Platsliggning

Idag lade vi fokus på platsliggning. Platsliggningen är ett av de moment som vi måste lägga tid på, då han inte längre tycker att det är jätteroligt att ligga kvar speciellt länge. Innan lydnadspausen hade vi uppnått en liggtid på 2 minuter, och skulle egentligen bara utöka tiden för att med råge klara av momentet i LK1. Nu har de ju gjort om momenten en del, och jag konstaterade alldeles nyss (för cirka 5 sekunder sedan) att momentet helt är borttaget nu när de införde startklass. Vad skönt känner jag, då kan vi vänta lite med det momentet och istället lägga fokus på följsamhet, position när han kommer in i både inkallningen och hopp över hinder, finslipa alla momenten och då också börja lägga lite fokus på den där jäkla apporteringen. Men idag tränade vi i alla fall på platsliggning. Vi tränade i cirka 20 minuter bara, och han skötte sig bra trots ösregn. Linförigheten var helt okej, platliggningen gick sådär. Mest för att matte inte har vant sig vid att vi faktiskt måste börja om på noll. Han reste sig några gånger, men nästa gång ska vi verkligen börja om på noll. På riktigt. Men med tanke på ösregn (där vi inte har tränat jättemycket, matte har varit lite för bekväm helt enkelt) och att jag gick för snabbt fram, så skötte sig Atlas bra. Enda tills slutet. Ja, det var ju faktiskt därför vi avslutade precis där.

I slutet valde Atlas att springa bort till grannen. Inte för att de var hemma, utan för att han kände för det. Jag ropade på honom, han lyssnade inte. Jag lockade på honom, han lyssnade inte. Jag viftade med en mjukosttub, han lyssnade inte. ”Nehe”, tänkte jag. Då var det väl dags att gå efter helt enkelt. In i buskar och snor kravlade jag, ingen hund i sikte. Frågar om Liam ser honom, men det gjorde han inte. Tankarna snurrar och går att han snart springer ut i vägen och blir påkörd. Inte för att vi bor vid någon högtrafikerad väl, men för att det är så mycket buskar och snor överallt vilket gör att det inte alltid är lätt att se och hinna reagera i tid om någonting springer ut i gatan. Precis i den sekunden, hör jag Liam ropa och leker rolig med Atlas som står på håll. Till slut kommer han, och jag kravlar ut och möter honom och Liam på gatan. Lättad, men halvnöjd, matte tar med sig Atlas in och väljer att inte lägga en enda sekund på träning mer idag. Inkallning. Inkallning. Det är någonting som bevisligen måste övas mer på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s