Idag övade vi på sången

Idag tog vi med Atlas & Lyra till sandtaget för att gå en dw-runda, där vi även mötte upp Alicia & Solo. Vi tog ut hundarna ur bilarna och höll avstånd till varandra för att sätta på selarna. Atlas, som i stort sett aldrig skäller, stod och gnällde och skällde om vartannat. Lyra, som av ren natur gillar att prata, stod och skällde mer än vanligt. Båda två var taggade och ville ut i spåret, men ljudade som aldrig förr. Lyra hoppade runt och krånglade med husse när selen skulle på, och var inte speciellt behjälplig överhuvudtaget. När selarna väl sitter på plats tar vi alla varsin kätting och börja knata upp i spåret. Alicia går först, och jag och Liam bakom. Herregud, Atlas & Lyra har övat ordentligt på sången idag. Hela första biten innan vi kopplade på kättingarna var det ett jäkla liv på dem. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, blev lite chockade över hur de båda betedde sig och skrattade åt hela situationen. Att Atlas som sällan ljudar förvandlades till en sångfågel var ett scenario jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Jag hade förhoppningar om att de skulle sluta sjunga efter att vi satt på dem kättingarna, men nej nej… Varför ändra på ett vinnande koncept? Tydligen var det här med sång Atlas & Lyra emellan en färdighet de ville finslipa lite extra på. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, de betedde sig så märkligt idag bara. Som tur var lugnade de ner sig med sången med tiden, och vi fick till slut en tyst och harmonisk dw-runda i det fina vädret. Nu har vi två trötta hundar här hemma, vilket inte är så konstigt med tanke på hur aktiva de varit idag, både i sången och i draget.

 

Spårupptag med Malinator´s Epic Echo

Efter att ha gjort illa sitt bakben är Epic fortfarande under vila och får därför inte springa av sig. Jätteroligt med en malinois på 6 månader som inte får röra på sig… Så, vi har istället börja köra personspår med henne för att hon åtminstone ska bli trött mentalt. Vi har aldrig spårat med lillan förut, men valde att prova på ett spårupptag i personspår för att se hur väl hon använder nosen. Jag stannade i bilen medan Liam lade spåret till henne, och sedan var det bara att sitta och vänta/rasta henne i 30 minuter innan vi kunde börja 🙂

Vi går bort mot spåret och Epic är sjukt taggad, vilket jag förstår då hon har rätt mycket energi. Vanligtvis får hon jobba med både kropp och knopp regelbundet och hålls därför på en stabil nivå, men nu när hon inte fått springa av sig är det rätt mycket av henne överallt, haha.. Hon drar som sjutton och verkar spåra efter något. Ja, på sistone har hon börjat använda nosen allt mer, vilket är jätteroligt då nosen i framtiden kommer att vara hennes främsta arbetsverktyg. Tillbaka tillspårupptaget. Vi utgick ifrån en skogsväg där 3 spårupptag var utlagda. Alla korta på endast några meter där det i slutändan låg leksaker som markerade spårets slut. Första spårupptaget hade sin början vid en hög av stockar, vilket hon tyckte var riktigt märkligt. Innan vi kommit hela vägen fram började hon resa ragg och skällde ut stockhögen och tyckte inte alls om att den låg där. Ja, hon börjar väl reagera på det mesta just nu, den där spökåldern man pratar om börjar visa sitt rätta jag. Efter att ha gått fram och hälsat samt avreagerat sig var stockhögens existens inte längre några problem och hon hittade spårets start snabbt. Hon följde fotstegen och hittade sin belöning, vilket blev en väldigt glad överraskning för tjejen. Efter lite dragkamp fortsatte vi vidare till nästa spårupptag.

Spårupptag nummer 2 snappade hon upp fort även det. Problemet var att detta spår gick igenom lite granris vilket var ytterst märkligt, i hennes tycke. Hon ville inte alls följa spåret och för att inte förstöra spårkärnan valde vi att istället gå runt det lilla hindret och låta henne fånga upp spåret på andra sidan. Hon hittade tillbaka snabbt och blev även denna gång lycklig av att hitta sin belöning i spårets slut. På vägen tillbaka ut till skogsvägen, där vi utgår ifrån, passade vi på att gå igenom granriset som nu inte längre var några problem.

Vid spårupptag 3 fick hon däremot lite problem med att hitta spårets start. Hon kände det, men hade lite svårt att fånga upp precis var det började. Vi backade lite för att ge henne en ny chans, och fick göra det några gånger innan hon hittade spårets start. Vi började med att bara stå still och se om hon helt utan hjälp kunde hitta det, men då blev hon istället otålig och började hitta på andra saker istället. När hon väl hittat spårstarten arbetade hon mer fokuset än vid de tidigare två och hittade spårslutet snabbt. Den här gången blev hon helt överlycklig, för i detta spår (som också var det sista) låg hennes favoritleksak. En välanvänd kamptrasa som hon bara älskar. Hon försökte sig på ett segervarv, i koppel, och visade på en enorm glädje.

För att vara så pass ung arbetar hon fokuserat, även om hon inte har arbetsuthållighet som en vuxen hund än, och älskar verkligen alla uppgifter hon ställs inför. Det här kommer att bli så bra.

Dagens DW-runda

Idag bestämde vi oss för att gå en DW-runda med Atlas och Lyra. Då Lyra aldrig har kört DW tidigare har vi inte hellre någon sele till henne, men vi provade Tess sele som satt bättre än förväntat på henne och idag fick hon gå sin första runda. I och med att hon numera väger ca 25,5 kg, och då alltså har gått upp 4 kilo sedan operationen och är mer normalviktig nu för tiden kände vi att det var dags att börja fysträna henne. Vi fick låna Alicias kätting, då mina kättingar väger 5,9 samt 6,3 kg, som väger ca 2,4 kg vilket är perfekt för Lyra att börja med (då man ska börja med 10% av hundens vikt). Lyra skötte sig bra, hon hade en stor vilja att dra och fokuserade bättre än förväntat på sin uppgift. Hon gick inte nosade överallt utan höll fokus hela tiden. Däremot så gick jag och Atlas framför henne och Liam, vilket gjorde att hon kanske var lite snabb emellanåt för att ta sig fram till mig och Atlas, men det känns som ett relativt obefintligt problem med tanke på att det var hennes första runda.. 🙂 Vikten var dessutom alldeles perfekt för henne, hon drog utan några vidare ansträngningar och visade inga som helst tecken på att hon skulle vara trött.

Även Atlas skötte sig bra, han gick första halvan kopplad och andra halvan lös. Släpper jag honom direkt har han tyvärr lite väl mycket energi för att promenera lugnt och sansat utan en massa ryck, men så fort han börjat bli lite trött sköter han sig väldigt bra. Inte brydde han sig om Lyra heller, trots att hon visade ett stort intresse för honom. Skönt att ha en hund som är van och vet vad som gäller, haha 🙂

Efter rundan var det dags för stretching, vilket Atlas har gjort hundra gånger säkert. Lyra däremot har nog inte ägnat många timmar åt det tidigare, och framför allt inte denna typ av stretching. Hon tyckte att det var lite märkligt, och kände sig lite obekväm emellanåt. Däremot gick det mycket bättre mot slutet, och hon lära vänja sig snart skulle jag tro 🙂 Nu väntar vi bara på att vi ska kunna beställa en DW-sele gjord efter hennes exakta mått,  så ska vi börja köra igång på riktigt sedan! 🙂

Lilla Epic har skadat sitt högra bakben, och får därför varken springa lös eller köra några ordentliga lydnadspass då hon måste ta det lugnt. I vanliga fall brukar man ju åtminstone kunna ägna sig åt lydnad och diverse andra aktiviteter som stimulerar huvudet på dem, men på en galen övertaggad mallevalp är det inte alltid så lätt att få till ett lugnt lydnadspass utan några som helst hopp. Epic har ju en förmåga att till exempel hoppa in i fotposition… 🙂 Epic har idag fått gå en koppelpromenad på golfbanan, vilket kan ha varit något av det tråkigaste hon någonsin gjort, men så är livet ibland…

Hundträning och en vecka i Norrland

Så, den senaste tiden har vi hunnit med en hel del med hundarna, men tyvärr har orken för att uppdatera bloggen inte riktigt funnits där.. 🙂 Vi har bland annat ägnat oss åt lydnadsträning med störning, dw-rundor, nosework och en hel drös med skogspromenader. Tess, som för tillfället bor en hel del hos mina föräldrar, har fått lite mysiga långpromenader med matte och husse på dagarna när varken mina föräldrar eller min lillebror haft möjlighet att ta ut henne. Tess är alldeles fantastisk att gå med själv, hon lyder otroligt bra lös och det är väldigt avslappnande att ta ut bara henne. Hon springer inte fram till andra hundar, och bryr sig inte om människor. Ren avkoppling.

Vi har även lagt ned mycket tid på ensamhetsträningen med Epic, både tillsammans med våra andra hundar och helt själv. Hon sköter sig fint, går inte upp i varv när vi lämnar henne och blir inte exalterad när vi kommer hem igen, utan ligger tyst och väntar. För de mesta har vi passat på att träna detta när vi ändå ska iväg på kortare ärenden, såsom när vi ska iväg och handla eller när jag skjutsar Liam till jobbet, och då har Atlas fått vara hemma och varit ”barnvakt” då jag vet att han är lugn och trygg ensam hemma. Lyra och jag har ibland stannat på vägen hem för att få en promenad på något mysigt ställe, bara hon och jag. Alla hundarna uppskattar ensamtid med både mig och Liam, och man får helt enkelt ta tillfället i akt.

I lydnadsträningen har vi fortsatt jobba med grunder. Efter en lite längre paus från detta med Atlas har han nu fått tillbaka glädjen vilket känns fantastiskt! Han tappade glädjen där ett tag när vi körde väldigt intensivt, och kanske nöjer han sig om han får ägna sig åt just lydnadsträning 1 gång i veckan. Nosework-träningen tycker han är roligare och där kan vi också ägna mer tid 🙂 Lilla Epic, som börjar bli en stor tjej nu, jobbar på fint och med en fruktansvärt härlig attityd. Hon älskar verkligen att arbeta, vilket är så roligt att se. Den där glädjen och det engagemanget har jag inte sett hos en 6-månaders tidigare. Vi har börjat lägga in störning under träningen, och då i form av att Atlas sitter och tittar på. Hon är så klart van att ha honom i sin omgivning, men att ha sin bästis i samma rum under träning när man bara är en liten valp, är inte helt lätt alla gånger. Epic håller dock fokus och reagerar inte på Atlas om inte han engagerar sig i henne. Så himla duktig! 🙂

Vi har också varit iväg till Norrland en vecka, för att titta till Liams hus där uppe. 65 mil enkelresa, med 4 hundar och packning i en v40. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte blev lite trångt, men bra gick det och hundarna mådde bra under hela resan (vilket ändå är det viktigaste) 🙂 Alla våra hundar älskar snö, och snö, de fick de i massor. Från att vara i Stockholm med ca 2 cm till snö, till att komma till Norrland där det kommer cirka 2-3 dm per dygn, är en ganska stor omställning, haha. Hundarna blev överlyckliga när de såg all snö, och framför allt efter att vi skottat upp en gång på baksidan där de kunde springa av sig och hoppa upp i djupsnön på sidorna. Planen var att vi skulle gå långa skogspromenader (hur mysigt låter de inte att gå långa skogspromenader en kall solig vinterdag i Norrland?), men tyvärr var alla de promenadvägar där Liam tidigare gått numera skoterleder vilket gjorde att vi denna gång inte hittade några lämpliga vägar att promenera på. Det har istället blivit vanliga promenader och en massa bus i djupsnö! Jag  tvivlade först att den typen av aktiering skulle räcka, men jäklar vad trötta de varit efter att ha hoppat och sprungit runt i djupsnön! Förstår att de måste vara rätt jobbigt trots allt, haha.. 🙂 Vi har även märkt på hundarna att de verkligen verkar trivas där uppe… Även om vi inte varit lika aktiva som vanligt denna vecka, har hundarna nästan varit lugnare där uppe än vad de är här hemma.. Som att de får lugn och ro på ett helt annat sätt där uppe, än vad de får hemma i Stockholm. Även jag och Liam trivs väldigt bra där uppe, just för att de är så lugnt och stillsamt.. Trevliga människor bor de där uppe också, hjälpsamma.. Rusningstrafik existerar knappt, det är typ 3 personer inne på ICA på vardagar kl 17:30, och man känner ingen som helst stress från sin omgivning.. Det är mycket som bra i Norrland, som är mindre bra i Stockholm.. Skulle man väl kunna säga 🙂