Ortopedbesök 1

I fredags var vi hos ortopeden med Epic. Det kände igenom henne vilket hon inte alls tyckte var roligt, hon tyckte hela situationen var jobbig och dessutom var hon ju trots allt smärtpåverkad. Hon pep till några gånger, och regaerade på samma rörelser som hon gjort tidigare. Det konstaterades också att hon inte är lika bra musklad på höger sida, även om det inte skiljer jättemycket. Så här långt har vi inte fått någon mer specifik information än vad vi fick vid veterinärbesöket en vecka tidigare. Ortopeden går sedan ut för att gå igenom hennes röntgenbilder från veterinärbesöket, och kommer sedan in och säger att man kan se vissa avvikelse som skulle kunna tyda på att någonting är fel uppe i höften, och att det är därför hon har ont. Det går dock inte att utesluta att smärtan sitter någonstans, då det finns så otroligt mycket olika mjukdelar och ligament precis där. Dessutom kan avvikelser vid höftröntgen ses hos unga hundar då de faktiskt inte har vuxit klart, men då brukar smärtan å andra sidan inte vara speciellt utmärkande och dessutom gå över efter bara några dagar. Vår lilla Epic har nu haft ont i över 5 veckor och är fortfarande ordinerad strikt vila. Det här känns ärligt talat inte alls bra och jag försöker hålla hoppet uppe om hon snart är hundra procent återställd.. För att på något sätt kunna utesluta att problemet sitter uppe i höften har vi bokat in en ny tid den 23e mars, där vi ska ta nya röntgenbilder för att se hur denna avvikelse man tidigare kunnat se har utvecklats.

Vid veterinärbesöket fick hon Rimadyl utskrivet, vilket hon tyvärr blev jättedålig i magen av, och fick nu Previcox (smärtstillande och inflammationsdämpande) utskrivet som ska vara skonsammare mot magen. Detta ska sluta ges 3 dagar innan nästa ortopedbesök. Nu hoppas vi att denna medicin fungerar och att vi snart kan få hitta på lite lugnare aktiviteter med lillan. Det gör ont i hjärtat att inte kunna ge henne det hon behöver, oavsett anledning…

Trots att vi har lillan hemma som av ortoped är ordinerad strikt vila, måste ju faktiskt de andra två få komma ut och röra på sig. Epic har därför fått vara ensam hemma, vilket i och för sig är bra träning det med. Just ensamhetsträningen känns viktig för mig. Vi tog därför med oss Atlas & Lyras bort till motionsspåret för en promenad på lite drygt 4,8km. Superduktiga var de, precis som vanligt… Mycket längdfärdsåkare mötte vi, men vi satte dem bara ner i kanten av spåret och lät de passera. Varken Atlas eller Lyra bryr sig nämnvärt, kanske har de börjat vänja sig vid det här laget 🙂 Atlas är fortsatt snabb i inkallningen och har, trots Lyras närvaro, varit otroligt kontaktsökande. Han utvecklas väldigt mycket just nu och det märks att han börja landa i sin ålder så att säga, man brukar ju säga att de inte mognar förrän runt 3-årsålder.. 🙂

Långpromenad med fokus på startklass

Idag när Liam åkte iväg till jobbet tog han även med sig Lyra, hon är hos hans farmor nu då jag gärna ville få komma ut och hitta på något med Atlas. Lyra kan ju tyvärr inte vara själv hemma så det är perfekt att vi då har någon som ibland kan hjälpa till att passa henne några timmar 🙂 Jag & Atlas har idag varit på långpromenad, där vi fokuserade på startklassen i lydnad. Även lite koppelträning, då han inte alltid är helt perfekt, haha.. I början av promenaden var han rätt jobbig, han drog som en tok och sprang kors och tvärs. Han lugnade dock ner sig med tiden och gick helt okej så fort vi började närma oss spåret.. Vi fick ett hundmöte på väg dit också, där han skällde en gång innan jag bröt honom. Jag är så van vid att han aldrig skäller på andra hundar nu för tiden, han kan absolut gnälla och vilja hälsa, men skäller är det väldigt sällan han gör. Vi hade en del problem med just hundmöten tidigare, då han stod och skrek av frustration så fort han såg en annan hund, så jag är väldigt nöjd och stolt över honom att han blivit så pass bra som han ändå är nu 🙂

Väl framme vid spåret hade jag förväntat mig en del möten med långfärdsåkare precis som under de senaste gångerna vi promenerat där, men den här gången var det väldigt lugnt. Jag kom senare på att det faktiskt är tisdag idag och kanske är det därför jag endast mötte en av dem, en pensionär som även han passade på att vara i spåret under dagtid en vardag som denna 🙂 Atlas är absolut nyfiken på dem, och skulle gärna utforska situationen närme om han fick, men det är ingenting han lägger någon vikt vid så fort de passerat. Superskönt att han äntligen börjar bli så pass vuxen att allt runt omkring inte är så himla intressant längre 🙂

Så fort vi kommit in i spåret släppte jag honom, och han har fått springa lös alla 5 kilometer då vi knappt fått några möten idag. Han har varit så otroligt duktig, inte sprungit iväg mer än max 5 meter från mig och 80 % av tiden på eget initiativ promenerat på min vänstra sida. Visst att han har blivit duktig lös, men jag trodde inte han skulle vara sådär grym idag… Riktig stolt över honom! 🙂 Vi har då fokuserat på startklassen i lydnad idag, och har övat på momenten ”sitt under marsch”, inkallning och fjärrdirigering. Även lite fritt följ mellan momenten 🙂 Sitt under marsch är ett moment de har ändrat på, så nu för tiden ska man gå med hunden i fotposition, stanna så att hunden sätter sig ned, ta ett varv runt hunden och sedan fortsätta gå med hunden i fotposition. Detta gick superbra och är ingenting som vi någonsin övat på, men inte heller någonting som vi kommer att behöva lägga någon större vikt kring. Fjärrdirigeringen har i vanliga fall inte varit några konstigheter, och det var det inte heller i början på promenaden, men efter ett tag fick han för sig att han skulle komma in på inkallning istället för att lägga sig ned, knäpp som han är. Kanske för att han kommit på att han belönas när han kommer in nära mig hela tiden då han är lös, så lyssnade han nog inte när kommandot gavs utan gjorde bara som han brukar göra.. Vi får öva mer på det där tror jag, på kortare avstånd till en början 🙂 Vad gäller inkallningen kan han den, men idag tycker jag att han har slarvat en aning med hur han sätter sig. Han har under många inkallningar satt sig väldigt snett, vilket inte riktigt är optimalt… Jag tror att vi ska hyra hallen sedan och finslipa i vissa av momenten, så att de verkligen sitter sedan. Då kan vi även jobba med apportbocken, som han inte alls tycker är speciellt spännande… 🙂

På vägen hem från spåret har han varit klockren i koppel. Han har gått bredvid mig hela vägen hem, inte dragit, inte flängt… Han var väl trött antar jag, vi gick trots allt 10,2 kilometer. Även i hundmötena vi fick på vägen tillbaka höll han position. Där och då kände jag igen pojken min, precis så ska han göra.. 🙂

Långpromenad med fokus på hundmöten

Efter gårdagens promenad insåg jag att vi måste börja träna en del med Lyra just när det gäller hundmöten. Det är väldigt frustrerande att ha de alla i grupp, när en av dem inte riktigt fungerar i hundmöten, det försvårar en del. Idag bestämde jag mig därför för att ta en långpromenad med bara Lyra, för att kunna fokusera på just hundmöten. Även koppelträning har vi ägnat oss åt, då hon av någon anledning glömt hur man gör idag. Hon var inte klockren igår heller, men när det bara är hon och jag som är ute och går brukar hon vara väldigt trevlig att promenera med. Tyvärr fick vi inte jättemånga hundmöten idag. Vi fick tre stycken inom de första 200 metrarna, men sedan fick vi inte ett enda hundmöte förrän på vägen tillbaka. Kändes lite märkligt att inte få ett enda hundmöte en söndag eftermiddag under hela 2 timmar och 30 minuter… Men men, där emellan kunde vi istället fokusera på koppelträning och att strunta i människor på långfärdsskidor! 🙂

De första hundmötena gick faktiskt rätt bra måste jag säga. Det absolut första var en äldre dam och hennes lilla papillion som bor i samma område som oss, som Lyra inte är jätteförtjust i. Hon började morra redan på avstånd, men efter att ha avlett henne från hunden och gått av vägen en bit för att lämna avstånd, slutade hon morra. Precis när hunden började närma sig för att faktiskt passera oss försökte jag få henne att lägga fokus på en korvbit istället. Den där korvbiten var inte överdrivet intressant i hennes tycke, men den fungerade så pass bra att hon gärna ville ha den om jag i stort sett placerade den i munnen på henne, haha. Inget morr, inget skall. Hundmöte nummer två gick till på samma sätt, men efter att hunden passerat var jag lite snabb att fortsätta promenaden vilket gjorde att hon skällde en gång. Lyra är inte omöjlig, man måste bara ta ut avstånd till den andra hunden och avleda henne. Nästa gång ska jag ta med en leksak däremot, för att få henne att släppa fokus på den förbipasserande hunden helt och hållet.

När vi kommit bort till spåret släppte jag henne ganska omgående. Jag vet ju att det är en del folk ute på långfärdsskidor nu för tiden, men vi gick ju där samma tid igår och fick inte många möten överhuvudtaget… Jag släpper henne, och precis då kommer det någon bakifrån. Jag ropar på henne, och efter att ha skuttat runt i snön en stund medan jag får lite smått panik då jag ser att mannen på långfärdsskidor kommer allt närmre, kommer hon till slut tillbaka till mig. Jag kände att det var väl kanske lika bra att koppla henne en stund till, tills vi kommit in på 5-kilometersspåret. Tur var nog det, för det kom ärligt talat folk på långfärdsskidor 1 gång i minuten. Lyra brydde sig inte nämnvärt, om än lite nyfiken. Hon visade ett visst intresse som fick mig att ändå ta in henne ordentligt till min vänstra sida för att undvika att skrämma de som passerade. Väl inne i spåret släppte jag henne, och som vanligt skötte hon sig galant. Hon är en fröjd att promenera med lös, där är det aldrig några problem. Hon fick springa lös under cirka 3 kilometer, för efter det tar spåret an det på 2,8 kilometer, och då är det bara att hålla kanten för att undvika att bli påkörd av alla dessa människor på långfärdsskidor igen ^^

På vägen hem såg vi tre hundar, men fick endast ett hundmöte. De hundarna som hon bara såg på avstånd var cirka 30-50 meter ifrån henne, och där tittade hon bara och morrade en gång. Där räckte det med att säga ”nej, vi går framåt” för att bryta henne. Hundmötet däremot.. Det tyckte hon var lite jobbigare. Vi gick av en bit från vägen, men när den andra hunden började skälla på henne blev det lite för mycket för henne för att inte skälla tillbaka. Däremot märkte jag att hon faktiskt blev tyst av att jag klappade henne runt nosen av någon anledning… Jag måste prova det igen för att se om det faktiskt fungerar, eller om hon bara blev chockad av att bli klappad just där i ett hundmöte när hon står och skäller, haha 🙂 Alla sätt är bra utom de dåliga, som man brukar säga.

 

Dagens långpromenad

Idag har vi varit ute hela eftermiddagen, vädret har ju varit alldeles fantastiskt! 🙂 Vi  Vi tog det lugnt på förmiddagen, och efter att jag skjutsat Liam till jobbet vid 14:00 åkte jag och Tess till Solvik för en promenad. Tess ska nämligen tillbringa helgen hos mina föräldrar, så vi stannade till för en promenad på väg hem till dem. Att promenera med Tess är som balsam för själen. Hon är så lätt på något sätt, fungerar med allt och alla och lyssnar väldigt bra. Det blev en promenad på lite drygt 2 km, men i och med att hon sprang lös så kändes det ändå helt okej.. Skönt att hon inte varje dag kräver så mycket 🙂

Efter promenaden med Tess åkte jag hem för att ta ut Atlas, Lyra & Epic. Startade med Epic som bara skulle få gå ut och kissa och bajsa, och stackaren är fruktansvärt dålig i magen… Hon blev det igår efter att vi varit hos veterinären, och misstänkte att det kanske var smärtstillande eller de lugnande hon fick där som satte igång magen på henne. Igår kväll var det lite bättre, men imorse efter att hon fått frukost (och därmed också rimadyl) blev hon jättedålig igen… Jag försökte ringa till veterinären men i och med att det är helg fick jag inte tag i dem, men vi gör så att vi avbryter kuren tills vidare. På måndag ska jag ringa tillbaka till dem och se om vi ska hitta någonting annat som fungerar bättre, eller om vi ska fortsätta ”vänta ut” smärtan tills vi har tid hos otropeden. Nu har hon fått vätskeersättning i vattnet då hon förlorat mycket vätska det senaste dygnet… 😦

Ja, då var det bara Atlas & Lyra kvar för idag. Jag bestämde mig för att ta en långpromenad med dem, då de verkligen behövde komma ut och röra lite på sig (precis som sin matte). I vanliga fall brukar Lyra vara väldigt trevlig att promenera med, men idag vet jag inte vad som hände. Hon drog i kopplet under hela promenaden (de 7 kilometrarna som de var kopplade), hoppade runt och fjantade sig och blev allmänt dryg och otrevlig i varenda hundmöte. Visst att hon aldrig har varit klockren i hundmöten, men såhär illa brukar det inte vara. Atlas, som numera är ganska klockren i hundmöten, började till och med reagera och skälla vilket han inte har gjort på väldigt länge nu. Med Atlas har jag jobbat mycket med just den problematiken, och det är inte ett problem jag saknar… Jag hoppas innerligt att det här var en engångsföreteelse. I övrigt då… Efter att ha promenerat i lite drygt 2,5 kilomter kom vi till spåret, där jag efter en stund valde att släppa dem för att låta de springa av sig. Jag tänkte att de skulle lugna ner sig lite då jag kände att min kropp höll på att gå sönder. Även Atlas har varit dryg i kopplet idag av någon anledning och det fungerar liksom inte om man ska gå såhär långt som jag gjorde idag. Lösa är de båda bra, så jag lät de gå lösa i några kilometer när vi ändå befann oss i spåret… 🙂 Vi fick inte ett enda hundmöte under dessa 5 km vi gick i spåret, men däremot fick vi två stycken möten med män på långfärdsskidor. Jag hade lite tur, för ena gången var hundarna lösa… Jag vet inte riktigt hur de reagerar på människor på långfärdsskidor, men Atlas stannade vi mig där han redan befann sig och Lyra kom på inkallning. Jag valde ju att ta spåret på 5 km så sent som möjligt (innan solen gick ner) för att undvika så många möten som möjligt. Men men, bortsett från dessa möten var det bara jag, hundarna och skogen… Precis som det ska vara 🙂 Promenaden blev totalt 9,3 kilometer, varav 2,3 kilometer lösspring, så nu har vi trötta hundar här hemma 🙂

 

 

På nya äventyr

Efter att vi varit hos veterinären med Epic var det dags för en långpromenad med de andra tre. Vi åkte bort till sandtaget, precis som många andra dagar, men valde idag att gå runt hela sandtaget. Då ingen av oss gått där på väldigt länge, var det inte helt lätt att hitta och det hände väl att vi några gånger tappade bort oss. Däremot höll vi oss i relativt bra riktning hela vägen och runt kom vi! Enligt diverse olika appar mätte vi rundan till 3 km, även om det kändes betydligt längre. Jag antar att det var för att vi stannade till en del för att ta reda på vart vi skulle, och för att jag stannade för att fotografera med jämna mellanrum… Men, även om jag och Liam inte promenerade längre än 3 km, så kan jag lova er att hundarna sprungit minst det dubbla 🙂 Så himla skönt att vi nu kan lita på allihopa så pass mycket att vi känner oss relativt trygga med att ha dem lösa på områden som dessa.

Atlas har varit fantastisk idag. Om han sprungit fram en bit före, stannar han snällt och väntar tills vi kommit ikapp. Han söker även mycket spontan kontakt genom att vända om och springa in till min sida med jämna mellanrum. Vad gäller inkallningen har han varit riktigt grym idag, han vänder på sekunden och kommer med hög hastighet. Enda gången han inte lyssnar överhuvudtaget är när han lokaliserat hästbajs… Även om det är helt ofarligt är det rätt äckligt, framför allt de dagarna han får för sig att han ska rulla sig i det… Han har något jäkla sinne för det där, han kan vara 50 meter därifrån och sedan bara springa iväg allt han kan för att äta hästbajs. Men men, i det stora hela är jag sjukt nöjd och stolt över honom 🙂

Tess… Den där polisen vi har här hemma… Vi började med att släppa alla tre tillsammans, men självklart så börjar Tess samma gång som vi släpper dem att polisa genom att springa runt och skälla på dem, vilket är mindre trevligt. Det förstör liksom hela mysfaktorn att promenera hela familjen (nästan) på en sådan där vacker plats som sandtaget ändå många gånger är. Man blir rätt trött på att lyssna på henne efter ett tag. Det är dessutom inte bara jag och Liam som tröttnar, utan även Atlas har börjat tröttna rejält och har börjat säga till henne när hon låter för mycket, alternativt springer någon annanstans för att få lite avstånd till henne, haha. Vi fick därför koppla upp henne när hon började skälla, och belönade henne så fort hon lugnat ner sig genom att släppa henne igen. Det tog några gånger innan hon fattade vinken, men när hon väl förstod kosekvenserna av sitt handlande blev hon betydligt tystare. När hon började ljuda räckte det med att Liam ropade på henne och hon slutade låta och kom springande tillbaka. Nu hoppas vi att polisen snart lär sig att husse och matte kan sköta polisrollen, och att hon kan gå och strosa i egen takt utan att bry sig så mycket om de andra två… 🙂

En Epic på Rimadyl

Idag var vi hos veterinären med lilla Epic. De kände igenom henne ordenligt vilket hon tyckte gjorde väldigt ont, hon pep och gnällde och ville mer än gärna att veterinären skulle sluta klämma och känna på henne. Veterinären noterade, precis som jag, att felet verkar sitta uppe vid höften då hon visar på kraftig smärta vid stretching. Vi valde att röntga henne då hon redan haft ont så pass länge och redan varit under strikt vila, för att se om de kunde hitta en orsak till hennes smärta. Tyvärr visade inte röntgen på någonting alls, utan om man då skulle gå vidare hade en skiktröntgen varit nästa steg i utredningen. I och med att det inte finns några som helst garantier på att man skulle hitta något, valde vi i samråd med veterinär att istället få en remiss skickad till en specialist i ortopedi för att den vägen hitta orsaken till hennes smärta. Nu väntar vi bara på att otropeden ska kontakta oss så ska vi boka en tid så fort som möjligt 🙂

Nu är vi hemma, och Epic är helt galen. Epic har ju som sagt inte fått göra någonting på cirka en månad på grund av hennes ben, och att då kombinera att hon är understimulerad med att hon nu går på smärtlindring… Ja, ni kan nog alla tänka er hur hennes energi yttrar sig just nu. En understimulerad Epic på rimadyl är inte att leka med! ^^

Passivitetsträning med understimulerad malle

Lilla Epic… Hon har fortfarnde ont i sitt ben… Hon haltar och är stel om vartannat trots strikt vila i nästan en månads tid (detta på inrådan av veterinär)… Dessutom har hon blivit sämre… Vi börjar bli väldigt oroliga över henne nu och imorgon ska vi äntligen till veterinären med henne. I och med att hon är så ung (nyss fyllda 7 månader) känns det ännu jobbigare att hon har så ont, vi håller tummarna för att det inte är något fel som inte går att åtgärda, utan att det inte är så allvarligt.. På grund av detta har inte Epic fått göra så mycket på sistone, bortsett från att spåra. Det är i stort sett det enda som fungerar med henne nu då det är den enda grenen hon arbetar lugnt och försiktigt i. Idag valde vi dock att åka ner till centrum för passivitetsträning då det är någonting vi verkligen måste träna på. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta dagens träning. Jag skulle inte säga att hon varit speciellt passiv, däremot var hon jätteduktig med att behålla lugnet trots allt som hände runt omkring. Barn sprang förbi, en massa människor i rörelse, några hundar som passerade… Trots att allt detta är saker som hon tidigare reagerat på, gruffade hon bara en gång när en av hundarna passerade, så på så sätt är jag mer än nöjd med älsklingen min… 🙂 Huruvida hon var passiv eller ej… Ja, alltså hon har ju egentligen bara flyttat fokus från allt runtomkring till isen som satt fast i marken. Var ju ändå viktigt och himla roligt att gräva och äta is, haha… Vi får nog fortsätta träna på det där med passivitet… 🙂