Passivitetsträning

Jakten på en hund som kan köra igenom ett helt lydnadspass tillsammans med andra hundar med hundra procent fokus fortsätter… Ibland känns det lite som ett evighetsprojekt helt ärligt, ni vet när man tar 1 steg fram, och 2 steg bak? När man känner sig ganska värdelös som hundtränare för att man inte lyckas bryta den där hunden som man pratar så gott om, som är så jäkla rolig att arbeta med, men som aldrig visar denna sida på brukshundklubben? Ni vet blickarna man kan få, som att man ljuger och vill verka bättre än vad man är? Ja, det är en jobbig, och ganska frustrerande, känsla.

Jag vet ju med mig att vi inte har tränat tillräckligt mycket i miljöer med andra hundar, att jag hellre har velat träna bara han och jag. Det är det här återkommande temat, att man hellre tränar på sådant som man vet att hunden redan klarar av, för att få det där lilla extra och därmed ett perfekt utfört moment. Han är jättefokuserad och världens roligaste hund att jobba med, när det bara är han och jag, men när det är mycket andra hundar i rörelse runt omkring, blir han ofokuserad. Vi har varit iväg och jobbat med det, men det har ju gått sådär och jag har verkligen känt att vi inte kommer någonstans och att det kräver något så vansinnit mycket energi och tålamod från mig som förare. Jag har skjutit på det, och tänkt att jag tar det imorgon. Men imorgon händer det inget, utan jag skjuter det ännu en dag. Och så vidare. Idag har jag samlat på mig energi och byggt upp ett tålamod för att ta itu med problemet, så jag och Alicia åkte till BK där vi mötte Niki för att köra igenom hundarna. Niki ska köra ett lydnadspass, och jag känner att det nu är dags för lite passivitetsträning med Atlas. Man får passa på när retningen nere på plan inte är alltför stor, så som den hade varit om jag istället hade valt att träna med Atlas när Alicia och hennes lilla Alice körde agility. Jag plockar med mig kycklingkorven från bilen, och vi sätter oss på en bänk cirka 5-10 meter ifrån, och bara tittar på. I vanliga fall brukar han låsa sig helt, och kan nästan stå och skrika emellanåt av frustration, då han så gärna vill mingla med alla hundar han ser. Idag lyssnade han när jag bad honom att sitta ner bredvid mig. Han gnällde lite. Men det var också allt. Vi körde lite kontaktövningar, som faktiskt gick riktigt bra. Han sökte ögonkontakt med mig, även om han fortfarande satt bredvid mig vänd mot Niki och hennes hundar. Han var tyst. Efter en sisådär 10 minuter reser han sig och sätter sig mittemot mig, med ryggen åt dem. Han ville så gärna göra rätt, han fokuserade helt på mig. Den där känslan, när poletten liksom trillar ner… Den är magisk. Vi körde några snabba kontaktövningar för att sedan avsluta på topp!

Idag överraskade han mig, han presterade garanterat över förväntan och jag är heltnöjd med dagen. Fler dagar som denna, och vi kommer snart att ta oss ut på tävlingsplan 🙂

När han tar egna initiativ

Jag och Atlas kämpar vidare med lydnaden, vi tränar inför startklass och hans attityd är störtskön. Vi har börjat organisera våra träningar, brytit ner momenten till delmoment och jag har även köpt en anteckningsbok för att kunna anteckna under pågående träningar. Med tanke på att mitt minne sviker dagligen vill jag inte glömma bort detaljer och småsaker som har gjort att träningen fortskrider, eller små problem som man ibland stöter på som kräver att man funderar kring. Nu när vi verkligen har börjat komma igång ordentligt med träningen märker jag att han inte orkar riktigt lika långa pass som tidigare, men det gör faktiskt inte så mycket med tanke på att våra korta intensiva pass ger så mycket mer nu när jag hela tiden vet vad det är vi ska träna på. När vi åker iväg på träningen varvar vi hundarna, och kör kanske 10-15 minuter per hund för att sedan låta de vila medan den andra hunden kör. Detta gör att vi kan hålla på i 1-1,5 timme, men med korta pass med lika lång vila emellan gör det att han orkar och levererar på topp.

Vi har nu börjat lägga fokus på framför allt vänstersvängar i följsamheten. Han har en förmåga att halka efter och gena i svängen, men med hjälp av hörn (typ väggar, kompostgaller eller dylikt som bildar en 90-graders vinkel) börjar han få med sig rumpan. Vi palltränar också en del för att väcka den där bakdelen. Härom dagen när jag var på brukshundklubben med min kära vän Alicia (jajamen, vi befinner oss i Stockholm för tillfället) märkte jag direkt att vi har tränat för mycket på fjärren. Alicia fick kommendera mig och i inkallningen lägger han sig ner så fort jag vänt upp mot honom, alternativt när Alicia kommenderade. Att träningstävla var så viktigt kunde jag aldrig tro, haha… Igår tränade jag och Atlas därför stadga i sitt, för att i slutet få till några riktigt snygga inkallningar. Det här måste vi öva mer på. Svansen går och han är så taggad att han vill köra på en gång hela tiden, haha 🙂 Med lite stadgaövningar igen är vi dock snart på banan!

De andra momenten tycker jag sitter ganska bra nu, han har börjat komma tillbaka till snygga ingångar vilket känns riktigt bra. Hopp över hinder gör han riktigt snyggt! Även sitt under marsch utför han alldeles perfekt. Apporteringen har vi fortfarande inte börjat med…. Lite ångest över det momentet, men det ska nog gå bra sedan också. Jag har kommit på att jag ska träna in momentet helt annorlunda mot förra gången då det uppenbarligen inte fungerade speciellt bra. Förra gången lade jag mycket tid och energi på att göra den rolig, på att få honom att älska den där jäkla apportbocken. Den här gången ska jag hitta en belöning som han gör allt för, så att han istället känner att det är värt att greppa den där jäkla apporten. Jag tror att det blir bättre så 🙂