir större direkt under löp, haha. Mannen ifråga bad om ursäkt, och förhoppningsvis kommer de att ha bättre koll på hunden nästa gång 🙂 Vi fortsatte vår promenad i det fina vädret, och jag njuter varenda sekund av att promenera med henne, då hon är så otroligt trevlig att ha att göra med. Epic har varit lite ynklig och ”mammig” idag, vilket har gjort att hon velat ha mer uppmärksamhet än tidigare och vill väldigt gärna vara nära en 🙂

Atlas och Tess har varit ute i hundgården i stort sett hela dagen, och när klockan började närma sig 21:00 kände jag att det nu är dags att ta in hundarna. Men då kom jag på, Epic löper ju faktiskt…. Lika bra att låta hundarna jobba, eller framför allt Atlas, innan jag släpper in dem under samma tak. Jag valde därför att gå en kort dw-runda uppe i motionsspåret här i byn, då hundarna inte kört dw på ett tag nu. Vi åker upp och allt är frid och fröjd, inte en människa i närheten. Skönt, då kanske jag kan släppa dem och ta lite fina bilder, tänkte jag. Efter uppvärmning var det dags att sätta på kättingarna på hundarnas selar, och det var det jag märkte det…. Ungefär tusen myggor flockades runt mig, och säkerligen ännu fler runt hundarna. Självklart är själva haken på kopplet som sitter fast i kättingen för liten för att kunna spännas fast i selen (selarna är nya), så där står jag och försöker komma på någon suverän lösning på kättingproblemet med den största mängden av myggor runt omkring mig jag någonsin skådat. Slutar med ett dubbelknut i all hast för att bara komma vidare och hålla oss i rörelse hela tiden. Vi skulle bara gå 1,5 kilometer, och det var nog den värsta 1,5 kilometern jag någonsin promenerat. Informationen om att motionsspåret låg i ett träsk var någonting jag aldrig tagit del av, så då kanske ni förstår hur otroligt jävla mycket myggor det var. Nästa gång det står dw på schemat, ska det ske dagtid alternativt på helt annan plats, för förföjd av tusen myggor tänkte jag inte bli igen. Väl hemma igen är de trötta och nöjda trots allt, och inget pipande eller större intresse för Epic finns där heller 🙂

 

Framsteg

Sedan vi flyttade till Norrland har hundarna blivit mycket mer balanserade och harmoniska, det känns som att det inte bara är jag som trivs utan även hundarna. Här får hundarna vara ute hela dagarna, då vi har en stor hundgård på hela ena sidan av huset. Vi har en stor tomt att träna på, och jag tycker att det är så himla skönt att ha möjlighet att träna hund även på hemmaplan. Vi bor i en by mitt emellan två lite större städer, vilket gör att det är väldigt lugnt och folktomt under kvällarna och jag har då hela byn för mig själv för promenader och annat kul. Det finns inte mycket att klaga på här uppe. En sak som är säker är att, som det känns nu, kommer jag aldrig någonsin att flytta tillbaka till huvudstaden. Livet på landet passar mig så mycket bättre.

I början när vi flyttade upp var Tess inte alls speciellt fascinerad av hundgården, hon ville hellre vara med mig och Liam och hade inte alls någon lust att sitta där ute med sina småsyskon. Hon stod och ”stångade” mot gallret vilket gjorde att hon fick som ett skrapsår på nosen, stackaren. Numera tycker hon att hundgården är helt okej, hon vill fortfarande vara mycket med mig och Liam men har inga problem med att vara i hundgården om det skulle behövas. Oftast är det när vi varit och simmat eller om hon blivit väldigt smutsig, som hon får sitta där ute och torka tills smutsen fallit av 🙂

Ni vet den där känslan när allt bara faller på plats, när poletten trillar ner? Ja, det har precis hänt här hemma. I början av april började vi att träna hundarna till att lugnt och sansat promenera i grupp. Att ha med Tess från början var en dålig idé, med tanke på att hon stör sig något otroligt på Atlas & Epic när de springer runt och leker precis runt henne. Precis så var det i början, de bara lekte och drog sönder mina armar till den graden att jag och Liam fick promenera dem separerade för att överhuvudtaget orka promenera dem. Jag har till och med valt att promenera dem en och en emellanåt. Men plötsligt händer det. Jag har alltså lite då och då de senaste 3 månaderna jobbat på att få dem att lugna ner sig och promenera i grupp, och jäklar vad frustrerande det har varit. Men så igår så bara gick allt exemplariskt. Jag tog ut Atlas & Epic, och de var hur snälla som helst… Atlas som har en tendens att ”ligga på” i kopplet, utan att nödvändigtvis dra, har i stort sett slutat helt med det och Epic går som en klocka. Äntligen. Nu ska jag bara se till att de befäster det här nya trevliga beteendet och sedan ska jag introducera Tess. Varför jag vill befästa beteendet innan jag tar in Tess är för att jag misstänker att Epic kan bli lite sprallig av att ha ”storsyster” med sig, då hon tycker att det är fruktansvärt roligt att hoppa och slicka henne i ansiktet… Hon låter ju så roligt då, haha 🙂

Vi har även ägnat oss åt både drag, rally, lydnad och några varv på golfbanan, men framför allt har vi bara lutat oss tillbaka och njutit av lugnet.. 🙂 Nu under resterande tid av juli ska jag och Atlas ladda upp inför träning och samarbete, för den 2a augusti påbörjar vi vår rallylydnadskurs här i byn (jajamen, vi har lyxen att ha en aktiv hundinstruktör bara runt knuten) 🙂

Ringrostig matte

Denna har dag har varit en dag fylld med massor av olika känslor. Jag började dagen med att vinka av sambon som var tvungen att åka ner till Stockholm för jobb, och tyvärr är han borta tills på fredag nästa vecka. En väldigt lång tid som av olika anledningar kommer att kännas jobbig, självklart saknar jag honom jättemycket redan. Efter att han åkt var det dags för mig att planera dagen, fullspäckade dagarna gör ju faktiskt att dagarna går snabbare. Jag började med att kratta ihop alla dessa lövhögar som låg över hela tomten och samlade dem till några få stora istället. Jag kände att jag behövde lite mer utrymme i trädgården till min och Atlas rallylydnadsträning som under dagen skulle komma att ske. Sedan satte jag mig på bron för att gå igenom vilka skyltar som förändrats/tagits bort/lagts till i nybörjarklassen. Jag gick ju en rallylydnadskurs med Tess när hon var yngre, så jag köpte skylthållare och alla skyltar i de olika klasserna, så jag tänkte jag skulle ta bort de som inte längre var aktuella. Jag märkte däremot att skyltarna inte har förändrats någonting över huvudtaget, men att de har lagts till några stycken. Jag satte ner alla skyltarna på varsin sida av skylthållarna och ställde upp de som så att de skapade en allé ute i trädgården. Idag har vi inte tränat på hela banor, utan vi jobbar med skyltarna en och en för att se att de sitter någorlunda innan jag börjar med banträning 🙂 Atlas var idag, till en början, lite loj. Det har säkerligen med värmen att göra dock, för så fort vi enbart höll oss i skuggan blev han taggad till max och tyckte det var superkul. Jag har inte sett den där svansen vifta så mycket som den gjorde idag på evigheter. En superbra känsla verkligen som jag hoppas innerligt håller i sig. Momenten i nybörjarklassen tycker jag att han gör riktigt bra. I och med att jag i min hundträning använder händerna mycket överlag, är han van att följa mina händer vilket också underlättar en hel del i rallyn. Jag älskar verkligen att jag får prata med honom under tiden, Atlas blir så himla lycklig och det är ju trots allt huvudsaken 🙂 Imorgon tänkte jag att jag ska försöka hitta en bana i nybörjarklassen som jag skulle kunna sätta upp i trädgården, även om vi precis har börjat med rallyn tror jag att han är redo för att börja träna på olika banor! Och framför allt är det väl jag som behöver öva, haha… Jag måste läsa på hur jag som förare ska föra mig på plan, jag känner mig väldigt ringrostig helt ärligt… 🙂

Även lillan har fått jobba på med lydnaden idag. Vi kämpar på med att få ett mer fokuserat samarbete, och att få ner henne på jorden igen 😉 Hon är alltid sjukt taggad på träning, vilket gör att hon är lite överallt emellanåt. Vi har fortsatt att främst jobba med att hålla fotposition, att följa mig, och inte ta så mycket egna initiativ till vart hon tycker att vi är på väg, haha. Det känns lite surt att vi måste börja om från noll, men jag är glad och tacksam över att hon faktiskt är bra igen, att det inte var något allvarligt. Det hade kunnat gott så mycket värre.

Vid 19:00 gick jag ut till förrådet och hämtade min kickbike, jag tänkte att nu när det börjat bli svalare ute kan vi faktiskt ta en kort sväng med kickbiken med Atlas och Epic (en åt gången). Jag började med Epic, som var jätteduktig idag! 🙂 Hon tycker att det är roligare att springa, än att stanna och scanna av sin omgivning, vilket uppskattas till max. Det blir liksom ett trevligare flyt om de inte ska stanna överallt. Jag hade räknat med att hon skulle stanna ganska ofta då hon bara sprungit bredvid kickbiken en gång tidigare, men hon lär sig fort 🙂 Världens bästa tjej är hon!

Atlas däremot… Jag vet inte hur många gånger han har sprungit bredvid, men jäklar vad ofokuserad han var idag… 😦 Han tyckte att han skulle stanna näst intill överallt, vilket blev ganska drygt då vi inte kom någon vart. Efter ett tag märkte jag på honom att han blev allt mer intensiv vid vissa fläckar, och jag börjar misstänka att vi kanske har en tik här i området som löper… Även om han är kastrerad är han ändå intresserad om det finns en löptik i området så klart. Någonting han däremot gjorde väldigt bra idag, var att fortsätta springa framåt trots en massa hundar som stod och skällde på honom från diverse trädgårdar. Atlas som älskar att mingla skötte sig exemplariskt och sprang bara förbi (trots att han gnällde i farten). Vi kom även ikapp en herre som var ute och promenerade med sin lilla chihuahua, men vi stannade till och lät de svänga av mot det håll de skulle innan vi fortsatte vår löprunda. Småhundar är ju liksom det bästa han vet… Han sprang målinriktat åt det håll som denne hund befunnit sig på, men fortsatte ändå framåt hela vägen hem. Trots en halvbra start skötte han sig bra i slutet, och jag är trots allt lite stolt över honom 🙂