”På liv & död”

Med dryga 20 grader ute har vi idag begett oss ner till klippan för bad, vi tänkte vi skulle komma igång med simträningen. Liam beger sig ut med Epic först, men inser ganska snart att man får gå rätt långt för att Epic överhuvudtaget inte ska bottna, då det är väldigt långgrunt. Epic följde snällt med husse ut, men höll sig precis bakom hans ben hela vägen ut. Ingen tuffing direkt, haha. Till slut kom de ut på lite djupare vatten, men då valde Epic att tvärstanna och ville inte ta ett steg längre ut. Hon började dessutom att bli en aning kall, och vi valde därför att låta henne komma in och leka invid klippan istället. Det blev inte så mycket simning för lillan, men att gå i vatten är också träning 🙂

Sedan var det Atlas tur, och jäklar vad lycklig han blev när han insåg vad som komma skall. Han älskar vatten över allt och leker och simmar mer än gärna. Jag hann knappt få på honom långlinan (då klippan ligger rätt nära vägen) innan han sprang ner till vattnet. Han lekte och hoppade runt en stund innan husse tog med sig honom lite längre ut för en simtur. I och med hans kärlek till vatten, var det inte heller några som helst problem att få honom att simma lite 🙂 Han njöt och hade nog kunnat badat i flera timmar om det tillåtits, trots att vattnet inte hunnit bli speciellt varmt ännu. Men vad gör väl det, Atlas badar året om och passar på så fort matte tillåter. Även Atlas fick leka av sig lite innan det var dags för Tess tur.

Tess, vår knäppa hund, tyckte också det var trevligt att få bada med husse. I alla fall till en början, innan det enligt Tess blev på liv och död. Hon gör som hon alltid gör när man kommer ut på för djupt vatten, hon försöker rädda en genom att bita tag i kopplet och dra upp en. På somrarna när jag och Tess badar, simmar vi ut en bit, och sedan tar jag tag i hennes sele och blir dragen in till land. Tyvärr så hann inte Tess och husse tillräckligt långt ut för att Tess skulle få simma något idag, men kämpa, det fick hon göra, haha 🙂 Efter att hon räddat husse fick hon springa efter pinnar ett tag innan det var dags att bege oss hemåt 🙂

Livet på landet

Tess & Atlas nya DW-selar har äntligen kommit! Jag beställde ju dem för rätt länge sedan, men tyvärr var de lite små så var tvungen att skicka tillbaka dem för att få dem fixade… I och med att företaget jag beställde ifrån justerar selarna i mån av tid, har det tagit ett tag att få tillbaka dem… Och jag som har så svårt för att vänta! ^^ Men, nu sitter de verkligen så himla bra, är sjukt glad över att hon lyckades justera dem så pass mycket att de nu sitter perfekt! Atlas gamla selen tänkte jag nu använda på Epic för att vänja henne vid själva selen, innan jag i höst beställer en måttbeställd till henne. Hon är ju faktiskt bara 10 månader, och vill vänta tills hon åtminstone fyllt 1 år innan jag börjar med lätta vikter (och då mest för att vänja henne vid ljudet och att något släpar bakom henne). Epic passar ju himla bra i mörkgrönt/militärgrönt, och självklart ska en DW-sele i denna färg beställas så fort det är dags 🙂 På vägen hem från byn tog vi reda på var motionsspåren ligger, så inom en snar framtid ska vi bege oss ut på vår första dw-runda i de norrländska skogarna 🙂

Livet på landet är ju alldeles underbart, jag måste bara säga det. Längtar inte tillbaka till Stockholm ens för en sekund, och hundarna älskar livet här. Vi har ju hundgården som sitter på hela ena sidan av huset, där hundarna som sagt stortrivs! Eller i alla fall Atlas & Epic, Tess tycker fortfarande att det är trevligare med mig och Liam, om man säger så 😉 Idag har jag och Liam jobbat ute i trädgården hela dagen, vi har krattat löv, städat ur garaget och sågat ner äppelträdet som stod mitt emellan huset och garaget. Att ha ett äppelträd kan folk säkert tycka är fantastiskt och så vidare, men att ta hand om all denna frukt som till slut hamnar på backen… Nej, det är inte försvarbart. Till en början fick Tess vara lös med oss på tomten, men efter att hon skällt ut grannen för att hon vistas på sin egen tomt (jajamen, Tess har inte förstått var tomtgränsen går) så åkte hon in i hundgården. Kan man inte sköta sig, får man tyvärr inte längre vara med…. 🙂 Skönt dock att hon verkade trivas många gånger bättre denna gång, även om hon såklart höll ett öga på oss konstant medan småsyskonen lekte 🙂

 

 

Händelsernas månad

Den senaste tiden har det hänt så himla mycket. Epic har varit på sitt andra ortopedbesök, där nya röntgenbilder togs för att se hur hennes höft har utvecklats. Denna gång var de tvungna att kalla in en specialist, då det var svårt att avgöra för en ”vanlig” veterinär. Det konstaterades att höften, trots allt, ser bra ut och att hon troligtvis skadat en muskel eller dylikt. Det finns ju trots allt en hel del mjukdelar som sitter precis där hon verkar ha ont, och det är svårt att veta exakt vad det beror på utan att göra en djupgående utredning. Nu, en månad senare, har hon blivit mycket bättre. Hon haltar inte, hon piper inte, hon kan vara ute och springa av sig och leka, om än försiktigt, med Tess och Atlas. Hon är fortfarande lite stel, men det går åt rätt håll. Smärtstillande har hon inte gått på sedan det senaste veterinärbesöket, den 23e mars 🙂 Nu kan vi snart börja sätta henne i aktivitet igen! Lydnaden gör henne så himla taggad, vilket gör att hon i vissa moment vrider om höften lite fort… Hönsmamma som man är, så blir man ju lite orolig över att hon ska få ont igen… Jag tänker att vi får börja om med alla moment på kortare avstånd, så att hon inte hinner komma upp i samma hastighet, samt göra alla moment lite lugnare och försiktigare tills hon är helt återställd 🙂 Spår däremot kan vi absolut ägna oss åt, och diverse olika motionsformer 🙂 Sist vi spårade hade hon glömt en del, men hon är nog snart tillbaka igen 🙂

Sedan har vi Lyra, älskade hund, som nu är omplacerad. Vi har hittat ett jättebra hem till henne, där både Lyra och hennes nya ägare verkar stormtrivas med varandra. Hon bor numera på en hästgård i Jämtland där hon får vara ute hela dagarna, och leva som gårdshund. Självklart saknar vi henne, men samtidigt kunde vi inte hitta ett bättre hem till henne.

Vi har även flyttat upp till Norrland, en flytt som kommer att göra mig gott. Än så länge trivs jag som fisken i vattnet, och även hundarna älskar livet här. Vi har bland annat en hundgård som framför allt Atlas & Epic bara älskar, släpper vi ut dem i trådgården springer de direkt till hundgården för att bli insläppta, haha 🙂 Enligt Epic är det mer värt att få vara ute och leka med Atlas och spana på grannarna även om hon fryser lite, än att få vara inne med mig, Liam och Tess. Lillan får därför ha täcke på sig, vilket hon i vanliga fall hatar men som verkar duga ute i hundgården, haha 🙂 Tess då… Ja, alltså hon älskar ju att få hänga med mig och Liam, att sitta ute  i hundgården med de andra hundarna när jag och Liam är inomhus eller fixar med andra saker, är inte hennes grej. Hon har stått och puttat på stängslet till hundgården med nosen, så att hon fått ett sår där… Numera får Tess vara med oss hela tiden, så är vi inomhus, är hon det med. Hon är ju trots allt lite mer av en sällskapshund 🙂 I övrigt har vi mest packat upp kartonger den senaste veckan, och hundarna har hängt med och varit väldigt nyfikna på vad som kan finnas däri. Aldrig är man ensam, och skönt är väl det 🙂

Atlas & Epic blir väldigt trötta av att sitta i hundgården, de leker för fullt och spanar på grannarna, men jag skulle aldrig ha dem ute i regnet. Häromdagen tog jag därför en paus i upp-packandet av flyttkartonger och tog istället en sväng på kickbiken med Atlas & Epic! Först med Atlas, som har gjort det några gånger, och sedan med Epic som aldrig någonsin haft varken dragsele på sig eller sprungit bredvid en cykel förut. Jag var lite osäker på hur hon skulle reagera på selen, om vi överhuvudtaget skulle ta oss framåt då hon med andra selar gör allt för att få av den, men hon var riktigt duktig faktiskt! Mattes yngsta stjärna fortsätter att leverera 😀  Även om hon korsade precis framför cykeln en gång (tur att matte var beredd) och att hon gärna springer och nosar bredvid vägen istället för att hålla sig nära mig, så var hon duktig. Påminner man henne om hennes position så kommer hon tillbaka på en gång, hon är så otroligt uppmärksam och vill gärna vara till lags… 🙂 Jag ser fram emot att sätta henne tillsammans med Atlas i draget senare när hon blivit lite äldre 🙂 Än så länge får de båda nöja sig med att springa bredvid, då vi inte har hittat någon bra skogsväg att träna drag på än 🙂

Ortopedbesök 1

I fredags var vi hos ortopeden med Epic. Det kände igenom henne vilket hon inte alls tyckte var roligt, hon tyckte hela situationen var jobbig och dessutom var hon ju trots allt smärtpåverkad. Hon pep till några gånger, och regaerade på samma rörelser som hon gjort tidigare. Det konstaterades också att hon inte är lika bra musklad på höger sida, även om det inte skiljer jättemycket. Så här långt har vi inte fått någon mer specifik information än vad vi fick vid veterinärbesöket en vecka tidigare. Ortopeden går sedan ut för att gå igenom hennes röntgenbilder från veterinärbesöket, och kommer sedan in och säger att man kan se vissa avvikelse som skulle kunna tyda på att någonting är fel uppe i höften, och att det är därför hon har ont. Det går dock inte att utesluta att smärtan sitter någonstans, då det finns så otroligt mycket olika mjukdelar och ligament precis där. Dessutom kan avvikelser vid höftröntgen ses hos unga hundar då de faktiskt inte har vuxit klart, men då brukar smärtan å andra sidan inte vara speciellt utmärkande och dessutom gå över efter bara några dagar. Vår lilla Epic har nu haft ont i över 5 veckor och är fortfarande ordinerad strikt vila. Det här känns ärligt talat inte alls bra och jag försöker hålla hoppet uppe om hon snart är hundra procent återställd.. För att på något sätt kunna utesluta att problemet sitter uppe i höften har vi bokat in en ny tid den 23e mars, där vi ska ta nya röntgenbilder för att se hur denna avvikelse man tidigare kunnat se har utvecklats.

Vid veterinärbesöket fick hon Rimadyl utskrivet, vilket hon tyvärr blev jättedålig i magen av, och fick nu Previcox (smärtstillande och inflammationsdämpande) utskrivet som ska vara skonsammare mot magen. Detta ska sluta ges 3 dagar innan nästa ortopedbesök. Nu hoppas vi att denna medicin fungerar och att vi snart kan få hitta på lite lugnare aktiviteter med lillan. Det gör ont i hjärtat att inte kunna ge henne det hon behöver, oavsett anledning…

Trots att vi har lillan hemma som av ortoped är ordinerad strikt vila, måste ju faktiskt de andra två få komma ut och röra på sig. Epic har därför fått vara ensam hemma, vilket i och för sig är bra träning det med. Just ensamhetsträningen känns viktig för mig. Vi tog därför med oss Atlas & Lyras bort till motionsspåret för en promenad på lite drygt 4,8km. Superduktiga var de, precis som vanligt… Mycket längdfärdsåkare mötte vi, men vi satte dem bara ner i kanten av spåret och lät de passera. Varken Atlas eller Lyra bryr sig nämnvärt, kanske har de börjat vänja sig vid det här laget 🙂 Atlas är fortsatt snabb i inkallningen och har, trots Lyras närvaro, varit otroligt kontaktsökande. Han utvecklas väldigt mycket just nu och det märks att han börja landa i sin ålder så att säga, man brukar ju säga att de inte mognar förrän runt 3-årsålder.. 🙂

Långpromenad med fokus på hundmöten

Efter gårdagens promenad insåg jag att vi måste börja träna en del med Lyra just när det gäller hundmöten. Det är väldigt frustrerande att ha de alla i grupp, när en av dem inte riktigt fungerar i hundmöten, det försvårar en del. Idag bestämde jag mig därför för att ta en långpromenad med bara Lyra, för att kunna fokusera på just hundmöten. Även koppelträning har vi ägnat oss åt, då hon av någon anledning glömt hur man gör idag. Hon var inte klockren igår heller, men när det bara är hon och jag som är ute och går brukar hon vara väldigt trevlig att promenera med. Tyvärr fick vi inte jättemånga hundmöten idag. Vi fick tre stycken inom de första 200 metrarna, men sedan fick vi inte ett enda hundmöte förrän på vägen tillbaka. Kändes lite märkligt att inte få ett enda hundmöte en söndag eftermiddag under hela 2 timmar och 30 minuter… Men men, där emellan kunde vi istället fokusera på koppelträning och att strunta i människor på långfärdsskidor! 🙂

De första hundmötena gick faktiskt rätt bra måste jag säga. Det absolut första var en äldre dam och hennes lilla papillion som bor i samma område som oss, som Lyra inte är jätteförtjust i. Hon började morra redan på avstånd, men efter att ha avlett henne från hunden och gått av vägen en bit för att lämna avstånd, slutade hon morra. Precis när hunden började närma sig för att faktiskt passera oss försökte jag få henne att lägga fokus på en korvbit istället. Den där korvbiten var inte överdrivet intressant i hennes tycke, men den fungerade så pass bra att hon gärna ville ha den om jag i stort sett placerade den i munnen på henne, haha. Inget morr, inget skall. Hundmöte nummer två gick till på samma sätt, men efter att hunden passerat var jag lite snabb att fortsätta promenaden vilket gjorde att hon skällde en gång. Lyra är inte omöjlig, man måste bara ta ut avstånd till den andra hunden och avleda henne. Nästa gång ska jag ta med en leksak däremot, för att få henne att släppa fokus på den förbipasserande hunden helt och hållet.

När vi kommit bort till spåret släppte jag henne ganska omgående. Jag vet ju att det är en del folk ute på långfärdsskidor nu för tiden, men vi gick ju där samma tid igår och fick inte många möten överhuvudtaget… Jag släpper henne, och precis då kommer det någon bakifrån. Jag ropar på henne, och efter att ha skuttat runt i snön en stund medan jag får lite smått panik då jag ser att mannen på långfärdsskidor kommer allt närmre, kommer hon till slut tillbaka till mig. Jag kände att det var väl kanske lika bra att koppla henne en stund till, tills vi kommit in på 5-kilometersspåret. Tur var nog det, för det kom ärligt talat folk på långfärdsskidor 1 gång i minuten. Lyra brydde sig inte nämnvärt, om än lite nyfiken. Hon visade ett visst intresse som fick mig att ändå ta in henne ordentligt till min vänstra sida för att undvika att skrämma de som passerade. Väl inne i spåret släppte jag henne, och som vanligt skötte hon sig galant. Hon är en fröjd att promenera med lös, där är det aldrig några problem. Hon fick springa lös under cirka 3 kilometer, för efter det tar spåret an det på 2,8 kilometer, och då är det bara att hålla kanten för att undvika att bli påkörd av alla dessa människor på långfärdsskidor igen ^^

På vägen hem såg vi tre hundar, men fick endast ett hundmöte. De hundarna som hon bara såg på avstånd var cirka 30-50 meter ifrån henne, och där tittade hon bara och morrade en gång. Där räckte det med att säga ”nej, vi går framåt” för att bryta henne. Hundmötet däremot.. Det tyckte hon var lite jobbigare. Vi gick av en bit från vägen, men när den andra hunden började skälla på henne blev det lite för mycket för henne för att inte skälla tillbaka. Däremot märkte jag att hon faktiskt blev tyst av att bli klappad henne runt nosen av någon anledning… Jag måste prova det igen för att se om det faktiskt fungerar, eller om hon bara blev chockad av att bli klappad just där i ett hundmöte när hon står och skäller, haha 🙂 Alla sätt är bra utom de dåliga, som man brukar säga.

 

En Epic på Rimadyl

Idag var vi hos veterinären med lilla Epic. De kände igenom henne ordenligt vilket hon tyckte gjorde väldigt ont, hon pep och gnällde och ville mer än gärna att veterinären skulle sluta klämma och känna på henne. Veterinären noterade, precis som jag, att felet verkar sitta uppe vid höften då hon visar på kraftig smärta vid stretching. Vi valde att röntga henne då hon redan haft ont så pass länge och redan varit under strikt vila, för att se om de kunde hitta en orsak till hennes smärta. Tyvärr visade inte röntgen på någonting alls, utan om man då skulle gå vidare hade en skiktröntgen varit nästa steg i utredningen. I och med att det inte finns några som helst garantier på att man skulle hitta något, valde vi i samråd med veterinär att istället få en remiss skickad till en specialist i ortopedi för att den vägen hitta orsaken till hennes smärta. Nu väntar vi bara på att otropeden ska kontakta oss så ska vi boka en tid så fort som möjligt 🙂

Nu är vi hemma, och Epic är helt galen. Epic har ju som sagt inte fått göra någonting på cirka en månad på grund av hennes ben, och att då kombinera att hon är understimulerad med att hon nu går på smärtlindring… Ja, ni kan nog alla tänka er hur hennes energi yttrar sig just nu. En understimulerad Epic på rimadyl är inte att leka med! ^^