Hunden som inte kunde morra

Ja ni, Atlas har under de senaste månaderna förändrats en del. Jag har fått lyssna till ljud jag aldrig någonsin hört tidigare. Ja, till och med tänder jag aldrig sett tidigare (ja, om jag inte själv bidragit då förstås) har jag nu fått se. Att Atlas, som är hundvärldens minglare, skulle både morra och visa tänder trodde jag aldrig. Jag började helt ärligt fundera kring om han överhuvudtaget var kapabel till det, för under de 3 åren jag har fått äran att vara hans matte är de här saker jag aldrig tidigare fått erfara. Oavsett vilka situationer jag utsatt honom för, oavsett vilka individer han har träffat, har jag aldrig sett tillstymmelse till att något ont skulle finnas i denna individ. Men, sedan Frodo kom in i bilden har han visat att även han kan. Att få hem en valp som är precis lika dryg som han själv var i denna ålder, var ingenting han hade räknat med. Han har dessutom börjat tröttna på att Tess kör med honom, och det har han visat för hela kvarteret. Tess får inte längre springa runt och låta som hon annars ofta gör (det är ju schäfer i damen), åtminstone inte precis bredvid honom när han faktiskt försöker få till lite vila sådär på eftermiddagen. Nej, då säger han ifrån. När det kommer till Frodo är han inte alls lika hård på det här med att få lite lugn under vilan, det är till och med okej att han använder honom som ståbräda lite snabbt när han ska upp i soffan till husse. Men det finns en gräns. Kliver han på svansen, då jäklar ska han veta att det där är ett jäkla beteende som inte uppskattas för fem öre. Nej, Atlas har absolut förändrats, men inte till det sämre. Helt ärligt tycker jag att det är bra att han faktiskt säger ifrån om han känner att något inte är helt okej, så länge han håller det på en schysst nivå 🙂

Inkallning med Frodo

Imorse åkte mina föräldrar hem, efter att ha varit här över jul, så idag har vi fått till lite riktig hundträning. Vi började med Frodo, som suttit med en del överskottsenergi den senaste veckan, och valde att ta en promenad i långlina där vi kunde jobba med inkallningen. Till skillnad från Epic så har inte han den där viljan till att alltid vara nära, utan han är mer lik Atlas (på väldigt många plan förövrigt) vilket innebär att det krävs mer träning då de båda två är väldigt självsäkra och modiga (milt sagt). När jag kom in med långlinan, som jag hämtat ute i bilen, tittade Liam på mig frågande och undrade vad jag skulle med den till. ”Jo”, svarade jag, ”den där lilla Frodo kan vi inte ha helt lös, för han kommer inte att hejda sig från att springa fram i diverse olika möten. Jag litar inte på honom en enda sekund, precis som att jag inte litar på att Atlas skulle hejda sig”. Han har tidigare haft väldigt veka individer, precis som Tess, som har det i sig att alltid vilja vara nära. Detta har ju då också gjort att han är van vid att kunna träna inkallning med med valpen helt lös oavsett ålder. Jag var likadan innan jag köpte Atlas, men sedan fick man en hund som inte var den andra lik och man var tvungen att ta till andra verktyg. 🙂

Nog om det, med sele och lina på begav vi oss ut. Redan från start var Frodo lugn och sansad, vilket han för det mesta är när vi är ute och går, men efter att ha kommit på att den där linan han nu var kopplad i var längre än hans vanliga koppel tog han sig även friheten att springa lite framför. Detta gjorde såklart ingenting, då inkallning stod på schemat och vi då fick anledning att faktiskt kalla in honom. Han skötte sig fint, enda tills vi kom ner till grusplan där motionsspåren tar sin början. Han sprang fram, hoppade, reste den största raggen jag någonsin sett (han påminde lite om en varg där ett tag, skämt åsido) och skällde som bara den. Det enda jag kunde se när jag tittade i den riktningen han skällde, var en hög av skräp som någon dumpat. Vi lät honom därför röra sig fritt för att vi tillsammans, utan att påverka honom alltför mycket, skulle gå fram och utforska. Det tog kanske 10 sekunder, innan ett äldre par kommer gående ut från skogskanten. Det där paret noterade Frodo långt innan vi överhuvudtaget kunde höra att någon annan var där, så kanske är det ett gott tecken inför kommande patrullhundskurs? Att kalla in honom i denna stund var inte aktuellt, han låste sig en aning, och vi fick istället dra in honom i linan för att sedan lugna honom. Paret kom närmre, och i denna stund hade Frodo lugnat sig ordentligt och vi kunde höra damen leende säga ”och jag som är så rädd för hundar, men vad fin han är!”, jag svarade att han inte är så gammal och att allt i den här åldern är lite märkligt, varav hennes man svarar ”ja, jag sade ju att det bara var en valp”. Vi stod och pratade ett tag medan Frodo nu stod vid husse och bara tittade, om än dock inte helt lugn, men nu var det mer en nyfikenhet som visade sig. Precis såhär reagerade Atlas på andra människor och hundar när han var yngre, men precis som Frodo handlade det aldrig om aggresivitet utan en notering som sedan övergick till frustration av glädje.

Vi fortsatte in i skogen och resten av promenaden skötte han sig himla fint. Vi har fått se både sökande av kontakt på eget initiativ och några riktiga tvärvändningar när husse kallat på honom. Han är duktig, vår lilla malle. Väl hemma igen intog han soffläge och vilade upp sig inför kvällen bus som komma skall… Inte en lugn stund med denna här hemma, haha 🙂

Lunchprommis med Dutch

I och med att min familj är här blir det inte så mycket hundträning, mer än det man kan göra ute på tomten. Det blir inte heller lika fokuserade pass då jag ändå på något sätt alltid måste vara tillgänglig. Imorse skulle dock resten av min familj in till Umeå för att gå lite ärenden, bland annat skulle min far titta på en snöskoter att ha här hos oss (hur bra är inte det?) så att han har lite mer att hitta på när han kommer och hälsar på. Ja, min far som då är 100% stockholmare är inte riktigt lika fascinerad över livet i Norrland, och lugnet som hör därtill 😉

Medan de då åkte iväg en sväng passade jag på att ta med mig Frodo in till grannbyn för en lunchpromenad med Miriam och hennes Dutch. Det här med att promenera med hundkompisar är inte helt lätt tycker Frodo, det är ju så jäkla roligt! Enorm glädje + fokus på matte är en addition som vår 5-månaders malle inte finner helt lätt att lösa. Det började med att han skällde ut Dutch när han kom gående, han ville så gärna hälsa. Då Dutch även är en träningskompis, så lät vi de hälsa. I vanliga fall får ingen av våra hundar hälsa på någon, men med tanke på att vi umgås så himla mycket så har vi godkänt Dutch som en hundkompis till våra hundar 😉 Efter att ha fått hälsa lugnade han ner sig, även om han fortfarande tyckte att hela situationen var oslagbar, och gick väl okej tillsammans med mig. Emellanåt missuppfattade han vem som var ute och gick med vem, men efter att ha gått en 50 meter kom han in vid min vänstra sida och behärskade sig trots allt. Han hoppade en del, men han sprang inte fram. Han höll sig vid min sida trots att han så innerligt ville leka med Dutch som vid det här laget gick lös. Några få gånger blev frestningen för stark och han spring fram och drog i kopplet, men det räckte med att påminna honom en gång var gång och han kom in vid min sida. Med tanke på att Frodo är så himla ung fortfarande, så tycker jag att han skötte sig riktigt bra trots allt. Han gick för det mesta fint bredvid mig, och mer kan jag faktiskt inte begära av lillprinsen.

Premiärtur

Idag har jag äntligen, med lite hjälp, lyckats montera ihop hela sparken som jag fick i julklapp av världens bästa sambo. Det var inte helt lätt att få dit medarna och fotstöden, då de skulle slideas på och kändes alldeles för trånga, men efter att ha hamrar dit dem sitter de numera som berget. Jag skyndade mig ut för att hinna köra en premiärtur innan mörkrets inbrott, så jag rastade Atlas lite snabbt innan det bar iväg. Vi har ju dragtränat rätt mycket tidigare, både på atv och kickbike, så draget i sig är inget nytt för honom men att ha en spark bakom sig var däremot en nyhet som tåldes att diskuteras… 🙂 I början hade han vissa åsikter, han hoppade runt och körde med lekinviter samtidigt som han skällde glatt. Han visste nog inte riktigt hur han skulle reagera, skulle jag tro 🙂 Efter att ha bekantat sig med denna pryl började han springa framåt, och jag försökte hålla balansen på den där sparken som jag aldrig någonsin provat tidigare vilket gick sådär. Ja alltså, de här fotstödet känns större när sparken står still… Efter att ha fått kontroll på vart jag ska sätta fötterna kom första kurvan, där jag var tvungen att hoppa av då jag inte lärt mig hur mycket kraft jag måste lägga på medarna för att svänga. Efter första svägen, och en total sträcka på kanske 20 meter, kände jag att jag hade kontroll över det hela och Atlas sprang som aldrig förr. Jag tänkte att vi skulle ta en högersväng lite längre fram, men Atlas har nog glömt det här med höger och vänster så vi fortsatte helt enkelt rakt fram. Det gick rätt snabbt, man väger ju inte så mycket ståendes på medar ovanpå snö, så att köra lite längre distanser går nog på nolltid 🙂 På väg tillbaka gick det däremot segare, Atlas skulle nosa invid vägkanten och ha sig så jag ringde till Liam som fick komma ut och ropa på honom. Jag rastade honom inte ordentligt innan vi begav oss ut på nya äventyr, så det här med att han ville in till vägkanten var egentligen inte så konstigt och helt mitt fel. Tillsammans med husse sprang han hela vägen tillbaka till huset.

Det här var så jäkla roligt, garanterat det roligaste jag gjort på länge. Imorgon ska jag rasta honom ordentligt innan vi ska ta oss en lite längre dragrunda! 🙂 Förhoppningsvis kommer även bromsen snart (paketet var tydligen uppdelat i två olika leveranser av någon anledning), så jag slipper bromsa med fötterna… ^^

Den 25/12-18

Idag, dagen efter julafton till ära, är man allt lite seg. Idag har vi inte gjort mycket överhuvudtaget, mer än att ta en promenad med två av busarna. Jag, Liam, mamma och pappa tog med oss Tess & Frodo på en promenad på 4,3 kilometer. En härlig promenad i det fina vädret där Frodo visade vad han går för. Han drog lite i början, men fasen vad fort han kom in i det arbete han för stunden skulle utföra. Att inte dra var det han skulle fokusera på hela rundan, men sedan märkte han att om han på eget initiativ bjöd upp till ett vackert fotgående, trillade det ner en liten godisbit. Det där lärde han sig snabbt, och för mig som gick bakom såg det riktigt fint ut. Denna hund är så jäkla rolig 🙂

Vi var ute och gick i nästan en timme, och jag tänker att det absolut kan vara en sträcka som kan fungera vid fysträning under morgondagen! Antingen om man kör DW med Tess & Atlas, eller om jag sätter på snömedarna på min spark (som jag fick av världens bästa sambo i julklapp) och tar en vända med Atlas. Det sista låter ju otroligt lockande, måste jag ju säga… Men då sparkar jag nog bort till grusvägen och kör en repa mot grannbyn istället 🙂

God Jul!

Igår var det ju julafton, och vad är inte en bättre start på dagen än ett lydnadspass i hamnen? Det var riktigt kallt igår och att träna i hamnen utan vantar var ingening jag rekommenderar, så det vart ett kort, men intensivt, pass. Lite fotgående och stadga för Atlas, och fotgående och ”ligg” för Frodo, så satt vi snart i bilen på väg hem igen. Passen gick bra, Atlas var lite ofokuserad stundvis men när han väl koncentrerade sig var han grym. Vi ska fortsätta att träna på nya platser. Jag har jobbat med att få bak honom ordentligt, genom att köra food-drive på honom, för att han ska hitta tillbaka till rätt position igen 🙂 Även Frodo skötte sig bra, och han börjar få in en bra position och en väldigt härlig attityd i fotågendet. Ska bli så kul att se hur han utvecklas sedan när han dessutom börjar få lite tryck i de där björntassarna! 🙂 Han har även levlat upp vad gäller att stanna kvar i liggande position. Trots att Liam satt på huk när han gav kommandot, och sedan reste sig upp, låg Frodo kvar under hela momentet. Lydnaden på den där mallen börjar arta sig 🙂

Vi passade också på, så fort vi kom in, att gå en dw-runda innan jullunchen för att ha nöjda trötta hundar här hemma. I och med att det snöat mycket den senaste tiden, körde vi faktiskt dw på byn. Jag vet att det är asfaltsvägar, men frågan är hur stötdämpningen blir om det ligger packad snö ovanpå? Jag har försökt googla på det, utan att bli klokade. Det står att det går bra att dra på snö, men ej på asfalt. Jag tolkar det som att man därmed kan dra på snötäckt asfalt (om snön är packad), men ej på ren asfalt. DW-rundan igår blev dock lite väl kort, dels för att jag inte visste riktigt exakt hur ”tillåtet” det var, och dels för att jag inte hade jättemycket tid innan jullunchen var klar. Att dra kätting på packad snö (plogad gata) gör ju att kättingen glider något så extremt, så det blev inte mycket dragvikt där inte. Så länge vi faktiskt promenerade och rörde oss framåt skötte sig hundarna väl, men så fort jag stannade till för att exempelvis ta bilder på dem, skulle ju den där schäferliknande hunden springa runt i cirklar. Jäklar så enerverande det var… Min familj är uppe hos oss över jul och stannar till den 30e december, och Tess beter sig ju fruktansvärt fjantigt när framför allt ”morfar” är här. Håller på att bli galen på hur min far skämmer bort och daltar med den där Tess, men jag får väl se det positivt, Tess blir i alla fall lycklig när han kommer och hälsar på 🙂

Hundgårdslek

Igår fick Frodo för första gången bekanta sig med hundgården. Att springa in genom dörren var inte några som helst svårigheter, han sprang in och körde varv efter varv och njöt som sjutton. De enda gångerna han stannade upp, var när han skulle verifiera att de ljud han hörde bara var från grannarna som rörde sig på rätt sida om tomtgränsen, så att säga. Inga skall, inga gnäll, bara ett fokus på att ingen obehörig kliver in på gården. Att låta Frodo vara ute en del i rastgården i vår tror jag inte kommer att vara några som helst problem, så lycklig som han igår var när han fick vara där en liten stund.

Även Atlas har fått springa av sig i hundgården, och jäklar vad han har saknat det. Glädjen han utstrålade var enorm. Han sprang runt precis som han alltid gjort, varv efter varv där han drar in rumpan mot bröstet för att ”det ska gå ännu snabbare”, sådär som aussies gör. Han hittade även sitt älskade däck som låg gömd under snön, som han lekte med helt hysteriskt innan det var hans tur att få komma in igen.

Efter att en olycka skett inomhus fick Frodo gå ut i rastgården en andra gång medan jag var inne och städade golvet. När jag släppte in honom i rastgården sprang han först in, för att sedan tvärstanna, resa varenda hår som existerar på den där lilla kroppen och skälla som om han sett ett spöke. Nej, det var bara det där däcket som Atlas fann under snön, som Frodo ännu inte bekantat sig med, haha. Efter att ha skällt ut däcket med allt han har, gick han Frodo och bekantade sig med det där läskiga föremålet för att sedan bli bästa vänner. Även Frodo har insett glädjen det där däcket ändå kan ge… 🙂