Idag övade vi på sången

Idag tog vi med Atlas & Lyra till sandtaget för att gå en dw-runda, där vi även mötte upp Alicia & Solo. Vi tog ut hundarna ur bilarna och höll avstånd till varandra för att sätta på selarna. Atlas, som i stort sett aldrig skäller, stod och gnällde och skällde om vartannat. Lyra, som av ren natur gillar att prata, stod och skällde mer än vanligt. Båda två var taggade och ville ut i spåret, men ljudade som aldrig förr. Lyra hoppade runt och krånglade med husse när selen skulle på, och var inte speciellt behjälplig överhuvudtaget. När selarna väl sitter på plats tar vi alla varsin kätting och börja knata upp i spåret. Alicia går först, och jag och Liam bakom. Herregud, Atlas & Lyra har övat ordentligt på sången idag. Hela första biten innan vi kopplade på kättingarna var det ett jäkla liv på dem. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, blev lite chockade över hur de båda betedde sig och skrattade åt hela situationen. Att Atlas som sällan ljudar förvandlades till en sångfågel var ett scenario jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Jag hade förhoppningar om att de skulle sluta sjunga efter att vi satt på dem kättingarna, men nej nej… Varför ändra på ett vinnande koncept? Tydligen var det här med sång Atlas & Lyra emellan en färdighet de ville finslipa lite extra på. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, de betedde sig så märkligt idag bara. Som tur var lugnade de ner sig med sången med tiden, och vi fick till slut en tyst och harmonisk dw-runda i det fina vädret. Nu har vi två trötta hundar här hemma, vilket inte är så konstigt med tanke på hur aktiva de varit idag, både i sången och i draget.

 

Spårupptag med Malinator´s Epic Echo

Efter att ha gjort illa sitt bakben är Epic fortfarande under vila och får därför inte springa av sig. Jätteroligt med en malinois på 6 månader som inte får röra på sig… Så, vi har istället börja köra personspår med henne för att hon åtminstone ska bli trött mentalt. Vi har aldrig spårat med lillan förut, men valde att prova på ett spårupptag i personspår för att se hur väl hon använder nosen. Jag stannade i bilen medan Liam lade spåret till henne, och sedan var det bara att sitta och vänta/rasta henne i 30 minuter innan vi kunde börja 🙂

Vi går bort mot spåret och Epic är sjukt taggad, vilket jag förstår då hon har rätt mycket energi. Vanligtvis får hon jobba med både kropp och knopp regelbundet och hålls därför på en stabil nivå, men nu när hon inte fått springa av sig är det rätt mycket av henne överallt, haha.. Hon drar som sjutton och verkar spåra efter något. Ja, på sistone har hon börjat använda nosen allt mer, vilket är jätteroligt då nosen i framtiden kommer att vara hennes främsta arbetsverktyg. Tillbaka tillspårupptaget. Vi utgick ifrån en skogsväg där 3 spårupptag var utlagda. Alla korta på endast några meter där det i slutändan låg leksaker som markerade spårets slut. Första spårupptaget hade sin början vid en hög av stockar, vilket hon tyckte var riktigt märkligt. Innan vi kommit hela vägen fram började hon resa ragg och skällde ut stockhögen och tyckte inte alls om att den låg där. Ja, hon börjar väl reagera på det mesta just nu, den där spökåldern man pratar om börjar visa sitt rätta jag. Efter att ha gått fram och hälsat samt avreagerat sig var stockhögens existens inte längre några problem och hon hittade spårets start snabbt. Hon följde fotstegen och hittade sin belöning, vilket blev en väldigt glad överraskning för tjejen. Efter lite dragkamp fortsatte vi vidare till nästa spårupptag.

Spårupptag nummer 2 snappade hon upp fort även det. Problemet var att detta spår gick igenom lite granris vilket var ytterst märkligt, i hennes tycke. Hon ville inte alls följa spåret och för att inte förstöra spårkärnan valde vi att istället gå runt det lilla hindret och låta henne fånga upp spåret på andra sidan. Hon hittade tillbaka snabbt och blev även denna gång lycklig av att hitta sin belöning i spårets slut. På vägen tillbaka ut till skogsvägen, där vi utgår ifrån, passade vi på att gå igenom granriset som nu inte längre var några problem.

Vid spårupptag 3 fick hon däremot lite problem med att hitta spårets start. Hon kände det, men hade lite svårt att fånga upp precis var det började. Vi backade lite för att ge henne en ny chans, och fick göra det några gånger innan hon hittade spårets start. Vi började med att bara stå still och se om hon helt utan hjälp kunde hitta det, men då blev hon istället otålig och började hitta på andra saker istället. När hon väl hittat spårstarten arbetade hon mer fokuset än vid de tidigare två och hittade spårslutet snabbt. Den här gången blev hon helt överlycklig, för i detta spår (som också var det sista) låg hennes favoritleksak. En välanvänd kamptrasa som hon bara älskar. Hon försökte sig på ett segervarv, i koppel, och visade på en enorm glädje.

För att vara så pass ung arbetar hon fokuserat, även om hon inte har arbetsuthållighet som en vuxen hund än, och älskar verkligen alla uppgifter hon ställs inför. Det här kommer att bli så bra.

Dagens DW-runda

Idag bestämde vi oss för att gå en DW-runda med Atlas och Lyra. Då Lyra aldrig har kört DW tidigare har vi inte hellre någon sele till henne, men vi provade Tess sele som satt bättre än förväntat på henne och idag fick hon gå sin första runda. I och med att hon numera väger ca 25,5 kg, och då alltså har gått upp 4 kilo sedan operationen och är mer normalviktig nu för tiden kände vi att det var dags att börja fysträna henne. Vi fick låna Alicias kätting, då mina kättingar väger 5,9 samt 6,3 kg, som väger ca 2,4 kg vilket är perfekt för Lyra att börja med (då man ska börja med 10% av hundens vikt). Lyra skötte sig bra, hon hade en stor vilja att dra och fokuserade bättre än förväntat på sin uppgift. Hon gick inte nosade överallt utan höll fokus hela tiden. Däremot så gick jag och Atlas framför henne och Liam, vilket gjorde att hon kanske var lite snabb emellanåt för att ta sig fram till mig och Atlas, men det känns som ett relativt obefintligt problem med tanke på att det var hennes första runda.. 🙂 Vikten var dessutom alldeles perfekt för henne, hon drog utan några vidare ansträngningar och visade inga som helst tecken på att hon skulle vara trött.

Även Atlas skötte sig bra, han gick första halvan kopplad och andra halvan lös. Släpper jag honom direkt har han tyvärr lite väl mycket energi för att promenera lugnt och sansat utan en massa ryck, men så fort han börjat bli lite trött sköter han sig väldigt bra. Inte brydde han sig om Lyra heller, trots att hon visade ett stort intresse för honom. Skönt att ha en hund som är van och vet vad som gäller, haha 🙂

Efter rundan var det dags för stretching, vilket Atlas har gjort hundra gånger säkert. Lyra däremot har nog inte ägnat många timmar åt det tidigare, och framför allt inte denna typ av stretching. Hon tyckte att det var lite märkligt, och kände sig lite obekväm emellanåt. Däremot gick det mycket bättre mot slutet, och hon lära vänja sig snart skulle jag tro 🙂 Nu väntar vi bara på att vi ska kunna beställa en DW-sele gjord efter hennes exakta mått,  så ska vi börja köra igång på riktigt sedan! 🙂

Lilla Epic har skadat sitt högra bakben, och får därför varken springa lös eller köra några ordentliga lydnadspass då hon måste ta det lugnt. I vanliga fall brukar man ju åtminstone kunna ägna sig åt lydnad och diverse andra aktiviteter som stimulerar huvudet på dem, men på en galen övertaggad mallevalp är det inte alltid så lätt att få till ett lugnt lydnadspass utan några som helst hopp. Epic har ju en förmåga att till exempel hoppa in i fotposition… 🙂 Epic har idag fått gå en koppelpromenad på golfbanan, vilket kan ha varit något av det tråkigaste hon någonsin gjort, men så är livet ibland…

Hundträning och en vecka i Norrland

Så, den senaste tiden har vi hunnit med en hel del med hundarna, men tyvärr har orken för att uppdatera bloggen inte riktigt funnits där.. 🙂 Vi har bland annat ägnat oss åt lydnadsträning med störning, dw-rundor, nosework och en hel drös med skogspromenader. Tess, som för tillfället bor en hel del hos mina föräldrar, har fått lite mysiga långpromenader med matte och husse på dagarna när varken mina föräldrar eller min lillebror haft möjlighet att ta ut henne. Tess är alldeles fantastisk att gå med själv, hon lyder otroligt bra lös och det är väldigt avslappnande att ta ut bara henne. Hon springer inte fram till andra hundar, och bryr sig inte om människor. Ren avkoppling.

Vi har även lagt ned mycket tid på ensamhetsträningen med Epic, både tillsammans med våra andra hundar och helt själv. Hon sköter sig fint, går inte upp i varv när vi lämnar henne och blir inte exalterad när vi kommer hem igen, utan ligger tyst och väntar. För de mesta har vi passat på att träna detta när vi ändå ska iväg på kortare ärenden, såsom när vi ska iväg och handla eller när jag skjutsar Liam till jobbet, och då har Atlas fått vara hemma och varit ”barnvakt” då jag vet att han är lugn och trygg ensam hemma. Lyra och jag har ibland stannat på vägen hem för att få en promenad på något mysigt ställe, bara hon och jag. Alla hundarna uppskattar ensamtid med både mig och Liam, och man får helt enkelt ta tillfället i akt.

I lydnadsträningen har vi fortsatt jobba med grunder. Efter en lite längre paus från detta med Atlas har han nu fått tillbaka glädjen vilket känns fantastiskt! Han tappade glädjen där ett tag när vi körde väldigt intensivt, och kanske nöjer han sig om han får ägna sig åt just lydnadsträning 1 gång i veckan. Nosework-träningen tycker han är roligare och där kan vi också ägna mer tid 🙂 Lilla Epic, som börjar bli en stor tjej nu, jobbar på fint och med en fruktansvärt härlig attityd. Hon älskar verkligen att arbeta, vilket är så roligt att se. Den där glädjen och det engagemanget har jag inte sett hos en 6-månaders tidigare. Vi har börjat lägga in störning under träningen, och då i form av att Atlas sitter och tittar på. Hon är så klart van att ha honom i sin omgivning, men att ha sin bästis i samma rum under träning när man bara är en liten valp, är inte helt lätt alla gånger. Epic håller dock fokus och reagerar inte på Atlas om inte han engagerar sig i henne. Så himla duktig! 🙂

Vi har också varit iväg till Norrland en vecka, för att titta till Liams hus där uppe. 65 mil enkelresa, med 4 hundar och packning i en v40. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte blev lite trångt, men bra gick det och hundarna mådde bra under hela resan (vilket ändå är det viktigaste) 🙂 Alla våra hundar älskar snö, och snö, de fick de i massor. Från att vara i Stockholm med ca 2 cm till snö, till att komma till Norrland där det kommer cirka 2-3 dm per dygn, är en ganska stor omställning, haha. Hundarna blev överlyckliga när de såg all snö, och framför allt efter att vi skottat upp en gång på baksidan där de kunde springa av sig och hoppa upp i djupsnön på sidorna. Planen var att vi skulle gå långa skogspromenader (hur mysigt låter de inte att gå långa skogspromenader en kall solig vinterdag i Norrland?), men tyvärr var alla de promenadvägar där Liam tidigare gått numera skoterleder vilket gjorde att vi denna gång inte hittade några lämpliga vägar att promenera på. Det har istället blivit vanliga promenader och en massa bus i djupsnö! Jag  tvivlade först att den typen av aktiering skulle räcka, men jäklar vad trötta de varit efter att ha hoppat och sprungit runt i djupsnön! Förstår att de måste vara rätt jobbigt trots allt, haha.. 🙂 Vi har även märkt på hundarna att de verkligen verkar trivas där uppe… Även om vi inte varit lika aktiva som vanligt denna vecka, har hundarna nästan varit lugnare där uppe än vad de är här hemma.. Som att de får lugn och ro på ett helt annat sätt där uppe, än vad de får hemma i Stockholm. Även jag och Liam trivs väldigt bra där uppe, just för att de är så lugnt och stillsamt.. Trevliga människor bor de där uppe också, hjälpsamma.. Rusningstrafik existerar knappt, det är typ 3 personer inne på ICA på vardagar kl 17:30, och man känner ingen som helst stress från sin omgivning.. Det är mycket som bra i Norrland, som är mindre bra i Stockholm.. Skulle man väl kunna säga 🙂

Skogspromenad, Blodstänk & Hundträning

Idag åkte vi bort till sandtaget med Atlas & Epic igen, så otroligt mysigt! Vi tänkte att det är väl lika bra att de får springa av sig, så de inte har en massa spring i benen sedan när vi ska ägna oss åt lite lugnare moment i hundträningen.. Där vi promenerar är även ett populärt ridstråk, vilket innebär att det ligger en del hästbajs på promenadvägen.. Vilket Atlas tycker är rena paradiset, det ligger liksom delikatesser överallt.. Som dessutom är trevligt att rulla sig i, man luktar ju så himla gott då.. Atlas har vi fått säga till många gånger idag. Visst att hästbajs inte är speciellt farligt för dem att få i sig, men jag skulle inte vilja påstå att det är speciellt fräscht… Med tanke på att Atlas redan hos uppfödaren fick smeknamnet ”pussgurkan”, så känns det ju ännu otrevligare att han tycker att hästbajs är så fascinerande, haha 🙂

Både Atlas & Epic har idag varit duktiga idag. Atlas är jag inte alls orolig längre att släppa på platser där man mycket sällan får möten med andra hundar, för han lyssnar faktiskt väldigt bra nu för tiden. Lilla Epic, som man inte får glömma inte är äldre än 6 månader, har lyssnat ovanligt bra idag. Hon är ju i en period just nu där hon inte riktigt lyssnar alla gånger, men idag har hon trots lek med Atlas lyssnar väldigt bra. Atlas valde exempelvis att ta några segervarv runt oss i skogen, och när Liam då ropade på Epic så vände hon faktiskt och avbröt leken. Man får inte glömma att det är någonting med Atlas som tidigare fått Epic näst intill okontaktbar emellanåt, så att hon idag valde att lyssna på husse istället för att leka Följa John, är bra gjort 🙂

Någon gång under Atlas segervarv skadade han en tass, vilket vi inte märkte förrän han hoppade in i bagageluckan och lämnade blodstänk bak på bilen. Vi åkte bort till klubben då vi tänkte träna lite vardagslydnad med Epic, och Nosework med Atlas, och planen var då att gå igenom honom för att se vart han hade skadat sig. Väl där får Liam hålla i Atlas medan jag går igenom honom, och jag inser att den där skadan han hade under ena baktassen kanske kunde bero på en trasig klo.. Det var bara att hoppa in i bilen igen och åka hem, så att jag kunde duscha av honom all smuts han samlat på sig under skogspromenaden för att kunna se lite mer exakt vart såret sitter. Efter duschen konstaterades dock att det bara var en liten skråma i trampdynan. Klon har inte tagit skada överhuvudtaget, och såret var så pass ytligt att det hade slutat blöda redan. Vi valde då att åka tillbaka till klubben, för ett lugnt träningspass 🙂

Innan vi gick in till klubbstugan släppte vi Epic och Lyra på golfbanan, för att även Lyra skulle få springa av sig. Hon springer inte så mycket om vi går med bara henne, utan hon behöver en kompis att springa med. Hon tyckte det var så himla härligt att äntligen få komma ut och röra på sig.  Hon har ju inte fått göra något på en månad nu, så man märker verkligen hur lycklig hon är av att få springa av sig regelbundet igen. Efter operationen har hon fått tillbaka en hel del energi, och hon leker som aldrig förr. Tokfia 🙂

Vi startade passet med lite vardagslydnad med Epic. Liam fortsatte att arbeta med kommandot ”stanna”, och jag måste ändå säga att Epic börjar bli ganska duktig på det nu. Att still är ju inte hennes favoritsysselsättning direkt, så att låta henne springa av sig först var ett klokt beslut. Träningshallen har hon förknippat med träning, och hon älskar verkligen det, vilket skapar en viss förväntan hos lillan. Då blir det ännu svårare att stilla still, när man hellre får igång husse att påbörja en lite mer fartfylld träning, haha 🙂 Men, trots detta var hon duktig idag och Liam kunde förflytta sig några steg bakåt, stå still någon sekund för att sedan gå långsamt tillbaka igen. Risken för att hunden i det läget ska möta en på mitten kan vara ganska stor, men lilla damen satt still och väntade på sin belöning hon. Duktig är hon! Vad gäller just denna träning har hon visat att hon börjat förstå vad vi menar även i andra situationer, såsom när vi ska gå ut på promenad. Då ska hon först sitta ner när vi ska sätta på henne halsband/sele och koppel, och sedan sitta ner och vänta tills vi öppnat dörren och säger åt henne att det är okej att följa med ut. Att hon i denna situaion, när hon redan sitter med en hög förväntan, väljer att stanna kvar och invänta frikommando, är imponerande 🙂 Hon lär sig så otroligt fort, och vill inget annat än att göra rätt.. Även om man trots allt är en liten malinois med en del fartfylld energi.. Som ibland slår över 😉

Jag & Atlas har idag ägnat oss åt Nosework, så himla roligt! Atlas börjar bli riktigt duktig idag. Jag fortsatte att presentera doften av Eukalyptus för honom, men idag förstod han precis vad han skulle göra så jag valde att försvåra övningen lite grann. I min lilla Nosework-låda har jag totalt 3 burkar, så jag valde att ta fram en till för att se om han faktiskt visste vad det var han gjorde när han blev belönad, om han kände doften eller bara gick till burken. Att han använt nosen har jag noterat. men det betyder ju inte att han nödvändigtvis redan har kopplat godiset till doften, utan kan också vara av ren nyfiken kring burken och godis. Men, under dagens övning visade han att han visste vad det var han skulle göra. Även om han så klart ”tappade” det några gånger, så var han i det stora hela väldigt duktig och förtjänade en massa beröm 🙂 Vi har ju trots allt bara tränat Nosework under två tillfällen, så jag är väldigt stolt över honom. I slutet valde jag att använda mig av en belöning som Atlas finner lite roligare, nämligen dragkamp. Jag tyckte inte att han kämpade lika mycket som vanligt, och var inte riktigt lika taggad på sin favoritleksak som han brukar vara, men så kom jag på mig själv… Juste, han har ju för fasen gjort illa trampdynan… Så jäkla dumt av mig att då ha dragkamp med killen, inte konstigt att han inte ville kampa på samma sätt som vanligt.. Detta misstag slutade med att han började blöda igen, även om det slutade rätt fort… När vi kommit hem och varit hemma en kortare stund, ser jag att han ligger och slickar på tassen. Jag tittar runt omkring honom och jag ser då lite blodstänk.. Det har alltså börjat blöda igen, jag antar att han kanske pillat upp det lite när han låg och slickade i det. Liam lyfter då upp honom och sätter honom på rygg i hans knä på soffan, medan jag gör rent och lindar tassen lite försiktigt för att undvika att han ska komma åt det.. Nu ligger han och sover, för gå, det vill han inte göra. Inte med den där grejen på tassen inte.. 🙂

Myspromenad i solen

Den här dagen har varit så mysig… Vi sov ut, och åkte sedan bort till skogen med Atlas och Epic som nu har haft två vilodagar i helgen. Liam skulle börja jobba 14:00, och vi kände att det hade varit toppen att ha trötta hundar hemma sedan när han börjar jobba, och ha den delen avklarad redan. Vi hade inte kunnat få en mysigare dag ärligt talat. En massa snö, helt vitt ute, soligt, 7 minusgrader och vindstilla. Alldeles perfekt. Till skillnad från DW-rundan häromdagen skötte sig Atlas väldigt bra, han lyssnade och sökte mycket spontan kontakt vilket är det enda enda jag egentligen begär. Eller ja, han lyssnade näst intill exemplariskt under hela promenaden bortsett från när han hittade delikatesser (hästbajs, med andra ord). Epic börjar bli… Självständig, kan man väl säga. Idag har hon mest lekt följa-John och kommit springande i 180 efter Atlas när vi ropar på dem, men vad gör det? Egentligen? Hon är snart 6 månader, hon kommer att ha perioder där hon inte lyssnar lika bra som hon i vanliga fall gör. Så länge hon inte springer bort, utan håller sig nära oss hela tiden, känns det faktiskt okej. Hon och Atlas har tagit sina segervarv emellanåt, men inte längre bort än att vi kan se dem. De är duktiga, våra bruksbarn. Efter denna promenad, som varade i 50 minuter, har vi trötta hundar här hemma… 🙂

Hundar som knappt vet vad de heter…

I fredags bestämde vi oss för att åka ut till sandtaget för att gå en dw-runda. Vi har ju alltid gått i spåret tidigare men jag tycker att det är mycket mysigare att gå på det här nya stället. Jag hade aldrig varit där förrän för 1-2 veckor sedan, och dit lär vi åka fler gånger. Både för fysträning och lösspring 🙂

Men, i fredags körde vi i alla fall en dw-runda, en dw-runda som inte alls gick som planerat. I och med att vi inte kan lämna Epic och Lyra hemma själva, så var vi tvungna att ta med allihopa till skogen. Tanken var att Lyra skulle få följa med runt, medan Epic skulle sitta kvar i bilen (ja, vi kan slå på värmen för att hålla bilen varm, även fast bilen är avstängd). Vi började med att ta ut Atlas ur bilen för att sätta på honom selen, då han till skillnad från Tess vet hur man står still… Liam fick sedan hålla i honom medan jag tog ut Tess, som inte har en aning om hur man står still. Våra schäferliknande djur vet inte hur man står still, det bara är så… Tess hoppar då runt i cirklar, delvis på grund av att hon är övertaggad, men också för att hon är… En av våra schäfrar. Efter att mitt tålamod börjar ta slut, är vi äntligen redo för att gå rundan. Jag börjar gå upp en bit pulsandes i snön, med två övertaggade hundar i ena handen och 12,3 kg kätting i andra handen, när jag hör att Liam höjer rösten till hundarna i bilen. Han står och kämpar med Lyra som även hon har alldeles för mycket energi (men som fortfarande inte får göra något på grund av hennes operationssår), när jag ser att en annan hund snart kommer att passera. Vi jobbar med hundmöten med både Lyra och Epic, och det kändes liksom inte som att det var läge för det just exakt i den sekunden. Jag har nu kommit så pass långt att jag ska sätta på kättingarna på hundarna, men i och med att husse inte är med utan står kvar vid bilen, vill de hellre titta efter honom än att lyssna på mig. Atlas snurrar runt och letar efter ytterst intressanta dofter, medan Tess hoppar och flänger i kopplet för att ta sig till husse. Tess är husses hund, det bara är så.

Efter ett tag kommer Liam promenerandes med Lyra, som är helt hyper. Vi kommer fram till att det nog är bäst att hon hoppar in i bilen igen, då hon verkligen inte får flänga runt riktigt än. Självklart blir hon flängigare under promenader tillsammans med sina ”syskon”, än om vi tar ut henne på egen promenad. Vid det här laget ser Tess och Atlas att husse och Lyra är på väg, vilket triggar Tess något otroligt. Framför allt när hon ser att de sedan vänder för att ”lämna” henne igen. Herregud, den här dw-rundan har inte börjat bra känner jag… Och mitt tålamod är inte på topp.

Vi börjar nu, efter många om och men, att faktiskt fysträna hundarna. Just under dw-rundor tycker jag att det är okej att de drar lite grann, det är trots allt drag vi ägnar oss åt, och inte lydnadsträning, men det finns en gräns även här. Jag ville ta lite fina bilder på hundarna, och finaste bilder får man absolut när de är lösa (även om jag kanske kände att de inte riktigt var läge denna dag så ville jag verkligen ha bilder på dem, och vi var ju trots allt två stycken som kunde rycka in ifall något skulle hända). Jag släpper dem, och Tess är duktig. Hon traskar på helt okej bredvid oss, även om hon inte är lika fokuserad som vanligt, men Atlas däremot… På honom såg det ut som att han aldrig någonsin i hela sitt liv gått på en dw-runda tidigare. Han springer runt, letar efter allt och ingenting, får för sig att han ska ta segervarv runt hela skogen med 6,3 kg kätting bakom sig. Perfekt, toppenbra. Vi fick börja ställa lite mer krav på honom, i vanliga fall när vi kör dw-rundor går hundarna lösa och det gör ingenting om de går lite framför, för jag vet att de gör det de ska. De lyssnar. Men inte denna dagen, så Atlas fick vackert gå inom en koppellängd för att kunna förhindra alla dessa ryck som han annars fick för sig att ägna sig åt. Skaderisken är ju trots allt ganska hög om han inte tar det lugnt med så pass mycket vikt bakom sig…

Efter att varit på honom hundra gånger ungefär, har han börjat lugna ned sig och jag tänkte jag skulle ta lite bilder… Vi gav Atlas lite mer frihet, och han skötte sig helt okej även om vi var tvungna att håll koll på honom och på något sätt ”korrigera tanken”. När jag sedan skulle ta bilder stillastående, då är vi tillbaka till det där schäferliknande djuret som inte kan stå stilla.. Jag trodde jag skulle bli galen, men jag ser det positivt. När vi kom hem hade vi i alla fall trötta hundar…