Grymt dragpass idag

Imorse när jag vaknade såg jag den där blå himlen och solen som strålade in genom fönstret, ännu en underbar dag hade jag framför mig! Jag ringde till Miriam och frågade om vi skulle köra ett lydnadspass, men hon var tyvärr upptagen idag 😦 I och med att vi för tillfället bara har en bil, och att Liam behöver den fram och tillbaka till jobbet, så har inte jag någon möjlighet att ta mig någonstans. Detta har också gjort att jag inte kunnat vara med på de senaste lydnadsträningarna med lydnadsgruppen och att det inte har blivit riktigt lika många pass de senaste 2 veckorna, och jag kände väl helt enkelt att det var dags. Däremot var jag kanske inte så sugen på att träna ensam, så jag bestämde mig för att köra ett dragpass med Atlas istället. Under uppvärmningen kände jag att ”det här kommer att bli ett varmt pass”. 4 plusgrader har vi haft idag, strålande sol och varma vindar. När jag tog fram selen blev Atlas helt galen, sprang fram till dörren där jag stod och bara väntade på att få sätta på sig selen. Någon älskar våra dragpass! 🙂

I början drog han på som bara den, synd bara att vi snart kom till en skarp kurva när jag inte riktigt har lärt mig att svänga ordentligt än ^^ Det var bara att hoppa av, svänga runt sparken och sedan köra vidare. Nu hade vi en lång raksträcka framför oss, men av någon anledning var Atlas inte fullt lika taggad längre… Första sträckan kastade jag bollen framför honom mitt i draget, han tar upp den och fortsätter sedan att springa. I och med att han inte riktigt ville starta provade jag att bara ge den till honom, och jäklar, då satte han fart! 🙂 Han sprang på i cirka 800 meter i full fart. Det kanske inte låter så mycket, men för honom är det ganska mycket. Tidigare har han blivit trött fort, då han har tappat en del kondition. Sedan har det ju varit runt nollan ett tag nu, så snön är lite tyngre än vanligt… Men konditionen jobbar vi på! 🙂 Vi lyckades även med en omkörning av en man som promenerade utmed vägkanten. Atlas är översocial, så att han endast vände blicken lite fort gjorde mig stolt. För 1 månad sedan hade jag troligtvis stannat, eventuellt vänt om för att ta en annan väg, men idag så kände jag lite att det får ”bära eller brista”. Han hade ett sådant fint fokus rakt fram, att jag var rätt säker på att han ändå skulle fortsätta springa förbi och vidare framåt. Jag valde att lita på min hund. Hade han visat minsta tendens till att väja för att springa fram till denne, hade jag självklart stannat och tagit in honom 🙂 Han har verkligen jobbat så jäkla fint idag, denna dagen kommer jag att leva på länge.

När vi började träna drag tyckte jag mig se en både stark och snabb individ framför mig. Nu när vi kört några fler varv och verkligen lärt känna varandra i draget, har jag kommit fram till att han nog inte alls är så stark, däremot jäkligt snabb 🙂 Detta gör att jag ibland får hjälpa till att komma upp i fart, även när vi inte är stillastående, men så fort han kommit upp i fart så springer han på och håller en bra hastighet. Så himla glad över att det går så himla bra nu, och att Atlas älskar draget lika mycket som jag gör 🙂

När man som ekipage utvecklas för snabbt

Ännu en dag med fantastiskt väder och mildare temperaturer! I och med att vi körde drag igår bestämde jag mig för att ta en skogspromenad med Atlas, för att träna inkallning. Atlas har inte varit helt lätt att ha lös, då han gärna springer i sin egen värld och har funnit ett intresse i ”du-kan-inte-ta-mig”-leken. När jag och Liam träffades, tränade jag som mest. Jag hade fått tillbaka rutin och regelbundenhet i hundträningen, och tillsammans åkte vi ut till skogs åtminstone 5 dagar i veckan där hundarna fick springa av sig ordentligt. Atlas var jätteduktig lös, oavsett vad han hade för sig. När vi sedan flyttade kom livet emellan, och vi var dessutom tvungna att ta en paus från lydnaden då en del konflikter uppkom. Jag introducerade apprtbocken för tidigt och jobbade med den på fel sätt. Under denna period blev han också, återigen, svår att ha lös. Under sensommaren i år, efter ca 6 månaders lydnadsvila, återupptog vi lydnaden och har därefter fått en bra rutin och regelbundenhet i träningen igen. Jag hade honom lös för cirka 1,5 vecka sedan, då jag och Miriam var ut med hundarna, vilket gick bra. I början ville han inte riktigt komma, men när jag började springa ifrån honom kom han efter och därefter sökte han mycket spontan kontakt. Då jag inte riktigt litar på honom lös än, känns det alltid tryggare att gå med någon annan, som då skulle hjälpa mig att kunna kalla in honom om han får för sig att köra ”du-kan-inte-ta-mig”-leken med mig.

Idag bestämde jag mig däremot för att lita på Atlas. Vi har som ekipage vuxit och utvecklats någon enormt de senaste månaderna, och jag har kanske inte riktigt hunnit med i samma takt som utvecklingen har skett. Idag bestämde jag mig därför för att komma ikapp, att börja lita på min hund som faktiskt inte alls är omöjlig, och bara ha roligt tillsammans. Vi lämnade Tess & Frodo hemma och begav oss sedan ut på en skogspromenad, bara han och jag. På vägen dit drog han en del och var ganska jobbig helt ärligt, men det är han innan han fått göra sig av med all den där energin han besitter, så det var ingenting ovanligt. Väl framme kände jag mig lite osäker. För att komma över det helt gjorde jag lite småövningar med honom i koppel, för att han skulle förstå att det var han & jag och att jag faktiskt hade godis i fickan som han absolut fick ta del av om han gjorde bra ifrån sig. 3 minuter senare släppte jag honom lös, jag gav honom inget frikommando då jag vet att det springer så fort han kan då, utan vi bara fortsatte promenera. När han insåg att han faktiskt var lös, tog han ett glädjevarv på grusplan men vände när jag ropade på honom. För 1,5 vecka sedan lyssnade han inte första gången. Framsteg. Han tog otroligt mycket spontan kontakt och sökte sig till mig hela tiden för att då också i gengäld få en godisbit. Jag vågade släppa blicken från honom, ta fram kameran och filma lite när han var sådär otroligt lycklig över att få springa i djupsnö. Det finns ju ingenting som gör en så glad än att se sin älskade hund vara sådär toklycklig, det värmer ett mattehjärta. Resten av promenaden gick verkligen toppenbra, hädanefter kommer jag inte att vara orolig, även om jag kanske under en tid kommer att undvika helger just för att risken för möten är betydligt större.

Atlas behöver få arbeta och känns sig tillfreds ordentligt för att fungera lös. Han behöver sina regelbundna timmar varje vecka för att tycka att det är trevligt att promenera tillsammans med mig lös. Jag köper det helt. Det känns otroligt skönt att vi äntligen kunnat ta upp träningen ordentligt och att vi verkligen, under de senaste 6 månaderna, har kunnat hålla rutin och en regelbundenhet. Nu fortsätter vi såhär 🙂

Dragträning x2

Att den här dagen skulle bjuda på fantastiskt väder var ju helt otroligt! Visst att vi har haft en del fina, soliga, dagar, men ack så kallt det har varit. Att köra drag i över -25 känns inte så lockande överhuvudtaget helt ärligt, då varenda liten centimeter av den hud du visar drabbas av köldskador efter 5 minuter. Jag har gjort den tabben redan. Det var inte riktigt -25 kanske, men -15. Jag selade Atlas och tänkte att jag bara skulle åka lite fram och tillbaka på vägen utanför, för att då kunna få hjälp av Liam ifall Atlas skulle behöva en viss stimuli för att komma igång ordentligt. Jag åkte nog fram och tillbaka kanske 2 gånger, och då är inte vägen längre än kanske 150 meter, och när jag bestämde mig för att gå in så bara slog det till. Jag kände inte mina fingrar, och det gjorde så fruktansvärt ont när jag klev innanför dörren att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Så, den tabben gör jag inte om.

Idag har vi däremot haft strålande sol och -4 grader, alldeles perfekt! Vi har haft temperaturer runt 0 och strax under, men då blir snön så otroligt tung istället. Att låta Atlas, som tappat en del kondition, dra i blötsnö känns inte speciellt schysst och stjälper nog mer än vad det hjälper. Jag började i alla fall med att ta ut Atlas på en promenad, för att han skulle få rasta sig ordentligt men också för att hinna bli lite varm i muskulaturen för att minska risken för skador. Efter det fick han gå in i 2 minuter och vänta i hallen medan jag pulsade i snön för att ta mig in i garaget och hämta sparken. Jag tog med mig en boll ut, för att hitta ett sätt att belöna honom på. Tidigare har jag använt mig av rösten, men då han inte riktigt verkar förstå helt (han kan få för sig att gå och kissa mitt i draget) så får jag nog ändra taktik. Idag har jag belönat honom på så sätt att när han jobbar fokuserat och målmedvetet kastar jag en boll en bit framför honom som han får springa på. Visst att han inte har något föremålsintresse, men jaktlust har han. Detta gjorde att han tog bollen för att sedan fortsättta dra som aldrig förr! Planen var egentligen att belöna honom för väl utfört arbete, leka lite med honom för att seda ta tillbaka bollen och göra samma sak igen, men när han fortsatte springa sådär målmedvetet så ville jag inte bryta honom. Och kanske är det så att han bara behöver bära på något för att strunta i allt runtomkring såhär i början. Inte ens hundar som var ute på gården och skällde på honom störde ut honom. Jag ska fortsätta köra korta, men intensiva, pass med honom så ska vi nog få till det här ordentligt snart! Atlas tycker om att dra, men så fort han blivit av med överskottsenergin så är även andra dofter utmed vägkanten intressanta emellanåt…. Dessutom måste jag påminna mig själv om att verkligen köra korta pass med honom, för att bygga upp kondition igen och för att det ska bli övertydligt hur jag vill att han ska arbeta i selen 🙂

Även Frodo har fått bli selad idag. Inte för någon dragträning, då han fortfarande är för liten, men för att vänja sig vid selen och att det faktiskt (när selen är på) är okej att gå framför och till och med dra. Däremot har jag inte belönat något idag, då han trots att han både gått framför och dragit emellanåt gör det av fel anledning. Hade jag börjar belöna honom redan hade jag fått en hund som går framför och nosar i backen, går upp till snövallarna och nosar och rastar sig osv, och det är ju inte riktigt det jag är ute efter i draget sedan när han blir äldre 😉 Nu vill jag, som sagt, bara vänja honom vid selen och andra regler än vad som gäller vid en vanlig promenad. Till en början tyckte han att den där selen var lite märklig, men det släppte han så fort vi lämnat tomten. Det svåraste för honom var att förstå att han faktiskt inte behövde gå ”fint i kopplet”, utan att det var okej att gå framför och till och med dra 🙂

Vecka 5

Denna vecka har varit en bra hundträningsvecka! Inte för att vi nödvändigtvis har haft en väldigt hög kvantitet av hundträning, men kvalitén har varit fantastisk! Vi började veckan med ett sjukt lyckat lydnadspass med lydnadsgruppen, som går att läsa i tidigare inlägg, därefter gick jag och Miriam en skogspromenad med hundarna där vi lade fokus på inkallning, i torsdags var det dags för hallträning igen och idag har Frodo varit på valpkurs och sedan ensamhetstränats under eftermiddagen.

Inkallningen i onsdags gick över förväntan, med båda hundarna. Vi började med Att promenera med Frodo & Dutch, där Frodo i början var lite av ett ”pain-in-the-ass” och blev därmed också tillsagd ganska ordentligt några gånger av Dutch. Inte så pass att Frodo skulle få men och lida av detta i framtiden, men tillräckligt för att Frodo skulle lägga ner med beteendet. Frodo höll sig därefter runt mig och Miriam hela tiden, även om han ibland sprang lite framför tillsammans med Dutch. Efter att han släppt Dutch lite och börjat inse att alla kanske inte tycker att han är så jäkla rolig att ha att göra med när han står och skäller på dem, så var det inte heller några problem för mig att kalla in honom oavsett vad han hade för sig. Att Dutch var närvarande gjorde inte retningen för stor i vår inkallningsträning, vilket var superskönt att se 🙂

Vi tog även en runda med Atlas helt ensam, då jag ville lägga fokus på inkallningen efter att ha haft ett ganska långt uppehåll. Då vi har haft lite svårt att få till regelbundna lydnadsträningar har jag inte heller tagit risken att han skulle springa för långt bort och och leka ”du-kan-inte-ta-mig”, men nu när vi faktiskt börjat få regelbundenhet i träningen och faktiskt 8/10 gånger får till riktigt bra pass kände jag att det var dags att prova. Jag släppte honom helt. Först sprang han väl lite väl långt fram, och ignorerade att jag ropade på honom, men efter att ha kallat på honom och sprungit åt andra håller fick jag helt plötsligt en hund som följde efter. Efter att han förstått vad den här övningen faktiskt gick ut på tog han spontankontakt konstant och höll sig nära mig hela tiden. Var sällan jag faktiskt fick chansen att ropa på honom, och de gånger jag gjorde det kom han ändå ganska omgående 🙂 Nu ska jag börja försöka få lite regelbundenhet även i denna träningen för att till slut kunna ha honom lös oavsett om vi får möten av andra hundar eller människor 🙂

I torsdags var det dags för hallträning med M och hennes Dutch, en helt vanlig torsdag med andra ord. Första passet där jag tränade honom lös, tidigare har jag haft honom kopplad då vi tränat bredvid M och Dutch och jag har inte velat riskera att han springer fram. I torsdags kopplade jag dock lös honom redan efter 2-3 minuter, då vi hittade in i vår bubbla fort och det ända som existerade var han och jag. Någonting som är så skönt är att alla våra träningar nu för tiden ser ut såhär, även det senaste passet med lydnadsgruppen (åtminstone 90% av det passet, de resterande 10% var när retningen blev för stor när någon annan hund skällde mer än 3 skall). Den här bubblan har han och jag inte riktigt kommit in i tidigare, så visst utvecklas vi som ekipage massor just nu! 🙂 Men, tillbaka till torsdagsträningen. Vi jobbade med uthållighet i startposition och ingångar i fotgåendet, samt teknik i läggandet. En riktigt bra, intensiv träning av god kvalité med en del vilopauser uppkopplad i hallen 🙂

Idag, söndag, for vi till Strandvallen för valp/allmänlydnadskurs med Frodo. Vi gick egentligen inte igenom några moment och ingen egentlig träning blev gjord, utan idag som var första tillfället lade vi fokus på att komma fram till en bra träningsplan och ett schema med dagar och tider som skulle passa alla deltagare. Men, alla hundar var tillsammans inne i salen. Valpar/unghundar i åldrarna 5-7 månader, cirka 10-12 ekipage som alla skulle ligga och ta det lugnt i en sal som inte är mycket större än vårt sovrum (ja, vi har ett ganska stort sovrum, men ändå). Frodo behöver träna på det här med att kunna slappna av tillsammans med andra hundar. Han hade svårt att finna ro och lätt till skall, även om han periodvis skötte sig exemplariskt trots att andra hundar skällde/gnällde. Däremot så undrar jag om han egentligen lade fokus på de andra hundarna, eller om han faktiskt betedde sig lite märkligt eftersom det satt en kvinna ganska nära som berättade att hon var rädd för ”sådana där korthåriga schäfrar” och därmed kanske också sände ut den typen av signaler. Jag säger inte att han skötte sig exemplariskt med de andra hundarna, han bjöd nog på sin vackra stämma där några gånger också, men för det mesta riktade han sitt fokus mot den här kvinnan. Ja, det återstår att se vad som händer nästa gång, om han kommer att bete sig annorlunda då. Valpkursen kommer nämligen att vara uppdelad på 2, en grupp på söndagar och en grupp på måndagar, och vi hamnde i olika grupper. Det återstår att se.

Vi har även hunnit med att ensamhetsträna med Frodo idag. Efter vlapkursen var han helt slut, och var inte ens jobbig mot de andra hundarna när han kom in. Han gick direkt till soffan och hoppade upp och lade sig för en välbehövlig vila. Han drömde sött, med en svans som snurrade i cirklar. Undra vad som försiggår i den där lilla valphjärnan emellanåt…. 🙂 M frågade om vi skulle hitta på något, typ ta en fika eller så, så vi lämnade Frodo hemma tillsammans med Tess & Atlas och for sedan hem till M och hennes sambo Vicktor. Under fikat kollade vi till kameran som stod i vardagsrummet, för att se vad de ägnade sig åt. De låg för det mesta i soffan och sov, även om de emellanåt tittade ut genom fönstret och larmade för förbipasserande. När vi kom hem, lite drygt 2,5 timmar senare, hade inga olyckor skett och han hade inte tuggat sönder någonting mer än lite tidnigspapper som tidigare låg i en korg på golvet. Vi får skylla oss själva som glömde ställa den på rätt sida om kompostgallret, för hade vi gjort det hade man troligtvis inte kunnat se någon skillnad från när vi lämnade. Idag var första gången som vi lämnade honom såhär länge, och visst har det gått bra. Så fort vi kom hem tog vi ut honom för att se om han behövde göra ifrån sig, och visst var han kissnödig. Han kissade så fort han kommit utanför dörren. Detta är också någonting jag är väldigt glad över, för hade det här varit för kanske 1 månad sedan finns det en ganska stor risk att olyckor skett inomhus. Han blir bättre och bättre, och nu börjar man verkligen se utveckling hos denna ”lilla” valpen! På tal om det, har jag nämnt att han även blivit könsmogen förresten?… 🙂

Bra jäkla pass idag!

Idag var det dags för andra passet med lydnadsgruppen. Förra veckan gick det ju sådär, Atlas satt mest och skrek av (glädje)frustration och låste sig, och jag var glad över att vi ändå de sista 5 minutrarna fick till lite regelrätt lydnad. Idag åkte jag dit med en inställning att vi skulle lyckas med åtminstone 10 minuters regelrätt lydnadsträning. Jag for till ICA på vägen till träningen för att bunkra upp med kycklingkorv (då jag känner att det kanske blir lite mycket när han slukar i sig en hel tub med skinkost) för att på så sätt ha någonting riktigt gott att belöna med under kontaktövningarna som förhoppningsvis skulle kunna ske, utan att han låser sig helt. Jag mötte Miriam och hennes sambo utanför 30 minuter för tidigt, och gick in och satte oss i fikarummet sålänge för att invänta resten. Väl på plats var ett annat ekipage även de tidiga, så vi satt tillsammans och pratade lite om hur vi alla skulle lägga upp träningen osv. När klockan väl slog 19:00 var det dags att ta sig ut till hallen, och än så länge hade inte några andra ekipage börjat rulla in. Skönt kände jag, då kanske vi kunde få till lite bra träning idag. Det ekipage som redan var där, bortsett från Miriam och Dutch som Atlas nu är så himla van att träna med, var ett av de ekipage som Atlas faktiskt lyckades träna intill förra veckan, så där var jag inte så orolig. Vi fick till några bra moment, innan jag gick och satte mig för att fixa med korven innan resten skulle dyka upp. Jag kör även lite kontaktövningar med Atlas, för att han skulle bibehålla sitt fokus på mig då det trots allt var andra tränande ekipage i hans närhet. Han höll ett jättefint fokus, trots att ännu ett ekipage entrade hallen. ”Helt fantastiskt”, tänkte jag.

Fler ekipage var på igång, och då Miriam såg vårt fina samarbete pushade hon mig till att faktiskt träna, till att sluta se för mycket framåt i tiden (då jag kände att han kommer att vara överallt förutom hos mig när fler ekipage entrar hallen) och bara lita på mig själv och att Atlas faktiskt visst kanske klarar det alldeles galant. Jag tänkte att, ”vad är det värsta som kan hända, i värsta fall får jag väl bara gå och sätta mig igen och hålla avstånd och fortsätta med mina kontaktövningar”. Jag reste mig upp och gick bort en bit på plan (hallen är ganska liten så trots att jag stod på ena sidan är det fortfarande nära andra ekipage) och tränade på teknik i läggandet, lite fotgående och startposition. Andra ekipage kom nu in i hallen, med totalt 3 hundar, och visst att han tappade lite fokus, men han var lätt att bryta och var fortfarande väldigt arbetsvillig. Tänk vad bra det är att ha en vän som pushar en i rätt riktning, när man kört fast lite och inte riktigt vågar ta steget att utmana sig själv. Atlas blev ju faktiskt egentligen inte så utmanad av detta, då det var betydligt lättare för honom att koncentrera sig när vi faktiskt höll på med lite snabba moment och inte var stillasittande. Det hade aldrig gått förra gången, eftersom han låste sig och blev relativt okontaktbar, men eftersom han redan från start varit fokuserad på mig så gick det faktiskt betydligt lättare än vad jag trodde.

Hör och häpna, vi fick till ett riktigt bra lydnadspass idag! Han behöll ett jättefint fokus under hela träningen. Under hela den timmen som vi faktiskt spenderade i hallen, trots att det var helt nya hundar i hallen. Trots att 3 av 5 hundar var helt nya för honom, skötte han sig så otroligt fint. Han tappade fokus när andra hundar skällde, men det var lätt att bryta honom och inte ett ljud gav han ifrån sig. Han vände egentligen bara bort blicken och tappade fotposition. I början skällde han till några enstaka gånger, när andra hundar gjorde detsamma, men annars har han varit tvärtyst.

Från att vid första passet med lydnadsgruppen sitta och skrika av ren (glädje)frustration och låsa sig helt, till att andra passet (med helt andra hundar) jobba fint och fokuserat med mig under hela timmen… Ja, det är enorm utveckling och en utveckling jag inte ens vågat hoppats på skulle komma såhär fort. Han vänjer sig snabbt, hunden min. Dagens pass har verkligen varit ett sådant där ”hallelujah moment”. Det gjorde vi bra.

För att göra dagen ännu bättre har vi också i en tävling på instagram vunnit en snygg gul apportbock med texten ”Fullt Ös Medvetslös” från lg.apporter! 🙂

Planering

Igår åkte jag bort till Miriam för att göra upp en lättöverskådlig planering för hundträningen, där mål sattes upp och delmål skrevs ned. Att träna hund är roligt, men ännu roligare blir det om det är organiserat. Om man dessutom för anteckningar för varje träning, är det lätt att gå tillbaka och se vad man egentligen har lagt tid på, om något moment helt plötsligt inte sitter som det tidigare gjort. Att då också vara noga i sina anteckningar, där man exempelvis inte skriver att ”vi idag har jobbat med fotgåendet” utan snarare att ”vi idag har jobbat med utgångsposition och vänstersvängar i fotgåendet” så blir det mer precist och lättare att utvärdera efter en tid 🙂

Ikväll är det dags för pass 2 med lydnadsgruppen, och målet för dagen är att kunna jobba med fotgåendet i mer än de sista 5 minutrarna. Beroende på hur fokuserad han är på mig, så jobbar vi antingen med position i rörelse eller uthållighet i utgångsposition. Sist fick vi inte till någon direkt lydnadsträning förrän de sista 5 minutrarna, och då fokuserade vi egentligen bara på kontakt och följsamhet, samt uthållighet i utgångsposition. Att lägga fokus på position i rörelse när jag är och petar på detaljer kändes inte riktigt aktuellt när han fortfarande var uppstissad av de facto att det var en del andra hundar på plats. Vi får se vad kvällen erbjuder, jag är taggad (men samtidigt lite smånervös) inför kvällens pass. Det blir nog bra det här, till slut 🙂

Lydnadsträning på byn

Idag var planen att inte göra någonting speciellt överhuvudtaget, tanken var att bara vila och återhämta sig efter gårdagen som var psykisk jobbig både för mig och Atlas, kanske mest för mig. Hann inte mer än att vakna och säga hej då till Liam innan den planen ändrades. Miriam ringde, och frågade om vi inte skulle iväg och träna hund. ”När tänkte du?”, frågade jag, ”typ nu”, svarade Miriam. Det var bara att lägga ner hundfodret i lådan, ett block på 10 kg som legat på tining i ett dygn, som sedan skulle in i kylen, ge hundarna frukost, äta någonting själv och göra sig i ordning. På med täcken på hundarna, ner med hundgodiset i fickan och sedan var det dags att ge sig av. Vi bestämde oss för att träna med störning idag, vilket jag & Atlas verkligen behöver göra. Vi åkte därför till ICA för att köra ett lydnadspass på parkeringen intill.

I början var Atlas något ofokuserad, men han skällde inte mer än en gång då Miriam & Dutch försvann runt husknuten när de gick i förväg, annars var han tyst men inte riktigt där tillsammans med mig. Det tog kanske 10-15 minuter innan han landade i den här nya miljön som idag krävde fokus, men därefter gick det bra och vi fick till ett lyckat lydnadspass. Han hamnade lite långt fram i fotgåendet emellanåt, men inte så pass mycket att det störde vänstersvängarna. Jag tycker ändå att han jobbade fint, med tanke på störningen. Det var en del människor i rörelse, bilar som kom och skulle parkera, men han höll trots allt fokus. Han fokuserade så pass mycket att jag till och med vågade släppa kopplet och gå undan 5-10 meter, där jag faktiskt litade på att han skulle sitta kvar. Han svek inte mitt förtroende, inte en enda gång. För cirka ett år sedan hade vi aldrig kunnat lydnadsträna tillsammans med ett annat ekipage i en miljö med mycket störningar. Det går framåt hela tiden, även om allt emellanåt känns lönlöst.