Köldkramp

Idag på lunchpromenaden med Tess & Atlas märkte jag väldigt snabbt på Tess att hon började bli väldigt kall. Tidigare år, när graderna börjar krypa ner under -10, har hon fått köldkramp i både fram- och baktassar (1-2 tassar åt gången) och jag köpte därför skor till henne. Enda tills idag har det varit ganska varmt här uppe i Norrland, faktiskt inte kallare än -5 dagtid och många dagar runt nollgradigt, men idag när temperaturen visade -17 förstod jag att den här promenaden måste gå snabbt. Tess hann inte mer än att sätta sig och kissa på tomten innan hon började lyfta lite på ena baktassen. Hon försökte gå och bajsa, men hade nu börjat få ont i ena framtassen också, så hon traska runt ett tag för att hon inte kunde sätta sig med alla tassar i backen. Stackars Tess. Efter att hon gjort ifrån sig ordentligt släppte jag bara kopplet, och Tess sprang upp för bron och stod utanför dörren för att invänta mig och Atlas. Väl inne igen hoppade hon upp och lade sig i sitt alldeles egna hörn i soffan ovanpå en filt, och där har hon legat sedan dess.

Jag tog även ut Frodo & Atlas tillsammans, för att börja vänja Frodo med att promenera i grupp. Än så länge har vi för det mesta tagit ut honom själv, mest för att han behöver gå ut mycket oftare än de andra två, men också för att vi helt enkelt inte orkat träna på just det alla gånger då vi redan spenderat halva dagen utomhus. Jag kan ju lova att energin och viljan hade funnits där, om det inte varit så jäkla rått ute, typ om det var strålande sol och 15-20 plusgrader. Först tänkte jag gå runt kvarteret, inte en jättelång promenad direkt, men tillrckligt lång med tanke på att Frodo och jag under den sträckan skulle träna på att inte dra i kopplet trots att han promenerar med Atlas. Jag lät de kissa av sig först utanför huset, och sedan när jag skulle börja promenera vidare, skulle de såklart börja leka i djupsnön istället. Det slutar med att Frodo har svårt att ta sig därifrån, inte för att han sitter fast, utan för att han fått ont i baktassen. Väl därifrån börjar han även lyfta framtassen, så då bestämde jag mig för att vi skulle gå in och värma oss istället. Jag har inte velat klä på honom tidigare då jag vill att han lägger päls för att klara vintern, jag vill ge honom en chans att anpassa sig till kylan innan jag börjar med hjälper. Efter idag har jag dock kommit fram till att vid dagens gradantal behöver han ha täcke, för att sluta få ont i tassarna. Kanske hjälper det 🙂

 

Nyår

Igår var det nyår, den där dagen på året som man fruktar för hundarnas skull. Förra året tog jag och Liam in på Clarion Hotel Arlanda för att helt undkomma fyverkerierna, vilket verkligen var super! Otroligt nöjd, hade det inte varit så att vi flyttat upp till Norrland hade vi bokat rum där i år igen 🙂 Under dagen gjorde vi inte något speciellt, jag hade planerat en massa aktiviteter ute, men i och med snöstormen och vind på 22 m/s kändes det inte alls speciellt lockande längre. Vi stannade inne och kollade på Prison Break istället. Vid 15:00 kom Vicktor med Dutch som skulle få fira nyår med oss, då vi ändå bara skulle vara hemma och anpassa vår kväll efter hundarna och Miriam och Vicktor skulle ha gäster. Vi släppte in Dutch, medan våra hundar var i vardagsrummet avspärrade med kompostgaller. Vi presenterade dem en och en, och alla blev precis lika lyckliga av att få bekanta sig med Dutch 🙂 Även om alla hundarna har träffat Dutch tidigare, så har det skett under träning eller dylikt där de inte fått hälsa på varandra, så att de nu skulle få bekanta sig med varandra ”på riktigt” hade kunnat leda till överslag. Därför presenterade vi dem en och en och så fort vi såg att de båda var avslappnade och vänlgt inställda (alltså i stort sett direkt) bytte vi hund. Efter att de alla lugnat ner sig fick Dutch vara inne i vardagsrummet med oss, för att alla skulle vänja sig vid att vara lugna i samma rum då det var där vi skulle spendera kvällen/natten. Till en början sprang alla runt och skulle nosa och leka med Dutch, och Dutch var duktig på att bjuda in till lek, vilket resulterade i en otroligt lycka när alla faktiskt låg ner samtidigt i 30 sekunder. Då fick man andas ut. De första 2 timmarna var minst sagt intensiva. 🙂

Efter att vi ätit middag strax efter 18:00 var hundarna nu lugna och fina och de låg alla och sov i soffan. Frodo på ena schäslongen, Atlas & Dutch på varsin sida om mig, och Tess på andra schäslongen. De sov några timmar innan det var dags för att servera hundarnas nyårsmiddag, där de alla 4 satt så fint på en rad och väntade på att få äta. Mat är ju någonting som absolut kan trigga igång ett eventuellt resursförsvar, så för att vara på den säkra sidan fick Dutch äta mellan mina fötter (då våra hundar förstår vinkeln och då inte går fram) medan Liam höll koll så att ingen av dem ändå skulle försöka prova. Våra hundar går i regel inte fram till någon av de andra hundarna förrän hunden i fråga har ätit klart och lämnat sin matskål, då byter de matskål och håller tassarna för att kompisen ska ha missat lite i kanten. Men, Dutch tillhör inte flocken och det finns således en risk för en eventuell matkupp som hade slutat i att det inte var Dutch som slutfört sin måltid. Dutch slutförde dock aldrig, utan lämnade cirka hälften. Tydligen har han ätit dåligt även hemma, så ingenting som hade med att han var borta att göra. Inte ens konkurrensen från våra hundar hjälpte. Vi ställde upp matskålen på diskbänken för att kunna erbjuda honom senare, vilket han även då ratade. Vad gör man med färskfoder som tinat upp men som hunden ratar? Man kan ju inte slänga i soppåsen utan att det kommer att börja lukta något så fruktansvärt, det är ju liksom rått kött.. I brist på fantasi fick Tess & Atlas dela på hans mat som var kvar precis innan läggdags.

Klockan är nu 23:55 och alldeles strax kommer fyverkerier att skjutas upp. Vi har vid det här laget dragit för våra tjocka sammetsgardiner för fönstrena och satt på relativt hög musik för att överrösta ljudet av smällare. Klockan slår 00.00 och folk kör igång. De första raketerna gör att Dutch reagerar, han springer fram till kompostgallret och skäller ut dem jäkla fyverkerierna, vilket våra hundar snart hoppar på. Vi bestämde oss då för att höja musiken ytterligare, vilket gjorde att de inte riktigt hörde fyverkerierna. Dutch hoppade upp och lade sig på rygg bredvid Liam i soffan och blev kliad på magen, medan de andra hundarna satt lugnt och stilla och bara tog det lugnt. I låtbytet däremot blev det ju helt tyst här inne i någon sekund, vilket triggade framför allt Atlas till att skälla ut dem. I nästa byte hade jag varit och hämtat en tub med mjukost för att kunna distrahera dem. Nu gick de resterande 15 minutrarna superbra, inga skall, inga överstressade hundar. Dutch var absolut lite småstressad, men att han låg på rygg i soffan och ville bli kliad på magen säger ju ändå att han inte var speciellt rädd trots allt.

Så, hade vi rädda hundar på nyår? Nej, inte ens Tess var rädd trots att några ungdomar för 4-5 år sedan tyckte att det var en vettig idé att tända på precis bakom henne. Hon har varit väldigt rädd, men börjar nu komma över det. Hon noterade vad som skedde, men visade inga tecken på rädsla. Det här är första året hon inte tryckt i något hörn någonstans, så tänk då att det har tagit henne 4-5 år att komma över rädslan.. Atlas tyckte mest att det var irriterande och bad fyverkerierna att fara åt fanders, och Frodo brydde sig knappt överhuvudtaget. Han noterade, men var knäpptyst. Tidigare under kvällen när vi promenerat hundarna, tog sista vid 21:00, hörde man ljudet av något enstaka fyverkeri emellanåt, men det var ingenting som någon av hundarna reagerade på överhuvudtaget. Det var inte förrän det satte igång på riktigt vid 00:00 som någon av hundarna reagerade på ett eller annat sätt.

Avslutningsvis måste jag ändå säga att nyår gick över förväntan, och det känns skönt att för första året på väldigt länge inte ha en hund som visar på rädsla. 🙂

Hunden som inte kunde morra

Ja ni, Atlas har under de senaste månaderna förändrats en del. Jag har fått lyssna till ljud jag aldrig någonsin hört tidigare. Ja, till och med tänder jag aldrig sett tidigare (ja, om jag inte själv bidragit då förstås) har jag nu fått se. Att Atlas, som är hundvärldens minglare, skulle både morra och visa tänder trodde jag aldrig. Jag började helt ärligt fundera kring om han överhuvudtaget var kapabel till det, för under de 3 åren jag har fått äran att vara hans matte är de här saker jag aldrig tidigare fått erfara. Oavsett vilka situationer jag utsatt honom för, oavsett vilka individer han har träffat, har jag aldrig sett tillstymmelse till att något ont skulle finnas i denna individ. Men, sedan Frodo kom in i bilden har han visat att även han kan. Att få hem en valp som är precis lika dryg som han själv var i denna ålder, var ingenting han hade räknat med. Han har dessutom börjat tröttna på att Tess kör med honom, och det har han visat för hela kvarteret. Tess får inte längre springa runt och låta som hon annars ofta gör (det är ju schäfer i damen), åtminstone inte precis bredvid honom när han faktiskt försöker få till lite vila sådär på eftermiddagen. Nej, då säger han ifrån. När det kommer till Frodo är han inte alls lika hård på det här med att få lite lugn under vilan, det är till och med okej att han använder honom som ståbräda lite snabbt när han ska upp i soffan till husse. Men det finns en gräns. Kliver han på svansen, då jäklar ska han veta att det där är ett jäkla beteende som inte uppskattas för fem öre. Nej, Atlas har absolut förändrats, men inte till det sämre. Helt ärligt tycker jag att det är bra att han faktiskt säger ifrån om han känner att något inte är helt okej, så länge han håller det på en schysst nivå 🙂

Hundgårdslek

Igår fick Frodo för första gången bekanta sig med hundgården. Att springa in genom dörren var inte några som helst svårigheter, han sprang in och körde varv efter varv och njöt som sjutton. De enda gångerna han stannade upp, var när han skulle verifiera att de ljud han hörde bara var från grannarna som rörde sig på rätt sida om tomtgränsen, så att säga. Inga skall, inga gnäll, bara ett fokus på att ingen obehörig kliver in på gården. Att låta Frodo vara ute en del i rastgården i vår tror jag inte kommer att vara några som helst problem, så lycklig som han igår var när han fick vara där en liten stund.

Även Atlas har fått springa av sig i hundgården, och jäklar vad han har saknat det. Glädjen han utstrålade var enorm. Han sprang runt precis som han alltid gjort, varv efter varv där han drar in rumpan mot bröstet för att ”det ska gå ännu snabbare”, sådär som aussies gör. Han hittade även sitt älskade däck som låg gömd under snön, som han lekte med helt hysteriskt innan det var hans tur att få komma in igen.

Efter att en olycka skett inomhus fick Frodo gå ut i rastgården en andra gång medan jag var inne och städade golvet. När jag släppte in honom i rastgården sprang han först in, för att sedan tvärstanna, resa varenda hår som existerar på den där lilla kroppen och skälla som om han sett ett spöke. Nej, det var bara det där däcket som Atlas fann under snön, som Frodo ännu inte bekantat sig med, haha. Efter att ha skällt ut däcket med allt han har, gick han Frodo och bekantade sig med det där läskiga föremålet för att sedan bli bästa vänner. Även Frodo har insett glädjen det där däcket ändå kan ge… 🙂

 

Valp utan tänder

Nu börjar valptänderna tappas i en jäkla fart, jag börjar nästan undra om han överhuvudtaget har några tänder kvar. De senaste dagarna har han tappat en tand varannan dag, både med och utan hjälp (såsom dragkamp). Jag kan inte minnas att det har gått så här snabbt tidigare, eller åtminstone inte så här intensivt under en kort period, men jag kan inte heller minnas att jag har kampat så mycket med varken Tess eller Atlas som valpar, så kan ju kanske ha med det att göra såklart. Framför allt mina armar och händer är väldigt tacksamma över att de här sylvassa tänderna är påväg ut 🙂 För ca 1,5 månad sedan tappade han alla sina framtänder i stort sett samtidigt, och så här ser han ut då han är tandlös:

Nu när jag tittade i munnen på honom, så börjar han även tappa alla dessa vassa hörntänder, oerhört tacksamt som sagt! Nu kan det inte vara många tänder kvar som ska ut innan jag slipper blodiga händer och blåa armar, haha 🙂

 

Ensamhetsträning

Idag har vi inte gjort så mycket mer än tagit det lugnt. Jag känner att jag efter gårdagens lydnadsträning inte riktigt är tillräckligt frisk än, då jag igår kväll fick tillbaka en kraftig huvudvärk (man får se det positivt, migränen höll sig i alla fall borta även om det var nära där ett tag). Däremot var jag tvungen att åka iväg och handla och då också passa på att panta lite flaskor som legat i köket jag vet inte hur länge, så jag passade på att för omväxlings skull lämna Frodo hemma. Ensamhetsträningen är ändå precis lika viktig som all annan träning, för att jag och Liam ska få ihop vardagen. Vanligtvis brukar Tess & Atlas sitta tillsammans i köket som vi då spärrar av med kompostgaller, men i och med att Frodo emellanåt inte kan låta Tess vara då hon är roligast i världen, fick Tess istället vara i vardagsrummet och killarna i köket. Både Tess & Atlas är trygga med att lämnas ensamma, så då fick Atlas även agera valpvakt. Jag åkte inte längre än till grannbyn, och var borta i cirka 25 minuter. När jag svänger av motorvägen stänger jag av musiken i bilen för att kunna höra om Frodo, när jag börjar närma mig huset, skäller. Jag svänger in på vår gata, och han är knäpptyst. Han börjar inte skälla förrän jag parkerat på garageuppfarten och stängt förardörren, vilket känns helt okej. Dessutom ser jag att Tess ställt sig med framtassarna på fönsterbrädan för att se vad som egentligen försiggår på hennes mark, vilket såklart bidrar till Frodos uppförande. När jag gått upp för trappen och tittar in genom sidofönstret vid dörren, slår Frodo över till vakt och gör sitt bästa för att ”tjuven” inte ska ta sig in, haha. När han sedan inser att det bara var jag, lägger han sig istället knäpptyst vid kompostgallret och bara tittar på mig.

Inne i köket ser det bra ut, mer än att han har lekt med en tom burk från Svenska Djurapoteket. Det känns ändå helt okej, med tanke på att han fortfarande är under träning. Däremot visade han ganska omgående att han behövde gå ut, så jag tog ut honom det första jag gjorde. Jag är ändå glad över att han väntade på att jag skulle komma hem, och att han inte gjorde något inne. Han är trots allt bara 5 månader gammal.

Vi har även under dagen varit ute på en kort promenad i det fina vädret. Äntligen är vintern här, på riktigt 🙂

Gårdsliv & Stockholms Hundmässa

Efter en tid i Stockholm är vi äntligen hemma igen. Liam var tvungen att åka ner för jobb, och vi passade då bo att bo hos hans mor i Knivsta. Vi har ju alltid bott på mina föräldrars landställe tidigare, men att bo i Knivsta är betydligt trevligare. Det är alltid någon hemma så jag slipper vara själv, det ligger ute på landsbygden där de även har hästar och stallet som granne, det finns promenadvägar mellan åkrar som är sådär mysiga och perfekta att promenera med hund på. Denna vistelse har bjudit på en del fysträning, då det bara är 150 meter till närmsta skogsväg. Med tanke på alla intryck som hundarna ändå fått, i form av olika djur (på gården finns det kaniner, marsvin och katter) så har de trots allt ändå fått det de behöver. Denna aktivering har jag varvat med att lägga pärlplattor, spela mobilspel, leka kull, leka kurragömma, rita och läsa för barnen innan läggdags. Det har varit en intensiv tid, men ack så mysig!

I helgen var även hundmässan, och oj vad jag har längtat! Det enda jag egentligen planerat att köpa detta år var en apportbock från lg.apporter och tre fällar till bilen, men det blev en del annat också… Bland annat ett blått lydnadskoppel till Atlas på 120 cm, ett helt nytt BoT värmetäcke för 299:- och en orange spårlina till Frodo 🙂 Vi har även färgkodat bilen och hundarna har fått en varsin vattenskål så att de har tillgång till vatten under längre bilturer. Så nöjd med helgens shopping! 🙂

Att umgås med barn är mysigt, men risken för att man ska bli sjuk är ju också större. Självklart så drog ju jag nitlotten, och har sedan i torsdags drabbats av säsongssjuka (som hon på 1177 så fint uttryckte det) och jag har nu blivit ordinerad skonkost. Förhoppningsvis är man frisk efter 2 veckor (wohoo, det har inte ens gått en vecka än). Med tanke på detta spenderade vi dagen inomhus igår, och istället för träning klippte jag 54 klor och rengjorde hundarnas tänder från eventuell plack och tandsten. Atlas är så himla lätt att klippa klorna på, medan Tess tycker att det inte alls är så kul. Framför allt inte klorna i bak. När det däremot kommer till att göra rent tänderna, är det tvärtom. Tess nästan drar upp läppen själv och sitter tvärstill, medan Atlas måste sitta i husses knä när jag håller på för att minska skaderisken som kan uppstå om han början svänga med huvudet mitt i akten så att säga. Lilla Frodo… Ja, han är valp och han beter sig som valpar gör. Ibland är han kolugn, och ibland så bara dör han av tristess och vill springa därifrån fortare än kvickt, haha.