Inkallning med Frodo

Imorse åkte mina föräldrar hem, efter att ha varit här över jul, så idag har vi fått till lite riktig hundträning. Vi började med Frodo, som suttit med en del överskottsenergi den senaste veckan, och valde att ta en promenad i långlina där vi kunde jobba med inkallningen. Till skillnad från Epic så har inte han den där viljan till att alltid vara nära, utan han är mer lik Atlas (på väldigt många plan förövrigt) vilket innebär att det krävs mer träning då de båda två är väldigt självsäkra och modiga (milt sagt). När jag kom in med långlinan, som jag hämtat ute i bilen, tittade Liam på mig frågande och undrade vad jag skulle med den till. ”Jo”, svarade jag, ”den där lilla Frodo kan vi inte ha helt lös, för han kommer inte att hejda sig från att springa fram i diverse olika möten. Jag litar inte på honom en enda sekund, precis som att jag inte litar på att Atlas skulle hejda sig”. Han har tidigare haft väldigt veka individer, precis som Tess, som har det i sig att alltid vilja vara nära. Detta har ju då också gjort att han är van vid att kunna träna inkallning med med valpen helt lös oavsett ålder. Jag var likadan innan jag köpte Atlas, men sedan fick man en hund som inte var den andra lik och man var tvungen att ta till andra verktyg. 🙂

Nog om det, med sele och lina på begav vi oss ut. Redan från start var Frodo lugn och sansad, vilket han för det mesta är när vi är ute och går, men efter att ha kommit på att den där linan han nu var kopplad i var längre än hans vanliga koppel tog han sig även friheten att springa lite framför. Detta gjorde såklart ingenting, då inkallning stod på schemat och vi då fick anledning att faktiskt kalla in honom. Han skötte sig fint, enda tills vi kom ner till grusplan där motionsspåren tar sin början. Han sprang fram, hoppade, reste den största raggen jag någonsin sett (han påminde lite om en varg där ett tag, skämt åsido) och skällde som bara den. Det enda jag kunde se när jag tittade i den riktningen han skällde, var en hög av skräp som någon dumpat. Vi lät honom därför röra sig fritt för att vi tillsammans, utan att påverka honom alltför mycket, skulle gå fram och utforska. Det tog kanske 10 sekunder, innan ett äldre par kommer gående ut från skogskanten. Det där paret noterade Frodo långt innan vi överhuvudtaget kunde höra att någon annan var där, så kanske är det ett gott tecken inför kommande patrullhundskurs? Att kalla in honom i denna stund var inte aktuellt, han låste sig en aning, och vi fick istället dra in honom i linan för att sedan lugna honom. Paret kom närmre, och i denna stund hade Frodo lugnat sig ordentligt och vi kunde höra damen leende säga ”och jag som är så rädd för hundar, men vad fin han är!”, jag svarade att han inte är så gammal och att allt i den här åldern är lite märkligt, varav hennes man svarar ”ja, jag sade ju att det bara var en valp”. Vi stod och pratade ett tag medan Frodo nu stod vid husse och bara tittade, om än dock inte helt lugn, men nu var det mer en nyfikenhet som visade sig. Precis såhär reagerade Atlas på andra människor och hundar när han var yngre, men precis som Frodo handlade det aldrig om aggresivitet utan en notering som sedan övergick till frustration av glädje.

Vi fortsatte in i skogen och resten av promenaden skötte han sig himla fint. Vi har fått se både sökande av kontakt på eget initiativ och några riktiga tvärvändningar när husse kallat på honom. Han är duktig, vår lilla malle. Väl hemma igen intog han soffläge och vilade upp sig inför kvällen bus som komma skall… Inte en lugn stund med denna här hemma, haha 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.