Stadga med Atlas

Idag har vi kämpat vidare med stadgan i sitt. Jag har provat lite olika saker för att få honom att inte lägga sig ner när jag backar undan för att köra en inkallning (lydnad startklass), och då jag inte provat någonting tillräckligt länge vet jag egentligen inte vad som ger bäst resultat… Men jag har provat att kalla in honom från sittande vid olika tillfällen, men alltid under gång. Jag har backat bort från honom, och kallat in honom olika snabbt. Ibland har jag backat under 2 meter, ibland 5 meter och ibland 10 meter. Detta har gjort att jag ändrar hans förväntan, att han inte riktigt vet vad som ska hända. Detta har också gjort att han inte lägger sig ner alls lika ofta som tidigare när jag väl stannar. Jag har också helt slutat träna på fjärrdirigeringen, för den sitter och behöver inte tränas mer på förrän inkallningen sitter till 110%. Idag har vi däremot tränat på stadgan i sitt. Jag har hoppat runt och stört honom, han sitter kvar. Jag har puttat på honom, han stretar emot. Stadgan har han, förutom när jag backar undan och gör ett inkallningsmoment av det hela. Jag har även tränat stadgan just i momentet också, genom att backa undan, stanna, klicka och belöna för att han ska förstå att han faktiskt ska sitta kvar. Han har en sådan förväntan att när han lägger sig ner, så slänger han sig ner. Han tycker det här med fjärrdirigering är roligt, men jag försöker få honom att förstå att lydnaden består av fler moment än bara fjärren om och om igen… 🙂 Älskade hund, det kommer att bli bra det här till slut. Du är bra söt när du slänger dig ner med huvudet mellan framtassarna, det ska du ha cred för.

”Stanna” Frodo

En understimulerad malinois på snart 5 månader är inte en energi som känns trevlig överhuvudtaget när man ligger hemma och är sjuk, så idag har vi fortsatt att jobba med kommandot ”stanna”. I och med att han hade en del energi innan första passet ville han inte riktigt sitta still (även om han älskar att arbeta) så vi körde väldigt lätta övningar där han bara behövde vänta på belöning i någon sekund. Han satte sig ner, jag kommenderade, backade ett steg, klickade och belönade. Efter träningspass 1 var det dags att gå ut och kissa, och sedan in och sova en stund innan vi sedan strax efter lunch körde pass 2. Nu var Frodo lite tröttare och hade inte alls lika mycket energi som under morgonen, och jag kunde nu försvåra övningen lite genom att backa bak några fler steg och vänta ut honom några sekunder innan jag klickade och belönade. Jag kunde även backa bort från honom för att sedan vända mig om med ryggen mot honom utan att han rörde en tass. Jag kunde även promenera fram och tillbaka i rummet framför honom och gå i en halvmåne framför honom (så att jag vände när jag kom till sidan av honom) utan att han reste sig. De nästkommande träningspassen kommer jag att fortsätta träna på det här med att han ska sitta kvar trots att jag rör på mig, men sedan inte försvåra någonting mer alls förrän han kan sitta kvar en stund. Varför jag rör på mig nu i början är för att se att han börjar förstå innebörden av ordet ”stanna”, och inte bara sitter still och tittar på mig för att jag står still. Mattes duktiga kille levererar! 🙂 För att han dessutom inte skulle tjata sönder Tess & Atlas (ja, livet leker när ens ”syskon” är i samma rum) så gick vi en promenad i det fina, men ack så kalla, vädret för att han skulle bli av med lite ytterligare energi. Vi gick inte längre än runt kvarteret, men bättre det än ingenting… 🙂

 

Invägning & Valpträning

I och med att jag är sjuk så blir det inte någon intensiv träning nu, och framför allt inte utomhus, däremot gör vi lite småövningar inne istället för att hundarna ändå ska få göra någonting. Frodo behöver få använda huvudet dagligen för att må bra och hålla sig balanserad, och då räcker det med bara 20 minuter om dagen utstrött på hela dygnet då han inte ens är 5 månader än. Idag har vi jobbat lite med att stanna kvar. ”Sitt” vet han precis vad det betyder, så det är han riktigt bra på nu, men däremot vill han ju gärna resa sig och följa efter om jag börjar röra på mig (det räcker med att jag tar ett steg åt ena hållet för att Frodo tycker att han också ska göra det). Idag har vi därför jobbat med det, att alltså stanna kvar oavsett om jag går fram och tillbaka. Idag var egentligen första träningspasset just på den fronten, men trots det lyckades jag faktiskt ta några steg fram och tillbaka utan att han reste sig. Han ville gärna, man såg på honom att han var påväg men han hejdade sig, för att han förstod att det var det här med att sitta kvar som vi jobbade med idag. Vi höll inte på mer än max 3 minuter, så det är rätt sjukt vad snabblärd han är. Jag märker på honom, att om jag skulle sätta mig på huk så skulle störningen bli alldeles för svår för Frodo, så än så länge är jag bara runt och traskar framför honom. Det är ju trots allt viktigt att inte gå för fort fram, och alltid låta honom lyckas med de uppgifter man ger honom. Frodo växer för varje dag som går och det är jätteroligt att se honom utvecklas! 🙂

På tal om att Frodo växer för varje dag som går… Det är inte bara mentalt, utan han börjar bli stor nu. Jag samlade ork och åkte iväg för att väga alla hundarna idag, och blev lite smått överraskad när jag såg Frodos vikt. Tess & Atlas vägdes däremot in på 25,7 respektive 23,4 kg, vilket är en bra vikt för de båda. Så här har däremot Frodos vikt sett ut sedan han kom till oss vid 15 veckor:

13,1 kg (1/11)
13,2 kg (2/11)
13,5 kg (6/11)
14,6 kg (7/11)
15,1 kg (8/11)
16,2 kg (14/11)
16,5 kg (21/11)
17,4 kg (23/11)
18,7 kg (4/12)
20,0 kg (11/12)

Idag vägdes alltså Frodo in på 20 kg! :O Frodo är bara 4 månader och 3 veckor gammal, och väger redan 20 kg?! Hans tassar är dessutom större än Tess tassar, och han har redan storlek 55 i BoT-täcken… Herregud, var ska detta sluta… Som vuxen kommer nog inte Frodo att jobba som tjänstehund inom Försvarsmakten, utan fortsätter han växa i den här takten kommer han nog istället att starta på Solvalla, haha 🙂

Gårdsliv & Stockholms Hundmässa

Efter en tid i Stockholm är vi äntligen hemma igen. Liam var tvungen att åka ner för jobb, och vi passade då bo att bo hos hans mor i Knivsta. Vi har ju alltid bott på mina föräldrars landställe tidigare, men att bo i Knivsta är betydligt trevligare. Det är alltid någon hemma så jag slipper vara själv, det ligger ute på landsbygden där de även har hästar och stallet som granne, det finns promenadvägar mellan åkrar som är sådär mysiga och perfekta att promenera med hund på. Denna vistelse har bjudit på en del fysträning, då det bara är 150 meter till närmsta skogsväg. Med tanke på alla intryck som hundarna ändå fått, i form av olika djur (på gården finns det kaniner, marsvin och katter) så har de trots allt ändå fått det de behöver. Denna aktivering har jag varvat med att lägga pärlplattor, spela mobilspel, leka kull, leka kurragömma, rita och läsa för barnen innan läggdags. Det har varit en intensiv tid, men ack så mysig!

I helgen var även hundmässan, och oj vad jag har längtat! Det enda jag egentligen planerat att köpa detta år var en apportbock från lg.apporter och tre fällar till bilen, men det blev en del annat också… Bland annat ett blått lydnadskoppel till Atlas på 120 cm, ett helt nytt BoT värmetäcke för 299:- och en orange spårlina till Frodo 🙂 Vi har även färgkodat bilen och hundarna har fått en varsin vattenskål så att de har tillgång till vatten under längre bilturer. Så nöjd med helgens shopping! 🙂

Att umgås med barn är mysigt, men risken för att man ska bli sjuk är ju också större. Självklart så drog ju jag nitlotten, och har sedan i torsdags drabbats av säsongssjuka (som hon på 1177 så fint uttryckte det) och jag har nu blivit ordinerad skonkost. Förhoppningsvis är man frisk efter 2 veckor (wohoo, det har inte ens gått en vecka än). Med tanke på detta spenderade vi dagen inomhus igår, och istället för träning klippte jag 54 klor och rengjorde hundarnas tänder från eventuell plack och tandsten. Atlas är så himla lätt att klippa klorna på, medan Tess tycker att det inte alls är så kul. Framför allt inte klorna i bak. När det däremot kommer till att göra rent tänderna, är det tvärtom. Tess nästan drar upp läppen själv och sitter tvärstill, medan Atlas måste sitta i husses knä när jag håller på för att minska skaderisken som kan uppstå om han början svänga med huvudet mitt i akten så att säga. Lilla Frodo… Ja, han är valp och han beter sig som valpar gör. Ibland är han kolugn, och ibland så bara dör han av tristess och vill springa därifrån fortare än kvickt, haha.

 

I en period av fysträning

Under den senaste veckan har vi lagt mer tid på fysträning. Jag är ju lite av en periodare, så ibland lägger jag en massa fokus på lydnaden, och sedan kommer det en period där jag lägger mer tid på fysträningen. Emellanåt, när jag mår riktigt bra och känner mig otroligt taggad, blir det en blandning av båda. Dessa perioder är dock betydligt kortare, kanske bara några dagar, haha. Tidigare har jag pressat mig själv alldeles för mycket och ställt alldeles för höga krav på mig själv, och det har istället skapat en stress och en ond cirkel av att jag vill så mycket, men att jag då istället inte har någon ork kvar då all energi har gått åt att stressa kring allt jag ”måste” göra. Nu har jag börjat lära mig lite mer hur jag själv fungerar, och har kommit fram till att jag inte ska pressa mig själv så ofantligt, och att det är bättre att jag gör något, oavsett om det bara är en sak av allt jag vill göra, än ingenting alls. Med det sagt var tanken för dagen att åka iväg för ett lydnadspass, men när Miriam som jag och Liam skulle träna tillsammans med fick förhinder kände vi att vi inte orkade åka iväg alltför långt. Vi bestämde oss istället för att köra dw med hundarna här i området. Lite lyxigt är det allt att både ha ett motionsspår i skogen och en dryga fem kilometer lång grusväg inom en radie av 500 meter från huset.

Efter att ha selat hundarna startade vi uppvärmningen. Idag har det varit -5 ute, och även om solen sken känner man att vintern börjar komma, vilket gör att upp- och nedvärmingen blir allt viktigare. Som vanligt under uppvärmningen har hundarna en jäkla massa energi som måste ut, så jag skulle ljuga om jag sade att vi fick oss en lugn promenad. Efter att sedan ha kopplat på kättingarna släppte jag Tess, då hon har en förmåga att inte vilja gå framåt om husse och Frodo halkar efter för långt. Då är det lättare om hon får gå lite på mitten och hålla koll på att vi alla är med. Efter ett tag började hon dock känna vittringen av vilt, så då var det dags att koppla henne. Efter att ha gått halva promenaden och därmed börjat gå tillbaka mot bilen, släppte jag Atlas. När Atlas inte har så fruktansvärt mycket energi lugnar han sig och går faktiskt ganska fint, han kan få för sig att gå och kissa emellanåt men sköter sig ändå relativt bra. Viktigast av allt, han går lugnt och stilla utan en massa hastiga ryck som annars kan leda till skador. Det finns dock en sak som gör att han släpper allt, och det är om han får syn på vatten. Att bada och skita ner sig är det bästa han vet, och självklart insåg han att det fanns vatten nere i diket vid sidan av vägen. Där bestämde han sig så klart för att springa ner, och inte lyssnade han på inkallning heller, så det var bara för Liam att gå ner och hämta upp honom. Därefter fick även Atlas gå kopplad sista biten, haha.

Som balsam för själen

Efter långpromenaden igår känner jag mig nästan lite halt, är helt svullen i ena knävecket så idag har vi tagit det lugnt. Jag och Atlas startade dagen med en promenad där han fick bära klövjeväska, för att ändå få göra någonting vettigt även idag. I och med att det var så himla länge sedan sist började jag om från början, och började på startvikt på 5% av hans egen vikt, vilket är 1,2 kg. Därav omvandlade jag det till deciliter och delade upp det i två pet-flaskor som jag lade i varsin ficka på klövjeväskan. Promenaden vi gick var inte längre än ca 1 kilometer, inklusive upp- och nedvärmning, då jag vill vänja honom långsamt. Han har ju gått med tom klövjeväska tidigare, vilket aldrig har varit några problem, men i början av detta pass tyckte han att det var märkligt att det lät från sidorna på honom (vattnet som åkte runt i flaskorna), haha. Som tur var gick det över otroligt snabbt och han traskade på som vanligt. Väl hemma igen hade jag en trött aussie redan innan lunch 🙂

Efter att besiktningsmannen från försäkringsbolaget varit här på eftermiddagen (för att se över skadorna efter branden) åkte vi iväg för en dw-runda med Tess, som inte fick dra igår, och en promenad med Frodo där vi tränade inkallning och att hålla sig nära. Tess är så himla enkel, hon drar inte i kopplet och hon är otroligt lugn under fyspassen vilket gör att hon faktiskt får gå lös trots sällskap av andra hundar. Jag kunde därför vila mitt knä lite och gå i min egen takt, samtidigt som Tess fick jobba sig trött 🙂 Att promenera med henne är som balsam för själen, jag litar på henne så pass väl att jag kan gå lite i min egen värld och bara vara… Välbehövligt. Efter dw-rundan fick Tess hoppa in i bilen medan vi gick med Frodo, som även han skötte sig fint. Han höll sig relativt nära hela tiden, och sprang han iväg lite för långt var det bara att gå mot andra hållet så kom han springandes direkt. Han vill inte bli lämnad helt ensam, haha.

Söndagsfys och långpromenad

Denna dag bjöd på ett otroligt vackert fyspass! Jag och Liam åkte bort och mötte Miriam och hennes fina Dutch för en dw-runda. I och med att vi aldrig promenerat Atlas och Dutch tillsammans förut, hade jag räknat med att Atlas skulle vilja mingla och bete sig ganska odrägligt, så för att underlätta för mig själv fick Liam hjälpa mig att ta ut honom ur bilen för att lättare kunna få på honom dragselen. Mot min förvåning hoppade Atlas ut hur lugnt som helst och bara stod snällt och stilla medan jag satte på honom selen, precis som han brukar när det bara är han, jag och Tess. Vi började promenera en bit, med Atlas i ena handen och kättingen i andra, och visst var han lite dragig, men det blir han alltid när dragselen åker fram, haha. Att dra är någonting han älskar. Jag kände lite att han betedde sig lite för bra för att vara sant, så när vi kom upp en bit där Miriam skulle sätta på selen och kättingen på Dutch, kände jag att de får passera innan jag kopplar på selen på Atlas. Visst att han gnällde lite, men han var ändå fruktansvärt medgörlig och det var hur lätt som helst att koppla på kättingen trots att M och D stod bara några meter ifrån. Jag fick lite av en glädjekick. Fyspasset sedan gick kanon. Han struntade fullständigt i D och fokuserade på sitt arbete, att dra. Atlas som ibland kan få för sig att springa och kissa mitt i draget, försökte inte ens. Han var helt fokuserad på sin uppgift. Efter nästan halva rundan ringer Liam och säger att han och Frodo vänder, då de gick bakom oss och koppeltränade. Träningarna med Frodo får inte bli för långa, då han är så ung fortfarande. Korta men intensiva pass är betydligt bättre, än långa halvfokuerade pass. Jag och M fortsatte en liten bit, varav M frågar om det är okej om hon kopplar lös Dutch och därmed tar av sele och kätting då han inte dragit på ett tag. Jag svarade att, så länge han inte springer runt för mycket utan håller sig lugn så borde det inte vara några problem. Hon släpper honom, och han var väl relativt lugn, åtminstone till en början, På vägen tillbaka ville han verkligen leka med Atlas, han ägnade sig åt lekinviter och sprang runt för att få igång Atlas (självklart blev han tillsagd), men Atlas bara totalignorerade honom. När Dutch sprang framför nosen på honom för att korsa vägen, stannade Atlas bara och väntade på att han skulle flytta på sig för att kunna fortsätta sin dragträning.

Jag är otroligt nöjd och stolt över Atlas som verkligen utvecklas för varje dag som går, man märker att han börjar bli äldre och för första gången känner jag att till och med den där lilla merlefärgade ”valpen” kanske börjar bli vuxen.

Jag och M avslutade denna dag med en promenad med Dutch och Tess (då hon inte fick dra idag) på 2 timmar. Idag har vi trötta och nöjda hundar här hemma 🙂